Sveriges ledande travtidning
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

”Jag är Espen och så måste det få vara”

Espen Ski är ett av den skandinaviska galoppens främsta namn genom alla ­tider. Med sex championat i Norge och flertalet storloppsegrar i Europa var han en ­förebild för många.
Karriären tog ett abrupt slut i och med en olycka 2013. Ett par år ­senare ­känner han sig friare och gladare än någonsin tidigare.
En av anledningarna: efter ­olyckan valde Espen Ski att öppet gå ut med att han är ­homosexuell.
– I dag kan jag verkligen vara ledsen över att jag inte var den där ”toppjockeyn som var gay”. Egentligen inte så mycket för min egen skull, utan för att jag inser hur mycket det hade gjort för många andra, säger Ski.

Publicerad:

Det är en av sommarens hittills finaste dagar. Ett morgonkyligt Stockholm byts ut mot ett soldränkt och välkomnande Oslo. Resan går mot Övrevoll, Norges enda galoppbana som ligger strax väst om centrala Oslo. Ljudet av den digra morgon­trafiken i Oslo byts ut mot ljudet av hovar mot marken, gnäggande och brummande från åkgräsklipparen på innerplan.

Vi åker förbi det ena toppstallet efter det andra: Niels Petersen, Wido Neuroth och Cathrine Erichsen bara för att nämna några. Vi möts av ett rött stall med vita knutar, där blommorna blommar och uteplatsen är iordninggjord för att kunna njuta av en kaffekopp och solens strålar.

Här håller tränare Annike Bye Hansen till – men också Espen Ski.

Espen Ski tog hela galoppsporten i Skandinavien med storm då han som 14-åring började rida lopp. Han visade tidigt talang och lärlingslättnaden försvann kort senare. Som 25-åring tog han sitt första jockeychampionat och därefter bara fortsatte framgångarna. Med hela världen som arbetsplats hade Espen Ski ett liv som många skulle vara avundsjuka på.

– Anledningen till att det blev galopp för mig berodde framför allt på den höga åldersgränsen för att få tävla inom travet. Egentligen så hade det varit mer självklart för mig att hålla på med trav i och med att jag hade travfolk runt ­omkring mig som liten. Men jag var otroligt tävlingsinriktad och ­väldigt ­bestämd, så när jag som 14-åring var tvungen att vänta flera år innan jag ­kunde köra lopp med stor häst inom travet, så blev det galoppen istället. Där kunde jag börja rida i tävlingssammanhang direkt. Det beslutet är inget jag ångrar, säger 39-åringen.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

Den forne galoppjockeyn har ­varit med om det mesta. Han har vunnit ­Derbyt, Oaks och Breeders Trophy. Han har tävlat i länder som Polen, Tyskland, Dubai och Qatar. Så det är inte konstigt att han har huvudet högt och ryggen rak, då han rör sig omkring på Övrevoll. För många är han en förebild.

– Det var ofta som man blev influgen för att rida lopp som man också vann. Men det var som en tom känsla. Jag vann visserligen loppet, mitt namn i sig fick mig till att rida hästen, men det var knappast jag som var anledningen till att hästen vann och det är nog en känsla som många jockeys och catchdrivers inom travet kan ha. Den känslan blir en helt annan när man arbetat med häst på ett annat sätt. Därför blev det viktigt för mig att faktiskt inte bara rida lopp utan också vara ”stalldräng”. Det gjorde att jag fick upp kärleken för sporten, att jag kände att arbetet var meningsfullt, men också kanske att jag fick med mig ytterligare respekt från tränare och inte minst ägare. Det märker jag av nu.

För även om det var jockey som han var till professionen, så hade Ski svårt för att riktigt njuta av de framgångar som han hade på tävlingsbanan.

– Jag arbetade en hel del med idrottspsykologen Erik Bertrand Larssen i slutet av karriären kring det här med att vinna mycket lopp, för jag hade kommit till den punkt där jag tyckte att vinna lopp var en självklarhet. Det var hela tiden nästa lopp som gällde när man hade vunnit. Han lärde mig att lägga tid på att vara nöjd med triumferna, att faktiskt lägga lite tid på eftertanke. Och det gick faktiskt så långt att jag fällde en tår ­precis efter mållinjen då jag vann Breeders Trophy Classic på Roy-Arne Kvislas Desert Dawn.

