Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Dennis Engelbo:
"Varför trav är underbart"

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

För fyra år sedan stod jag i duschspiltan på Solvalla. Hela kroppen skakade och tår efter tår föll från min kind. Där och då hade jag ett rus jag aldrig tidigare upplevt. Där och då hade jag ett rus jag inte vet om jag någonsin kommer få uppleva igen.

Vi tar det från början.
Sommaren 2015 får Marcus Schön och jag ett erbjudande. Ett erbjudande om att ta över en häst med V75-seger i raden och över 4.000 startpoäng, någonting som två killar i 20-årsåldern var enormt glada för. Men där och då hade jag ingen aning om vilken enorm påverkan hästen skulle ge på mig och mitt liv.

Quirire hette han. Med Viking Kronos som far och Ourasine som mor var papprena i ordning. Brodern till Jocose hade tävlat mycket framgångsrikt hos Stig H Johansson, men han var skadedrabbad. Det var också därför vi fick chansen. Hästen hade blivit utdömd och hade inte startat på närmare ett år – men vi ville ge honom en chans till.

Vi ville ge hästen all hjälp han kunde få, den absolut bästa. Dag in och dag ut kämpade Marcus och jag för att få hästen i ordning. Med hjälp av veterinär Daniel Söderberg, en av Sveriges absolut bästa hovslagare Niclas Björklund och Fredrik Linder som gav hästen massage och kiropraktik, insåg vi att det fanns en möjlighet att få tillbaka hästen till travbanan. Lägg därtill Gunnar Nilsson på Solvallas Hästsjukhus som kastrerade hästen – och ingenting hade varit möjligt utan Stefan Melander och hans träningsbanor av absoluta världsklass

Att få en häst till start är ingen självklarhet, det om något var vi införstådda med. Men dag för dag blev Quirire bättre. Skritturerna i sommarvärmen byttes ut mot joggingturer, joggingturer som senare övergick till snabbjobb på rakbanan. Dagarna i stallet med mockning, fodring, skötsel och träning var på väg att leda till rampljuset. Det var dags för kval.

Kvalet löser Quirire på bästa sätt, men den ständiga oron. Hur mår hästen dagen efter? En klump i magen som finns där hela tiden, men också den där lättnaden när man varje morgon kollar igenom gaffelbandet och griffelbenet och inser att allting är lugnt. Morgonen efter kvalet var inget undantag. Quirire var redo att starta på allvar.

Debuten görs på Romme. Dödens i comebacken. På sista bortre långsidan ser Quirire dunderfin ut - men galopperar. Tankarna hinner gå hundratals gånger innan Quirire kommer tillbaka av banan. "Har han skadat sig, har han bräckt ner? Var vi för ivriga med att starta?".

Den oron försvinner när Marcus kommer ut med ett stort leende: "Helvete. Vi vinner hur lätt som helst om vi bara haft boots på honom. Han kändes dunderfin." 

Det gick inte att vara sur, det gick inte att gräma sig. Hästen var frisk, det var det absolut viktigaste. Det andra var sekundärt. Och revansch, det kom vi att få. Med boots.

Revanschen dröjde däremot. Den dröjde åtta månader närmare bestämt. Mycket otur, mycket tuffa lopp gjorde att Quirire slutade oplacerad i flertalet lopp. Plötsligt hade han inga poäng kvar. Då ändrade vi taktik. Från att ha varit aggresiva och trott på hästen, till att vi skulle låta honom tycka det var roligt igen. Han kördes defensivt i ett par starter och plötsligt började prispengarna komma. Jag körde honom själv i ett amatörlopp på Solvalla där jag än i dag grämer mig över att jag körde så defensivt som jag gjorde. Men det kom vi att få igen.

Den 20:e april 2016 var det Marcus, min och framför allt Quirires dag. I starten innan spurtade han strålande som trea på Sundbyholmstravet och vi var optimistiska. Hästen gjordes i ordning för avfärd mot Solvalla. Pulsen stiger och adrenalinet blir mer och mer påtagligt. På Solvalla får Quirire en box med ett fönster, ett fönster han kollar ut ur mest hela kvällen. Han laddar, han är redo. Redo att visa sina konkurrenter att han är tillbaka.

Men. Det blir dödens. Och loppet går i ursinnigt tempo när storfavoriten Al's Winnermede blir het i ledningen. Pulsen på stallbacken är skyhög och nervöst vankar man fram och tillbaka under loppets gång. I sista sväng börjar Al's Winnermedes 50 meter stora försprång att krympa. Och det är vår kämpe som kommer upp som tvåa. Jag skriker allt vad jag orkar – och in mot upploppet inser jag vad som är på väg att hända. När referenten ropar ut Quirire som vinnare är glädjen enorm. Ut på banan springer jag, omfamnar Quirire och Marcus som kört perfekt. På väg mot vinnarcirkeln får jag syn på Fredrik Linder på publikplats och ger honom en stor kram. Det är ett enda stort kramkalas. 

Vinnarbild tas, en vinnarbild där jag och Marcus lovat varandra att göra en grimas den dag vi vann. Även tv-intervju görs och livet leker. Men. Det var ju den där duschspiltan. När jag står och duschar av hästen, det är då allting faller på plats. Det är då jag inser vad vi ställt till med, det är då jag inser vilket arbete som lagts ner. Och framför allt – det är när jag ser stoltheten i Quirires hållning och ögon som tårarna kommer. Jag blir i det närmaste knäckt.

Kramar från skötare hos Stefan Melander, fina ord från aktiva på stallbacken. Det betydde massor. Men mest betydde det att se Quirire så nöjd.

För mig kommer alltid hästen i första hand. Att se en häst njuta så mycket, efter allt slit. Det är nog den enskilt främsta anledningen till varför travet är underbart. Jag bara hoppas fler får uppleva den där känslan. Av tårar i en duschspilta efter en triumf.

ANNONS


Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.