Ledare:

"Det är aldrig för sent med förebilder"

Alla har vi någon gång sett upp till någon. Det kan ha varit en mytomspunnen stjärnartist som uppträtt på de stora scenerna, en bronshjälte i ett världsmästerskap som gjort piruetter som målgest, eller en tystlåten elegant som besegrat alpina pister i svåruttalade österrikiska skidorter. 

Den nya tidens stjärnor heter saker som Truls Möregårdh (bordtennis), Elvira Öberg (skidskytte), Daniel Ståhl (friidrott) och Nathalie Hagman (handboll). Gemensamt för dem är att de, förutom att vinna guldmedaljer, också inspirerar såväl unga som äldre på olika sätt. Någon vill kicka boll som Zlatan, andra vill sula längre än ”Ståhlmannen” medan en tredje vill skruva bollen som J-O Waldner. 

De föder hopp om en ljusare och bättre framtid och får unga såväl som äldre att upptäcka och hänföras av just deras idrott.

Travsporten har också sina ikoner. Sett över historien faller tankarna på bröderna Nordin, Stig H Johansson och Åke Svanstedt som alla vunnit stora lopp, slagit rekord och stått i rampljuset i decennier. En föregångare som tog en avvikande väg till travfolkets hjärta var Bo William Takter (vila i frid). Han visste inte hut, bröt mönster och gick ständigt sin egen väg. 

Deras betydelse både på och utanför travbanan går inte enbart att mäta i stålar eller guldnålar. Utan dem hade flera av dagens främsta utövare aldrig fattat tycke för hästen eller hoppat upp i en sulky en svinkall decembermorgon under en pandemi.

Vrider vi fram klockan och tittar närmare på vilka det ses upp till i dag dyker förmodligen vanliga namn som Björn, Erik, Daniel, Nancy, Johan och Emilia upp. Vad de presterar och hur de agerar spelar roll.

För några år sedan fick en hänförd Alicia ta emot blommor av Erik Adielsson i ett gripande tv-klipp som sågs av 100 000-tals personer.

Kring Svensk Uppfödningslöpning spreds bilder på Adrian Kolgjini med en överlycklig liten tjej som ivrigt togs selfies från hans famn.

Dessa små gester kan tyckas pluttiga, men har enorm betydelse. För barn blir det ett minne för livet, någonting som etsar sig fast och väcker både starka och varma känslor. För vuxna blir det ett bestående, och ofta fängslande, intryck som inte rinner av så lätt. 

Inte sällan är det dessa ögonblick som får många att gilla, och älska, travsport. Men lika frälsta som vissa kan bli vid hästar och människor, lika snabbt kan de vända sig bort om det visar sig att de använder förbjudna substanser, tar droger, fuskar, smiskar hästar hämningslöst, eller snäser åt journalister som vill fråga å intresserades vägnar. 

För gudarna ska veta att travsporten inte anses särskilt lättillgänglig, billig eller modern. I konkurrens om människors tid och intresse är gemenskap, förmåga att bjuda på sig själv och inspirera ovärderlig.

Travsportens återhämtning står – åtminstone delvis – och faller med att förebilder, idoler och ambassadörer bär upp fanan i alla former av sammanhang.

Den behöver tåla jämförelser med andra idrotter. Att Björn Goop, när han nominerades till Jerringpriset för något år sedan, själv ringde in till Radiosporten för att lämna en kommentar säger mycket om travsporten.

För det finns olika sätt att föregå. Även om avgudade personer på väggaffischer behövs finns det goda skäl att anse att förebilder, alltså personer som inspirerar och motiverar, spelar större roll för en sport under stagnation och förändring. Det räcker inte med att en och annan vill bli det. 

Inom travsporten behövs både många och fler som leder väg, ingjuter mod och skapar hopp. Personer som åstadkommer beundransvärda saker och får andra att först drömma, sedan utvecklas till att bli sitt bästa jag. I det föds och göds hjältar för Travronden att skriva om. 

Men det krävs inte att du är superstjärna eller medlem i tusenklubben för att vara en förebild. Du kan sporra andra ändå. En tvåbarnsmamma som tränar hästar kan betyda lika mycket som en storloppsvinnande kusk. Titta bara på hur Cassandra Herrman, 16, och Jill Ivarsson, 21, inspirerar andra unga i travet: “Man blir mer peppad till att peppa andra”, sa Jill.

Faktum är att det är vetenskapligt bevisat att både barn och vuxna behöver olika typer av föregångare för att upptäcka alla möjligheter, få perspektiv och utvecklas. Det ger mening och lyfter målbilder.

“Kan Magnus Djuse så kan minsann jag!” “Om Emilia Leo lyckas kan jag också göra det!”

Vi lever i komplicerade tider där allt ska ställas om mot en ny typ av framtid. Vad som varit spelar mindre roll, vad som blir betyder mer. På vägen springer alla på hinder, tappar självförtroende och tänker att något är ouppnåeligt. I alla fall fram till någon landat på månen, kört bil utan fossilt bränsle eller vunnit Idol. Med fler godvilliga förebilder, ambassadörer och idoler öppnas vägar till dem som söker ett (nygammalt) intresse i livet och en chans för redan frälsta att kanske få en extra knuff framåt med att utmana sig själva igen.

Den franske filosofen René Girard sa en gång att människor är i ständigt behov av förebilder att imitera. Han kallade det ”en av mänsklighetens största gåvor”.

Det är aldrig för sent att vara, bli eller skaffa sig en förebild.