Att vara bland hästar

Det spelar faktiskt ingen större roll hur stor favorit din häst är på toton. Det är av noll betydelse när du står där och loppet snart ska dra igång.

Alla som dagligen umgås med hästar skapar en kontakt med djuret som inte går att förstå om man själv aldrig sätter sig in i den situationen. Det är därför jag alltid varit så imponerad av tränare och andra som alltid vet när deras häst ska vinna, när de tror på chans.

För när hästen blir en del av vardagen, livet, ja då spelar det egentligen ingen roll vilket odds den står i när tävlingsbiten närmar sig. Visst, man läser på och kollar vad journalisterna har att säga, vad konkurrenterna tycker, men man har ofta svårt att se det där självklara, det som spelarna och tyckarna ofta markerar, att ens häst bara ska vinna.

Jag tror att alla behöver en vecka eller två tillsammans med en speciell häst, en som snart ska starta. I det läget, när det börjar bli allvar, kommer alla små detaljer att spela så stor roll för utgången... minsta felbandagering kvällen innan loppet kan påverka. Huvudlaget är lite för spänt. Bettet för löst. Ryggstycket för slappt och checkremmen har ingen verkan. Låt alla prova på det här, se hur svårt det kan vara att få en häst i perfekt skick till ett lopp. Jag tror det skulle vara nyttigt.

Och det viktigaste av allt. Att när du väl står där vid sidan om banan och ser din häst som inte vinner, ja då är du stolt ändå. Det var faktiskt inte så jävla lätt att bara gå ut och vinna loppet. Det är din kompis som just sprungit 2.140 meter i rask takt och den gjorde vad den kunde.

Jag förstår Malin Löfgrens känslor efter Sanitys alla segrar. Det är på riktigt, för det är hennes vän som sprungit på banan. Jag förstår alla som inte bryr sig om oddsen.

Det var lite så jag funderade igår. Om att alla borde få vansinnigt äkta känslor för de hästar de spelar på. Slut för idag.