En olustig historia

Det handlar om hur intet ont anande hästägare synes ha blivit förda bakom ljuset när de, efter att deras travhästar tävlat färdigt, svarat på en annons på internet: "bra hem finns på landet istället för slakt".

Travronden beskriver två exempel på att detta "bra hem" endast blev en kort mellanstation i de bortskänkta hästarnas liv innan de slaktades. Hästägare tycks ha lurats att ge bort sina hästar under förespegling att hästen ska få det bra - men sedan slaktades hästen istället för att någon/några ska få (cyniskt nog på varje häst mager!) ekonomisk vinning.

De här fallen blir smärtsam påminnelse om att ägare som bryr sig om sina hästars levnadsöde ska akta sig för att ge bort hästar för under det påstådda slaktvärdet, eller till och med gratis, till någon okänd person, hur seriös och trevlig denne/denna än synes vara. Det ligger ju liksom i sakens natur att de som vill agera med ljusskygga avsikter måste hålla vacker och trovärdig fasad gentemot hästägare som ska "förmås" att lämna bort sina djur gratis.

Att vara djurägare innebär förpliktigande att ta ansvar för djuret, hela vägen. Travsporten är lite speciell där. En mycket stor skara hästägare har inte dagligt praktiskt ansvar för sina hästar, utan detta lämnas bort till tränare eller inackordering på stuterier och/eller sommarbeten.

Det här förhållandet innebär att sportens utövare, licensinnehavarna, och travsällskapen genom denna licensutgivning till proffs såväl som amatörer, har en form av branschansvar, att vara vägledande och hjälpa sina kunder hästägarna till vad som ska vara alltigenom sund hästhållning. Det betyder att på bästa sätt vara behjälplig med råd till bra beslut även när hästens karriär på tävlingsbanan eller i avelsboxen är över.

Systemet är förhoppningsvis i grunden så tätt att individer med skumma/omoraliska syften överhuvudtaget inte kan få någon licens som innebär möjlighet att stå som tränare för hästar. Men att det kan gå totalsnett även där visar ett skräckexempel på Åby, som Travronden flera gånger skrivit om senaste året.

Om någon banas licenskommitté får "tips på" att ljusskygg hantering fjärran från sportens värdegrunder förekommer i banans ansvarsområde ska det eventuella problemet hanteras snabbt och effektivt, vid behov med benägen hjälp i form av centrala insatser från travförbundets juristkompetens och djurskyddsövervakare.

Så verkar det faktiskt, glädjande nog, ha varit, i det aktuella fall som Travronden beskriver i fredagstidningen.

Lokalpressen i området, där den enligt internetannonsen "lilla privata gården på landet" finns, initierade först uppmärksamheten på den påstådda bedrägliga verksamheten.

Det fick närmaste travbanans licenskommitté att snabbt rycka ut på en inspektion på gården, trots att den person som har gården inte innehar tränarlicens och därför inte står i kontakt med någon travbana. Men eftersom lokalpressens artikel konkret handlade om tävlingspensionerade travhästar (säkerligen har hästar från andra raser också passerat gårdens hantering!) ryckte ändå travbanans licenskommitté ut.

Vackert så!

Men frågor som alltid dyker upp i dessa sammanhang är: hur länge har denna påstådda "bedrägerihantering" fortgått? Kunde den ha upptäckts/avslöjats tidigare? I så fall hur?