Ni vet hur det är

Ganska långt framme, nära scenen. Amerikanskt rockband väntar - dragplåstret för kvällen - men bara för att vara med på noterna så har man bara lite grann forskat i vad det här förbandet som just nu står framför mig är för pjäser. Skottar. Tre man. Hårt. Och mycket bra.

Längre fram, närmare scenen står en hop ungdomar som fullkomligt gastar ut sina känslor för det här ganska okända rockbandet från Storbritanien. De kan varenda låt. De ropar något om bandet, något slags smeknamn. De vet allt om dem. Fans på riktigt är vad de är.

En stund senare har man själv fått något nytt att lyssna vidare på. De var ju faktiskt jäkligt bra, de där skottarna. Härligt.

Kvallopp på Solvalla, nära staketet och blicken fastnar på en alldeles speciell häst. Treåring, lagom god stam och allt det där. Bra, den här kan man nog följa ett tag, kanske spela i debuten och hoppas att fler inte lagt märke till det jag sett.

Debut.

14 gånger pengarna? Kanske han inte är så bra ändå, den här pållen? Eller är det bara jag som sett fel?

Fyra. 1.17,9.

Vinnaren noterade 1.17,6, alltså ingen tokig inledning på karriären för min häst.

Och så följer man den och märker att man ändå inte var så snett på det. Skräll som tvåa i E3-försök och med till final. Och så plötsligt har alla sett det. Den här är fruktansvärt bra, en blivande kanon enligt de som hörs mest och högt. Allt jag visste redan i kvalet vet nu alla. Livet är skit. Jag ville vara ensam om den här. Ingen annan ska ha sett det.

De där ungdomarna framför mig på konserten känner exakt likadant när skottarna fyller Wembley två år senare. De är säkert inte ens där.

Så här låter de idag.