Ledare:

"Det finns mycket som redan är väldigt bra"

Så står vi här, vid ännu ett årsskifte. Mer omskakade, mer tilltufsade och kanske också lite mer oroliga för framtiden, än vanligt. 2020 har varit en prövning för hela världens befolkning – travsporten inte på något sätt undantagen. Det är klart att man nu skulle kunna ondgöra sig över publiken som inte får vara på plats, sucka över prispengarnas utveckling, oroa sig för nivån på uppfödarpremier – eller drömma mardrömmar om fler nervsnittningsskandaler och piskningsincidenter.

Allt det där är viktiga frågor för vår sport, inte tu tal om annat. I går, i dag, i morgon. Alltid. Branschens rykte, branschens välmående, branschens försörjning, branschens fortlevnad. Hur nästa generation så småningom ska vilja och klara av att ta över – och nästa därefter, och nästa.

Men: Då kan vi inte bara måla vår verklighetsskildring i svart. Inte hela tiden.

Då kan vi inte överfokusera enbart på alla avarter och hot och orosmoln.

Då kan vi inte utnyttja varje intervjutillfälle och vartenda socialt medium och varje plats på scenen till att gnälla.

Det blir till sist självmål av det.

Samtidigt som många av oss har en alldeles speciell gren av travsporten som vi kanske känner lite extra för, så är vi på samma gång allihop ambassadörer och värdar eller värdinnor för h-e-l-a den sport som vi brinner så hett för. Vid middagar, på föräldramöten, i fikarum, var vi än befinner oss.

Eld och hetta skadar inte. Men för att locka fler människor till oss, behöver vi också iaktta ödmjukhet och positivism, för att kunna smitta ner folk – med vår kärlek till travet och hästen.

Storvinster är roliga. Och bråk kan ibland vara nyttiga och rensa luften.

Men travsporten får inte vila bara på rop om möjliga miljonvinster – och förmedla infekterade debatter om hur vi internt ska fördela våra intäkter.

Vårt, mitt och ert ansvar är bredare än så.

Vi måste också komma ihåg att sprida glädje. Utstråla optimism. Låta vår trivsel och passion synas och höras för omvärlden. Lyfta fram solskenshistorierna, den härliga vardagen, alla skratten, ansträngningarna, målen, strävan, energin, kamratskapen. Det stora i det lilla.

Vi behöver prata, högt, om hur lyckliga de allra flesta av oss trots allt är i sin vardag, och vilka uppoffringar som det faktiskt är värt att göra, bara för att få vara med om ännu ett år, få leva ännu ett år, med eller runt eller för eller vid sidan av det djur som vi alla älskar så mycket.

Hästen är allas vår hobby – eller vårt yrke. Eller, i vissa fall, både och.

Det finns många förbättringar att göra i organisationen och ekosystemet runt travtävlingar. Justeringar.

Omläggningar. Förfiningar. Kursändringar. Men det finns mycket som redan är bra också. Väldigt bra.

Tiotusentals människor i Sverige försörjer sig – direkt eller indirekt – på att arbeta med olika funktioner inom hästkapplöpningssfären. Ännu fler har det som sitt stora fritidsintresse.

Det är ganska imponerande att hästbranschen – med varierande stöd av staten – år efter år kan hålla alla dessa tränare, kuskar, hästskötare, veterinärer, transportörer, spannmålsodlare, administratörer, säljare, och många fler, med (stimulerande) jobb – och många fler med underhållning.

Sveriges travsportnäring är å ena sidan, i vissa bemärkelser, ansträngd. Men den är också, å andra sidan, en av världens absolut mest välmående system för hästhållning. I stora drag alltså, utan skygglapparna alltför fast monterade. Många utländska personer med hästintresse söker sig till vårt land, av just det skälet.

Travsportens ledare och aktiva här, har gjort en bragd som under detta fasansfulla år, har lyckats hålla (i stort sett) hela maskineriet gott gåendes. Hästarna har skötts lika fint som någonsin. Loppen har körts, prispengarna betalats ut, jobben har räddats. I alla fall de flesta.

När vi nu går in i 2021, kan vi göra det med deppighet, irritation, oro och tungt sinnelag.

Eller så kan vi välja att kliva upp varje morgon med ett milt leende, med tacksamhet och nyfikenhet, med längtan till dagens övningar och prövningar – och med en vilja att just precis i dag kanske kunna få visa ännu en ny medmänniska, någonstans, vägen fram till hästen.

Pd’A – en intern fransk affär

Corona har stört Elitloppet – men inte stoppat det. Inte ännu så länge, i vart fall.

Och Prix d’Amérique i Paris då? Nej, då, inte där heller. Fransmännen är lika envisa som vi svenskar. Och lika strikta med yrkesdefinitionen. Vincennes kör sitt storlopp nu också. Om ganska så precis en månad, söndagen den 31 januari, avgörs det. Fast den här gången blir det hela förstås lite grann mer som det var förr, i Frankrike – med ytterst få internationella deltagare. Hemmalaget gör upp om det. Titelförsvararen Face Time Bourbon blir så klart favorit – och fjolårstvåan Davidson du Pont troligen lika klar andrahandare.