Djurskjukvård fick välkommen granskning

Det blev ett som jag ser det synnerligen välgjort reportage som belyste många infallsvinklar. Djurägare kom till tals, liksom försäkringsbolag och veterinärer. Även djurens synvinkel lyckades man få att komma till tals, skulle jag vilja säga. Det är ju inte alls så att ett sjukt/skadat/gammalt djur ska behandlas "lika långt" som en människa.

Programmet kan ses - det bör ses - här:

Jag kan tänka mig att det finns travhästägare som nickar igenkännande åt både det ena och det andra i reportaget.

Själv skrev jag för några år sedan en artikel i Travronden, som tangerar en del av ämnets frågeställningar, som handlade om ett märkligt fall.

En tävlingstravare hade slagit omkull på stallgången och brutit sönder sitt bäckenben. Hästen togs blixtsnabbt till närmaste djursjukhus, där dock veterinärerna vägrade, eller i vart fall lyckades fördröja, att hästen kom under vård innan de fått klart för sig om hästen var försäkrad eller inte.

Under tiden stod hästen kvar på "ambulanstransporten" utan att någon veterinär ens tog sig för att fatta beslut om man åtminstone skulle smärtstilla hästen medan man väntade på att få lyckas kontakt med hästägaren. Det hörde då till saken att den aktuelle hästägaren sedan tidigare "råkade" ha haft en konflikt med det aktuella djursjukhuset.

Först när tålamodet brast för transportören som kört hästen till sjukhuset, han gick in på mottagningen och slog som det vackert heter näven i bordet, fick hästen komma in för akutbehandling.

Det visade sig att hästen var så skadad att den dagen efter avlivades.

----------

Det blev inte oväntat en livaktig debatt på internet direkt efter Kalla Fakta-programmet, den kan följas utmärkt här.

Jag tar mig friheten att rakt av klippa ett av de, i skrivande stund, senaste inläggen:

"Hejsan! Så bra att din katt mår bra. Jag jobbar på ett djursjukhus och kan bara säga "Äntligen" tog Kalla fakta upp detta. Att ett par kvinnor (typiskt) från försäkringsbolagen vågade sticka ut hakan är modigt! Man blir ibland mörkrädd när man ser journaler. Först i inledningen på journalen står "oförsäkrad" eller "försäkrad" och till vilket belopp. Konstigt nog hamnar slutsumman alltid nära maxbeloppet.
Är djuret oförsäkrad blir det väldigt billigt. Är oförsäkrade djur enklare att behandla- nej , tror inte det... Kan inte säga mitt namn eller klinik, då kan jag säga godbye till mitt jobb."

----------

En matörtränare har berättat vad som en gång hände honom och en av hans travhästar.

Hästen hade fått en sårskada på ett ben och behövde därför tas till en (ATG)-klinik för att sys. Det gjordes utan problem och amatörtränaren åkte hem med sin häst. Sedan kom räkningen från kliniken. Fakturan innehöll bandagering av FYRA ben, utförd av klinikens personal till en kostnad av X antal kronor per ben. Det var bara ett ben som sytts.

Saken var dessutom den att hästen inte ens bandagerats av personalen på kliniken på det skadade benet, det gjorde amatören själv, med egenmedhavda bandage.

Nåväl, det kan lätt bli fel i allmänhållna faktureringar, så amatören ringde upp klinikveterinären för att få bandageringskostnaden struken. Han fick reda på att sådan bandagering var "standard" vid sårskador på extremiteterna och utöver det svaret:

- Vad spelar det dig för roll, det betalar väl ditt försäkringsbolag ändå?

----------

En mycket väsentlig sak som dock inte kom fram i Kalla Fakta-programmet var att det faktiskt ALDRIG är försäkringsbolagen som i slutändan betalar vad eventuell "övervård" och "överdebitering" kostar. Det är ALLTID försäkringskunderna som kollektivt står för slutnotan, i form av (höjda) försäkringspremier och (försämrade) villkor.

Det är försäkringspremierna som finansierar försäkringsutbetalningarna. Inget annat.