17 år (ett liv)

Det är flera veckor sedan vi fick veta nu, men fortfarande tänds hela tiden nya ljus utanför en av bostadföreningens portar. Det läggs fortfarande dit blommor. Skrivs fortfarande nya ord. Nya vackra ord. Mitt bland fotografierna, breven, ljusen, blommorna, djurgårdshalsduken, så läggs det nya skrivna hela tiden. Det samlas fortfarande vänner i den tilltagande vinterkylan, kväll efter kväll.

Han blev bara 17 år.
Jag kände honom inte, hade bara stött på honom några gånger på gårdsplanen.
17 år, och så valde han att avsluta sitt liv.
Bara ett par dagar innan dess hade jag hört om en annan 17-åring som gjort samma sak.

Året när jag blev 17 stod jag en sen, svinkall första marsnatt i 1980-talsfrisyr och utan mössa i en gatukökskö och blev nykter på mindre än ett ögonblick när mannen i vitt förkläde i luckan på sprucken svenska berättade att han just hört på radion om vad som hänt vid hörnet Sveavägen/Tunnelgatan 55 mil bort från där vi stod. Året när jag blev 17 hade jag hoppat av gymnasiet för inte så länge sedan. För att jag bara inte stod ut just då och det fick - gudskelov! - vara helt okej med det. Året när jag blev 17 vann Rex Rodney Elitloppet och Jet Ribb Derbyt. Maradona vann VM i fotboll åt Argentina på helt egen hand och fullkomligt vedervärdiga tyska musikband spelade på playhouse-scenen i Folkets Park.

Det känns som en evighet och en kvart sedan på samma gång. Det har hänt hur mycket som helst sedan dess, och ingenting.

17 år. En galen ålder. Man ska ha som mest skal samtidigt som man är som skörast. Som tunnast.
En ålder där antalet försök till självmord ökar allt medan skolorna drar in på psykologer och kuratorer.

Och i en tid då allt blir allt hårdare. Kallare. Med en ton som skruvas upp för var dag som går. Steg för steg.
Man ska bygga varumärke. Ta i så man kräks för att nå ut, annars är man färglös. Tandlös. Uddlös.
På internet eller av en jury kan man bli massakrerad på en sekund om man inte är normen. Inte duger. Visar minsta svaghet.

17 år.
Så mycket kvar.
Så många frågor som börjar på varför.
Och anhöriga, hur går de vidare? Hur gör man det?

Och vi andra fortsätter att oroas över saker som Daniele de Rossis kontrakt i Roma, bry oss om kommande spikar och P d'A och utloggning och blir absurt lycklig när Francesco Totti äntligen gör mål igen och ser fram emot nya böcker, skivor, Elitlopp, den första vårsolen, ett simpelt glas vin och om nya resor till Italien. Röstar om Årets Häst.

Livet och världen är något man aldrig kommer att bli klok på.

Men det var i alla fall förbannat rätt att just Brioni blev Årets Travhäst.

henrik.ingvarsson@travronden.se