– Jag visste att det var jag som vann, jag visste att ingen annan jockey skulle ha vunnit med den hästen den dagen för jag red så otroligt bra. Den känslan är obeskrivlig, den kan inte köpas för pengar. Och det gör att jag kanske inte riktigt kan njuta lika mycket i dag av Captain Americas framgångar som jag kunde under karriären. Det är svårt att känna sig delaktig på samma sätt när man inte längre kan rida själv.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

Captain America är Espen Skis egen uppfödning, och hästen får anses vara en av Skandinaviens bättre äldre hästar. Och hade det inte varit för den olycka som skedde i slutet av 2013, så hade han med säkerhet suttit upp på hästen även i dag.

Men olyckan kom inte bara att ödelägga Espen Skis karriär, den kom att förändra hans liv fullständigt. Från att ha varit en av de mest framgångsrika inom galoppen till att vara tvungen att bara fokusera på en sak – att överleva.

– Jag låg i koma i fyra dagar. Jag fick tre hjärnblödningar, jag punkterade lungan, jag bröt flertalet ben i kroppen. Dessutom träffade smällen amygdala, den delen av hjärnan som har med rädsla och ångest att göra. Så även om jag skadade mig väldigt allvarligt fysiskt, så allvarligt att jag aldrig kommer kunna rida igen, så är det nästan det psykiska jag slitit mest med. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att karriären skulle sluta på det sätt som den nu gjorde. Men det är något jag har fått acceptera, ett arbete som tagit lång tid. 

– Att gå från ”the one” till “nobody”, på grund av en olycka, det har varit fruktansvärt. Det har jag fått arbeta väldigt mycket med. Fysiskt med tanke på mina skador, men framför allt psykiskt. Jag har inte bara fått lära mig att älska mig själv igen, jag har fått lära mig att älska en annan person. En person som inte längre är toppjockey, utan som är Espen.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

En av de sakerna som forne stjärnjockeyn lovade sig själv när han vaknade upp ur koman var att stå upp för sig själv och sina känslor. Och för många kom det som en överraskning när han kom ut som homosexuell.

– Jag hade ju på ett sätt varit fri under karriären, för det kan jag inte säga att jag inte var, men det fanns också situationer där man kände sig osäker. Jag sade alltid till mig själv att den dagen jag hittade en kille jag verkligen blev förälskad i skulle jag säga det till allt och alla. Men i och med att jag inte gjorde det, blev det aldrig av att man ”kom ut”, säger Ski och utvecklar:

– Sedan ska jag inte säga annat än att man var livrädd för vad de runt omkring skulle säga. Som om en kille man gillade flörtade med en på en fest för hästmänniskor, men istället för att besvara hans flört så valde man att blunda för det, just för att tankarna om vad de andra skulle säga kom upp. Det var jobbigt.

Espen Ski hade det inte så enkelt i början av livet då han utsattes för mobbning, något som präglat honom mycket, även i vuxen ålder. Inte minst gjorde det att det dröjde för honom att acceptera sin läggning.

– Mycket av mobbningen som sker i dag grundar sig i sexuella normer. Jag själv var mobbad som barn, ”Espen är homo” fick man höra kan jag lova, inte minst eftersom jag var kort och dessutom dansade. Det bränner sig fast. Så att jag inte kom ut det handlade egentligen inte om att jag var osäker, utan om att bevisa att mobbarna gjorde fel. Det låter hemskt och det är det på ett sätt, i och med att jag ödelagt saker och ting för mig själv, men jag var inte mogen och klar.

Och som om inte mobbningen var nog var han, som han själv var inne på, osäker på hur galoppsporten skulle reagera. Vissa saker under karriären hade aldrig skett, om han varit öppet homosexuell.

– Jag var livrädd för att min läggning skulle påverka min karriär, jag var ju inte säker på hur folk skulle reagera. Risken fanns att de skulle döma mig på grund av fördomar. Det är fördomar som allt som oftast ödelägger, det är sällan personen själv. Men bara en sådan sak att jag inte hade kunnat åka till Dubai för att rida lopp, något som för många inom sporten är en önskedröm, om jag varit öppet gay... Det gör ju att det finns hinder på vägen, tyvärr. Och hinder är det sista man behöver i sitt arbete för att komma ut.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

Inom hästsporten ser Espen Ski så här i efterhand egentligen inte några andra konkreta hinder för att vara öppet homosexuell, även om det fortfarande ändå får anses vara en manlig och smått konservativ bransch, om man frågar honom.

