Här är ett bra propp-tips, Stenby!

I år har nämligen fransmännen lyckats med en mycket snygg kupp: franskfödda och fransktränade hästar har företräde i loppet, om de anmäls med utländska kuskar!

Förstapriset i det internationella amatörloppet är inte mer än 8.000 euro. Med Vincennes-mått mätt blir det, jämfört med hemma, i princip P21-nivå. Och precis som i dessa lopp hemma är, trots den låga prissumman, anmälningslistan till amatörloppet ungefär en mil lång. Pengar är minsann - skönt nog - fortfarande inte allt i (trav)världen.

I år har alltså fransmännen kommit på den mycket fiffiga anmälningsklausulen att inhemska hästar med utländska kuskar får företräde. Fiffigheten består i att det finns rätt gott om utländska amatörkuskar som inget hellre vill än köra lopp på Vincennes Prix d'Amerique-helgen (det skulle jag också verkligen vilja göra!) - och är beredda att betala rätt ordentligt för att få göra det!

Alltså kan de som sitter på franska hästar som kommer med i detta amatörlopp låta några sköna euro-sedlar av hyggligt stor valör slinka ner i byxfickan, när de kort och gott kan sälja platsen på sulkysitsen till utländska gentlemän-kuskar. Därför bir det spännande att se startlistan till detta lopp när den kommer under torsdagen. Bli inte förvånade om kombinationen fransk häst-maltesisk kusk tycks något överrepresenterad.

Här kanske Solvalla har en idé att ta efter under Elitloppssöndagarna: Två P21-lopp klockan 10.45 och 11.00, kuskarna ska vara amatörlicensierade. Svenska hästar med utländska kuskar har företräde.

Vad sägs om den propositionen, sportchef Mattias Stenby?!

Idag var vi bara en kort eftermiddagssväng på Grosbois, när solen minsann tittade fram mellan de blågråa molnen.

Förmiddagen gick åt till att sammanställa och leverera "allt" om Prix d'Amerique (som det heter på löpsedlarna) som ni kan läsa i den feta fredagsutgåvan av Travronden. Att skicka hem text och bilder som reporter och fotograf är numera i den digitaliserade och cyberspejsade världen rena barnleken, åtminstone om man befinner sig i datatekniskt välutvecklade trakter.

Det fanns en inte alltför avlägsen tid när utsända journalisters största problem och dilemman var att a) ta sig till den aktuella platsen varifrån han/hon skulle rapportera. b) få hem det hopsamlade materialet till redaktionen. Själva jobbet däremellan, insamlandet av den korrekta och väsentliga informationen, var en piece-of-cake i jämförelse.

Det är det inte riktigt nu längre, när informationssamhället gör att vi tvärtom överöses med för mycket information. Därmed är det lätt att det som är väsentligt och viktigt försvinner i en störtflod av osorterade och ostrukturerade oväsentligheter. Störsändningar kort och gott.

I luften idag på Grosbois då, förutom att klimatet var avsevärt bättre än igår...?

Jo, att man lite till mans och kvinns i varenda borg börjar tro allt mer på Super Lights segermöjligheter på söndag!

De har väl i stort sett alla, de som regelbundet är ute och kör häst på skogsvägarna och på banorna på Grosbois, sett hur Super Light alltmer antar formen av en hungrig alligatorhanne: En numera utpräglat muskulös överkropp ovanpå de (egenligen för) korta benen, och ett humör som blir allt argare för varje gång han får träna utan att tillåtas springa så fort han vill. Att Super Light är löpsugen är bara förnamnet.

Jag börjar alltmer tro att Anders Lindqvist får fel angående att Opal Viking ska komma med i Prix d'Amerique. Nils Enqvist och Opal är visst på rull just nu, i den kontinentala januarinatten, från Italien till Grosbois.

Här på hotellet i Joinville Le Pont där vi bor, strategiskt nära Vincennes, har nu förtruppen,i form av Arnold Mollema, till den traditionella stora holländska Prix d'Amerique-delegationen, dragit in. Arnold hade en vinnare, till nästan tio gånger pengarna, idag i Cagnes sur Mer. Det gör att jag hyser gott hopp om att inte alltför många av de sedvanliga flerfaldiga laget-runt-ölglas-påfyllningarna i hotellbaren hamnar på mitt hotellrums nota.

Holländarna tar nämligen helt över hotellbaren och dess cd-spelare de nu närmast följande kvällarna,i en sällsam kom-och-festa-tillsammans-med-oss-samhörighet. Hela hotellets högtalarsystem, inkluderat hissen, brukar dåna av holländsk danspalatsmusik. Vilket, kan jag lova, är något helt annat, och betydligt mera blodfyllt och livfyllt, än svensk (olidlig) dansbandsschlager.

För två år sedan, när holländarna var extra många och extra glada, fanns det på söndagkvällen efter Prix d'Amerique inte en endaste centiliter öl kvar i varje sig kranar eller flaskor, på hela hotellet. Då hade Peter Strooper varit tvåa i ett lopp på Vincennes, det räckte - för holländare tycks gilla att spela plats...

Dessutom, men det ska vi inte närmare gå in på av hänsyn till de inblandade, trodde ett par svenskar, en i avelshingstbranschen och en före detta travtränare, att de var klart bättre än en av Stroopers kompisar i biljard, och det blev en del sedelviftande runt biljardbordet. Det visade sig, i det helt perfekta taktiska och ekonomiska ögonblicket för Strooper och hans kompis, att svenskarna överskattat sina biljardtalanger rätt väsentligt.

Imorgon lär också svenska utvecklas till ett mer vanligt språk i Paris än normalt, när turistbussar börjar rulla in och flygplan landa fulla med travsportsälskande nordbor.

Ett litet restaurangtips i all välmening till alla er som är på ingång: Håll utktik efter (gröna) restauranger som heter Leon de Bruxelles. De ligger lite här och där och är en form av blåmusslornas suveräna svar på MacDonalds. Fantastiskt gott till bra priser!

Mia räknade, med en mild anstrykning av förundrad fasa i rösten, ut att jag ikväll tryckte i mig uppemot 1,2 kilo sådana musslor, plus ungefär 200 gram smält ost till den inbeställda bonustallriken med gratinerade blåmusslor. Och så på det en stor belgisk våffla med glass och vispad grädde som efterrätt. Mums!

Leon de Bruxelles, som sagt var.