Nummer tre

För första gången kliver jag ur tryggheten, den vrå där jag kan gömma mig bland pappersblad i tidningen. Jag har skrivit två tidigare bloggar, men dessa har väl gömts i tidningsformat. Nu står jag här, ensam och ska försöka berätta om travlivet och dess finurliga stigar sett från mina erfarenheter i sporten.

***

Min första blogg på travronden.se kommer att handla om Thomas Hedlund.

Att försöka ta över efter mina tidigare bordsgrannar Ekmark och Ingvarsson är inget att hoppas på. Det går helt enkelt inte. Mina upplevelser och eventuella åsikter i kommande sakfrågor berättas ur mitt perspektiv, ingen annans. Så att försöka efterlikna mina föregångare på travronden.se kommer inte att bli faktum.

***

2006 var året då jag tog steget att byta sida i branschen. Jag ljuger om jag säger att jag minns mitt första besök på en travbana, men har fått berättat för mig att det skedde som två veckor gammal, på Gävletravet, en söndag 1974.

Vad som fascinerade mig så otroligt mycket med travsporten i mina yngre år vet jag inte. Jag kan bara tacka för de år sporten gett mig så här långt. Sedan militärtjänstgöringens slut 1994 har mina anställningar uteslutande handlat om trav i någon form och som det känns idag finns inga tankar på att inte fortsätta på den väg jag hittills traskat.

***

Sommaren 1985 blev viktig i mitt liv. Det var någon gång strax före midsommar jag och min bror Anders tog våra cyklar, sprintade upp (jo, man säger upp till travet i Gävle) till travbanan i Gävle för att om möjligt få chansen att hjälpa till i något av stallen, trots att vi båda helt saknade erfarenhet av att hantera hästar. Håkan Jansson hette en tränare som på den tiden hade många hästar i träning och efter att blygt stått utanför stalldörrarna under förmiddagen kom till slut frågan, ställd av en alldeles för lat lärling som välvilligt släppte ifrån sig de mer tråkiga arbetsuppgifterna:
- Vill ni spola en vagn?

2006 avslutades den professionella karriären i travstall. Efter åtta år hos Cattis och Tarzan var krafterna slut och familjesituationen krävde att antingen jag eller min sambo, som också jobbade som lärling, lade ned den verksamheten. Att fortfarande kunna jobba med den sport jag älskat hela mitt liv, vilket man får chansen till på Travronden, är förstås angenämt och det finns en hel del historier att berätta efter alla år i travets tjänst. Förhoppningsvis kommer vissa av dem att uppskattas i den här bloggen framöver. Jag får jobba ett par år på att komma in i denna otrygga tillvaro. Bloggarens tillvaro.

***

Jodå. Vi fick kliva in i Håkan Janssons stall och jag vill minnas att jag efter en vecka hade kratsat min första hov. Det var stort för en elvaåring med ambitioner om att bli travkusk.

***

Jag har svårt att fungera utan musik och kommer därför, likt många andra, att sticka in ett och annat stycke i mina bloggar. Valet är enkelt. Antingen tar man del av det som rullar mest i mina högtalare, eller så låter man bli. Dagens låt i två versioner.