– Inom hästsporten så har kvinnorna haft det ganska tufft historiskt. ”Kvinnorna är inte starka nog”, ”de passar bäst för att rykta och putsa på hästarna”, men travsporten måste jag nog ändå säga är än värre än galoppsporten. Där finns det inga kuskar överhuvudtaget på internationell elitnivå, som är kvinnor. Och när man inte arbetat speciellt hårt med att få bort den stämpeln från centralt håll är det lätt att förstå att det inte varit eller är enkelt för hbtq-personer heller. Det är synd.

– En hel del handlar nog om hur mycket en kille i vita tajta byxor, putsade skor och pisk, uppfattas manlig. Alla killar som är jockeys, ligger ju i en gränszon för många. Är han gay, är han inte? Och att då vara öppet gay, och gå in i bastun med andra... Då kanske det inte är så konstigt att de övriga överkompenserar sin heterosexuella läggning, även om det är svårt att försvara. För visst ska man som hbtq-person kunna känna sig bekväm med situationen i omklädningsrummet också, säger Ski och fortsätter:

– Jag brukar skoja och med glimten i ögat kan jag säga att jag har både ­ridit de största hingstarna och de dummaste hingstarna och det var inga problem. ­Sedan får man tolka det bäst man vill. För mig har det aldrig varit något ­handikapp att vara gay, det handikapp som funnits, det är att jag haft svårt för att vara ”one of the guys”. Och just den känslan tror jag att jag delar med många andra hbtq-personer. Och där måste det bli mer inbjudande.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

Just hindren som finns för personer med att vara öppen med sin läggning, och tankarna innan man kommit ut, är kanske det som framför allt gör Espen Ski ångerfull över att han inte kom ut under tiden som aktiv.

– Jag som varit i situationen som många är i har bara en sak att säga: Kom ut! För är du stark nog för att göra det, då finns det ingenting som kan stoppa dig. Lever du däremot i förnekelse, finns det så många hinder som kan stoppa dig på din väg i idrotten.

I dag kan jag verkligen vara ledsen över att jag inte var den där ”toppjockeyn som var gay”. Egentligen inte så mycket för min egen skull, utan för att jag inser hur mycket det hade gjort för många andra. Barnen och ungdomarna hade fått en gayförebild. Kanske att jag också blivit en än bättre jockey, men det är ett svar vi aldrig får. Jag hoppas verkligen att den förebilden kommer snart, både inom galoppen och travet.

Fram till dess det är helt accepterat i samhället att leva som man vill oavsett läggning, så är hbtq-frågan viktig att ta upp och prata om. Även om det går framåt i frågan, så går det inte tillräckligt fort enligt Ski.
– Jag vill ha en värld där vi är den vi är, och att vi inte behöver förklara för någon överhuvudtaget, vem man är och varför man är den man är. Vi som hbtq-personer är fortfarande långt ifrån accepterade, vilket gör att många gay-personer måste arbeta med sin egen homofobi. Fortfarande går vi i skolan, där vi lär oss om en kvinna och en man som får barn, som gifter sig och så vidare. Alla barn, oavsett deras sexuella läggning, lär sig heterosexuella normer.

– Jag önskar att vi en dag kommer till en verklighet då man som tonåring berättar för mamma att man ska ta hem sin kjæreste, och när kjæresten ringer på dörren, så ska familjen välkomna personen som står där, oavsett om det är en kille eller tjej. Att det inte krävdes något ”komma ut-snack”. Det positiva i Norge är att vi har samma ord för pojk- och flickvän – kjæreste, säger Ski och fortsätter:

– Att komma ut i dag, och nu tänker jag även för personer utanför idrotts­sfären, är alldeles för tungt. Det är betydligt lättare i dag jämfört med för 30-40 år sedan, ja, även mot för tio år sedan, men vägen är fortfarande för tung.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD

I veckan pryder regnbågens alla färger Stockholm, då det är Stockholm Pride. Stockholm Pride arbetar för att stärka hbtq-personers livssituation och rättigheter och detta genomförs förutom genom den välkända paraden, även genom fest, debatter och kulturevenemang hela veckan lång.

