Nästa år får nog alla ballonger

Magen börjar anta formen av kula som svämmer över byxornas livrem, tinningarna antar en allt gråare nyans utan att det är minsta charm över det. Jag håller på att bli gubbe.

Det innebär att man får rätt att gnälla. Och tycka att saker var bättre förr. Som Elitloppshelgen. Den typ av Elitloppshelg som hyllas nu som ”fantastiskt arrangemang” och med ”fantastisk publik” är inte den Elitloppshelg jag en gång lärde känna och som snabbt blev en oumbärlig del av livet, något som året kretsade kring. Det Elitlopp jag lärde känna hade Hästarna, med jättestort H, i centrum. Från morgon till sen eftermiddag (just det, då slutade tävlingarna sen eftermiddag, inte som nu, tidig kväll). 

I år värmde dessa hästar, de som när jag var ung hyllades, älskades och applåderades av publiken, helt avskilt från de som betalat sig in på Solvalla. Mellan ekipagen och publiken byggdes en bastant knockoutslående ljudvägg av rockackord, skapade av ett coverband som placerats i vinnarcirkeln.

Prata trav någonstans utomhus?! Glöm det. Att sitta på uteläktaren måste ha varit ungefär som att befinna sig inom tio meter från högtalarna när Lemmy i Motorhead går loss. Det var miljöförstöring i kolossalformat. Ljud-miljöförstöring.

Uteläktaren ja. 

Framför uteläktaren träffade jag en generationskamrat som en gång var som jag. Sista helgen i maj fanns inget annat ställe på jorden att vara än uteläktaren på Solvalla. Det var där man träffade sina likar, travtokar, från alla delar av landet. Kalmariter bytte tips och vinnare med Bollnäsare. Där satt ett gäng som jobbade hos Gooparna. Alla pratade trav. Diskuterade. Analyserade loppen. Från klockan 08.00 på morgonen och framåt, tills värmningarna och hyllningarna av h-ä-s-t-a-r-n-a tog vid. Den stämningen, de timmarna, var de bästa och roligaste på hela året.

Min generationskamrat var besviken. Uteläktarpubliken består inte längre av travtokar som han och jag i vår ungdom var, utan av något annat. ”Det är ingen riktig travpublik”, fnös han och konstaterade liksom jag att de som kallar det som utspelar sig nu på Solvalla för Elitloppsstämning tyvärr inte har en aning om vad den r-i-k-t-i-g-a Elitloppsstämningen en gång var. Den stämning som utgick från  hästarna, hyllandet av hästarna, och som publiken själv skapade.

Nu ska en massa påhittade jippon hjälpa till att skapa den stämningen. Tyvärr skapar jippona ingenting. Istället dödar det. Att se dessa fina hästar, den finaste travhelgen som finns, värma bakom en 120-decibelsljudvägg rockcovers...Alltså, jag älskar rockmusik, kan till och med uppskatta bra coverband. Men inte framför en Elitloppspublik under värmningarna. Aldrig framför en Elitloppspublik under värmningarna. Fel ställe, fel tidpunkt.

Tyvärr har arrangörerna gått rätt så vilse med det Elitloppet en gång var. Det är för många lopp, för långa tävlingsdagar. 29 lopp lördag-söndag plus nio på fredagen. När Elitloppsförsöken körs, som lopp nummer 22 och 23 (!) under lördagen och söndagen, är tröttheten redan där. Det är inget att säga om. Publiken kan omöjligt orka, särskilt inte om den först manglats till shell-chock-nivå av ett rockcoverband.

Tänk till, gör om, gör rätt. Stryk några lopp, så att det blir rättmätigt och fullt fokus på de lopp som blir kvar. De stora. De fina. Det som gör det så ärofyllt och eftertraktat att bara lyckas få vara med, ha starthäst, för alla aktiva denna helg. 

Så här skulle jag vilja göra om hela helgen:

1. Minska antalet fredagslopp från nio till sju. Första start 15:00, sista 17:30. Klockan 19:00 börjar Elitauktionen på Solvalla. Just det, flytta denna från Upplands Väsby till Solvalla. Den stora vita vip-byggnaden med kristallkronor som byggs upp framför Hästsportens Hus passar faktiskt utmärkt som auktionslokal. På så sätt intregrerar man hela auktionsarrangemanget med Solvallas tävlingar. Nu tävlade dessutom tre banor ”emot” Solvalla i fredags, Hagmyren, Kalmar och Skellefteå. Normalt köpsugna tränare som Robert Bergh och Fredrik Persson körde lopp, i Skellefteå respektive Kalmar, istället för att leta toppstammade objekt i Upplands Väsby. Så ska det inte få vara, inte behöva, vara.

2. 13 lopp på lördagen, som en vanlig V75-dag. 13 lopp samma travdag, där går anser jag den absoluta smärtgränsen för vad en banbesökande människokropp är kapabel att uppleva.

3. Tolv lopp på söndagen. Givetvis ska Elitloppsfinalen inte gå så där vidrigt sent, i slutet, som nu. Klockan 17:45. Vilket monstruöst feltänk. Jag såg finalen på stallbacken. Innan de slagna hästarna ens hunnit tillbaka till stallutfarten började det rassla och gnissla runt om mig. Rena lämmeltåget med travmänniskor dragandes rullbara resväskor hastade med raska steg iväg över stallbacken mot utgången. Här gällde det att snabbt komma iväg för att hinna med flyg, bussar, tåg, eller slippa uppleva soluppgången innan man kommit igenom Stockholms sega trafikträsk och hunnit köra sin1 30-40 mil hem.

När Commander Crowe kom tillbaka till stallbacken möttes han av små spridda skaror kvarvarande människor och lika spridda applåder. Henk Grift dröjde sig kvar och slängde sig om halsen på sin kompis Christophe Martens. De få (pinsamt få) journalister som fanns på stallbacken för att göra sitt jobb hade extremt lätt att få sina ”pratminus”. Normalt brukar det råda smått kaos, härligt kaos,  runt de euforiska vinnarna. Var så fallet klockan 18:15 på söndagkvällen, efter 38 lopp på tre dagar?

Nej.

Med begynnande kulmage och grånande tinningar ger jag mig själv rätten att gubb-gnälla.

Får den här utvecklingen fortsätta blir jag inte ett dugg förvånad om alla som kommer till Elitloppshelgen nästa år också får varsin kulört ballong att blåsa upp och sedan instrueras att vifta med över huvudet så där supertöntigt som publiken i Melodifestivalen gör medan tv-kamerorna sveper över publikhavet.

Jag skulle vilja göra om hela Elitloppsrasket, så att det åter blir den rätta, äkta genuina stämningen på Solvalla, inte den påtvingade jippobetonade som arrangörerna nu på något sätt desperat tycker att de måste bygga upp. Det är inte så svårt. Återgå till att sätta h-ä-s-t-a-r-n-a i centrum så ordnar sig resten av sig självt. Det tror i alla fall jag.