Ledare:

"Dags att börja tävla i publikens tempo"

Det pratas mycket om publiken just nu. Efter pandemin är det tillåtet för vanligt folk att besöka travbanorna igen. Men det har inte inneburit någon omedelbar rusning till de gamla åskådarytorna. I alla fall inte på vardagar. Travet i Sverige går, både sportsligt och ekonomiskt, bra ändå. Men samtidigt är nog nästan alla i branschen eniga om att publiken över tid är både en trevlig och viktig faktor. Upprustning av banor diskuteras en hel del. Mer prisvärda restauranger. Att låta publiken komma närmare djuren och de aktiva. Bekvämare sittplatser. Bättre information. Roligare event.

Inget fel i allt det där. Säkert bra att tänka kring. Men det allra viktigaste måste ändå vara den sociala dimensionen – och rytmen på evenemanget. Vilket tempo är folk vana vid nuförtiden? Hur umgås människor?

Travet – även sportens aktiva – behöver beakta de här sakerna, och inte bara tänka i ett inifrån-och-ut-perspektiv, ”så här har vi alltid gjort”, utan också fundera utifrån-och-in, ”vad har nutidens och framtidens svenskar för vanor och önskemål som vi skulle behöva anpassa oss till?”.

När man ibland bjuder med sig oinvigda människor till en travbana, blir de nästan alltid – till att börja med – fascinerade av miljön. Det är mycket nytt, spännande, en fängslande värld. Man förklarar en del enkla regler kring loppen, distanser, startmetoder, visar hur det går till att spela, berättar lite om hur kuskar och tränare och hästägare och prispengar och spelvinster förhåller sig till varann… och lite sånt. Så långt brukar de allra flesta hänga med, med full uppmärksamhet och fortsatt nyfikenhet. Man tar en bit mat. Glatt humör. Sedan drar loppen i gång. Stor entusiasm vid bordet. Någon kanske får in en vinnare direkt. Jubel och upprymdhet.

Men sen… börjar den låååånga väntan. På nästa lopp. 20 minuter. Kanske okej, medan man fortfarande har mat på bordet. Nästa lopp går. Och så 20 minuters väntan till. Nu utan mat. Och sen 20 till. Nu har nästan alla nykomlingarna tappat tråden. Och koncentrationen. Någon fastnar i ett mobilsamtal. En annan måste hem och lösa av barnvakten. Ytterligare några hamnar i en längre diskussion om Thailandssemestrar eller nedskärningar i skolan. Om det går något lopp eller inte, är det plötsligt ingen som har någon riktig koll på. Troligtvis är det nog inget lopp. Bara mest uppvärmningar hela tiden. Eller inte. Ingen vet.

Tyvärr är det här inte någon påhittad nidbild av ett travbanebesök med ”förstagångare” – utan en ofta självupplevd dokumentär av hur det brukar gå till. Rytmen, med tre minuter action och tjugo minuter skval… fungerar verkligen inte. Den avtänder debutåskådare. Skrämmer bort dem och tråkar ut dem. Gör dem sega och förvirrade och skickar hem dem som frågetecken. Den lunken är alldeles för mycket 1964, och alldeles, alldeles för lite 2021. Det är bland annat därför som färre och färre människor söker sig till banorna till vardags.

Vi som sedan många år är inne i det här, vet att hästar måste värmas. Selas ut med nogsamhet. Kuskar måste hinna tillbaka till stallet och fika och byta dress och kissa och fixa med nästa häst som de ska köra. Enligt oss själva, alltså, vi som vet.

Men det hjälps inte. Verkligheten och nutiden trycker på. Vi måstre rappa upp den här showen. Vi behöver tajta till föreställningen, komprimera underhållningen, paketera nöjet i den takt som hela det övriga samhället rör sig i, på riktigt försöka förstå hur människor numera lever – och möta dem. Inte förklara varför det i-n-t-e går. Utan se till så a-t-t det går. Kanske jobba på nya sätt, enligt nya mönster.

I klarspråk: Kör alla tävlingsdagar i ett par intensiva block. Värm först alla hästar för lopp 1–4. Värmningar, provstarter, rubbet. Riv sen av de fyra loppen i en blixtrande rad, med starttid var åttonde minut. Tre minuter lopp, max fem minuter till nästa start. Och så vidare. Fyra race på cirka en halvtimme. I ett rykande loppfyrverkeri. Sen nya värmningar och provstarter och förberedelser. För ”kupongloppen”. En rejäl tävlingspaus på kanske en timme under tiden. Nu tid för folk på läktaren att äta, umgås eller – för oss nördar – klocka värmningar. Därefter fem, sex eller sju lopp. I samma speed. En hel V65- eller V75-omgång på mindre än en timme. Full action hela tiden. Inte som V86 Xpress, på två växelvis ställen. Utan alltihop på en bana. För publiken på plats. Hela eventet är därmed över på under tre timmar. Som alla andra samhällsnöjen.

• Omöjligt? Nej, detta har delvis redan testats inom exempelvis det norska travet.
• Svårt att hinna spela? Nej, nutidens människor är vana att hålla på med dataskärmar och att göra flera saker samtidigt.
• Farligt för djuren? Detaljschemat får anpassas så att man verkligen hittar ett intervall och en logistik som fungerar för dem.
• Stressigt för de aktiva? Kanske, till att börja med. Men också roligare – när man har en stor och engagerad publik. Plus en möjlighet för aktiva att komma hem och i säng i rimlig tid.

Är det så här allt trav ska bedrivas i framtiden? Troligen inte. Men ibland. Vid vissa tävlingstyper, under vissa veckodagar, på vissa banor. Åtminstone som ett experiment. Vi har inte råd att stelbent sitta still och skaka på huvudet och sucka och undrar varför ingen kommer till oss längre. Travsporten behöver röra sig lite mer emot den digitala och moderna samhällsrytmen.

Alternativet är att vi fortsätter att göra som vi alltid har gjort, ända tills gårdagens generation har dött ut, och inte en kotte längre kommer till banorna, för att tempot är från det allt mer mossiga 1900-talet.