– När jag studerade konst hade vi tre veckor där vi studerade feminism. Kvinnors rätt i samhället, har kommit mil längre än hbtq-personers rättigheter och det irriterar mig. Snart måste vi vara där, att vi inte dömer folk efter kön och identitet utan efter person. Är du svart, gul, vit, homo, trans eller hetero, så ska du ha precis samma rättigheter. Det är egentligen helt galet att det inte är på det sättet, säger Ski och fortsätter:

– En av de sakerna som irriterar mig rejält, det är hur man inte sällan behöver svara på vem man är. Är man den manlige eller kvinnlige i förhållandet? Jag menar på att jag är Espen, och så måste det få vara.

I dag är det just konsten som driver Espen Ski. Livet som sjukpensionär, och livet som inte bara handlar om tävling och resande, har gett nya intressen. Espen Skis konst är influerad av Andy Warhol, en av popkonstens främsta ut­övare, och även han homosexuell.

Foto: STEFAN OLSSON/SVENSK GALOPP
Foto: STEFAN OLSSON/SVENSK GALOPP

Vyn av Övrevoll galoppbana och hästarnas närvaro har bytts ut mot norrmannens lägenhet, två nätta stenkast från stallet. En lägenhet som är fylld av egen konst, en lägenhet som andas Espen Ski. Bland det första man får syn på i lägen­heten är ett bevis på att travsporten ändå finns i grunden hos honom. Ett hederspris från Sörlandet år 1990  står och skimrar framför en direkt då man kliver in på dörr­mattan.

– Det är ett starkt minne som jag har, när jag fick hederspriset av Ulf Thoresen  som vunnit lopp. Jag stod på publikplats och att få ta emot det priset som blond tioårig pojke, det var fantastiskt. Det gjorde väl att det såddes ett litet frö för mig. Jag skulle också vinna lopp, jag skulle också vinna priser. Nu är den tiden förbi, men jag är oerhört stolt över min karriär.

– Jag trivs fantastiskt bra med mitt liv. Jag ägnar mycket tid åt min konst, konsten har hjälpt mig mycket under den här tiden. Det är där jag på allvar slappnar av, det är där jag på allvar får utlopp för kreativiteten som jag tidigare hade på tävlingsbanan och i stallet. Sedan har jag fortfarande galoppen varmt om hjärtat i och med att jag fortfarande föder upp och äger
egna hästar. Dessutom är jag expertkommentator på Övrevoll. Så även om jag är sjukpensionär och slutat rida lopp, så har inte mitt liv slutat. Tvärtom.

Vad skulle du säga var det bästa med att vara toppjockey?
– Det bästa var att man fick en fantastisk kropp.

Så där säger du bara för att. Så jag ställer frågan igen. Vad var det bästa med att vara stjärnjockey?
– Att man fick träffa så otroligt många härliga och häftiga människor. Bara det att Benny Andersson gav mig en kram och sade ”hej Espen” när vi sågs. Det hade väl varit speciellt för vem som helst.

Benny Andersson, en av fyra medlemmar i ABBA, var även inblandad i en av de tävlingsdagar Espen minns mest från karriären. Det var nämligen han som var ägare till Jive. Ett sto som Espen Ski vann Svenskt Oaks tillsammans med 23 juli 2011. Blott en dag tidigare hade terroristen Anders Behring Breivik satt Espen Skis hemstad Oslo och hela landet i skräck. 77 personer dog, åtta i bomb­attentat i centrala Oslo och 69 stycken i ett skjutdrama på Arbeiderpartiets ungdomsläger på ön Utöya. Det var en jockey i djup sorg som vann den dagen.

– Jag red i sorgband och det var väldigt, väldigt speciellt. Jag vann två storlopp den dagen och det blev som att man stod upp emot hans handlingar. Det är en av de mest känslosamma ­dagarna i mitt liv, det mesta kändes bara konstigt. Där stod jag och hade vunnit storlopp, samtidigt som 77 personer dött på grund av en hemsk människa. Men att få representera Norge den dagen, betydde mycket.

I dag är Espen Ski 39 år, han drar på smilbandet ofta, han lever sitt nya liv. Han har mycket att se tillbaka på från sin karriär, från sin resa efter olyckan, men också minst lika mycket att se fram emot.

– Jag är stolt över den resa jag gjorde i karriären. Jag gick från att vara en vanlig stallgutt, till att festa med eliten. Men jag är minst lika stolt över den personen jag är i dag. I dag kan jag stolt säga att jag är Espen Ski – och jag är homo.

Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD
Foto: THOMAS BLOMQVIST/TR BILD