Det är att ta i, men lite grand känns det som att ta farväl av en synnerligen god vän. En älskande närmast.
Vi gillar ju egentligen varandra, men det är nog trots allt dags att bryta upp nu. Ungefär så.
För allting har ett slut brukar det heta. Och ni vet ju, man kan bli så förbannat irriterad av de där orden. När ens favoritprogram på teve upphör eller ens hjälte säger att den sista låten är skriven. Eller som när Stig H helt fräckt meddelade att han hade kört sitt sista travlopp. Bara så där. Utan förvarning.
När Francesco Totti en dag utbrister dem vet jag till och med inte hur jag ska kunna hantera det. Jag har ingen krisplan för det.
Men jag drar till med dem ändå: allting har ett slut. Så också min blogg på travronden.se. Efter 700, eller kan det vara 800, kanske uppemot tusen inlägg sedan 2006 tror jag det är så blir detta det sista.
Jag kommer garanterat att sakna den, grejen att klippa snabbt på volley (med allt vad det kan innebära), kommunikationen med er läsare och frihetskänslan som finns i det här formatet. Bland mycket annat.
Men samtidigt är det starten på något nytt. Egentligen blir det en fortsättning, bara det att det kommer att ske i en annan form. Så håll utkik i en papperstidning nära dig inom kort…
För den här bloggen är det dock obönhörligen över.
Fast okej, (och stormvarning för floskel som kommer farande), man ska aldrig säga aldrig, någon dag så…tja man vet inte. Men just nu känns det ganska färdigt.
Men för säkerhets skull säger vi bara ciao arrivederci, hej så länge.
Så ses vi som sagt på annan plats snart.