Ledare: "Det går inte att rycka på axlarna och tycka att allt är frid och fröjd"

Den senaste tiden har en rad händelser skett inom hästsporten. I Australien skenade debatten kring avlivning av tävlingshästar under hösten efter att tv-programmet ABC granskat galopp- och travsporten. Framgångsrika hästar avlivades kort efter tävlingskarriärens slut, eller avlivades helt sonika för att de var för dåliga.

Inom långdistanstävlan fick en aktiv 20 års avstängning tidigare i år, efter att hästen Castlebar Contraband stupade med öppen skenbensfraktur på ena frambenet under ett 90 kilometer långt lopp. Anledningen till avstängningen? Hästen hade blivit utsatt för upprepad och långvarig nervblockering.

Travet har sin historia kring nervblockering i Propulsionfallet, som fortsatt är under utredning. Och så sent som förra veckan uppmärksammade vi i Travronden en undersökning som visade på att mer än åtta av tio tävlingshästar har munskador efter lopp, två av tio har akuta och allvarliga skador.

Lägg därtill den italienske lärlingens behandling av Zarina Bi under en tävlingsdag i maj, liksom de flertal dopingdomar som kommit i år, så är det alldeles för mycket svärta för att man ska kunna rycka på axlarna och tycka att allt är frid och fröjd.

Fortsätter det i samma takt, i världen och i Sverige, kommer hästsporterna inom kort att gå samma väg som så många andra evenemang där djur nyttjats till underhållning – de avtar i storlek alternativt förbjuds. Det är givetvis inte vad vi vill, snarare vill vi åt andra hållet.

• Vad krävs för att hästsporten ska få tillbaka förtroendet från allmänheten?
• Vad krävs för att vi ska kunna stå rakryggade och säga att vi behandlar hästen bra?

Någonstans krävs det att man börjar tänka annorlunda, där har alla ett ansvar. Och i Sverige har vi mycket kvar att lära. Jag tycker att Lena Sellman, redaktionschef på tidningen Ridsport uttryckte sig väldigt bra i en krönika i förra veckan, där hon bland annat tog upp fallen med nervsnittning.

"Båda dessa fall är upprörande. Men det finns annat, mindre uppseendeväckande, som kan locka ryttare att gå över gränsen. Tävla lite för tidigt efter behandling. Dra åt bakbensskydden lite för hårt. Hoppa med en extra tung bom överst. Sätta lite extra tryck i dressyrhästen mellan hand och skänkel precis före start. Bara några få exempel i en tävlingsvärld som vimlar av för hästen bitvis grym uppfinningsrikedom. Vi måste få ett stopp på det. För hästens och för sportens skull. Först då är vi värdiga att få ha hästen som vår tävlingspartner."

Jag kunde inte sagt det bättre själv – och det hade lika gärna kunnat översättas till travsporten. Inom travet lockas tränare att blistra, att använda elastiskt tungband, dra åt spärrgrimman lite för hårt, starta inom karenstiden, eller använda icke behöriga behandlare. Saker som kan tyckas små, men som trots allt inte är rättvisa mot det mest älskade vi har – hästen.

Att tänka efter en gång till – och inte ta den enkla och snabba vägen alla gånger vore önskvärt. Någonting är fel när en treåring kortisonbehandlats i sina knän fler gånger än man har fingrar på sina händer. Någonting är fel när spömärken i samband med lopp tystas ner i stället för lyfts fram av skötare eller tränare. Det gynnar ingen. Inte i det långa loppet.

Tystnadskulturen måste försvinna. Och här har inte minst travförbundet ett ansvar. Att Svensk Travsport inte lägger större vikt vid kontroll av häst efter lopp känns inte speciellt förenligt med den tid vi lever i. Att lita på utövarna är en vacker tanke, men som nog de flesta inser inte är fungerande. Majoriteten av hästarna bör kollas upp efter lopp, helst alla. I dag sker det bara i undantagsfall. Eventuella felaktigheter bör sedan journalföras i ett offentligt register.

Det handlar i första hand inte om att skuldbelägga den enskilde, utan det handlar om en start på en generalomvändning. Att gå från en sport där det mesta gällande integritet, hästvälfärd och säkerhet tystas ner, i stället för att talas öppet om. Det skadar sporten mer än vad det hjälper sporten. Och framför allt blir en hel del hästar lidande. I dag behöver Svensk Travsport inte meddela offentligt om man delar ut lägre bötesbelopp eller varningar till tränare i samband med besök och undersökning av faciliteter. Är inte sådan information ganska viktig att ta del av? Förbundet arbetar själva på ett sätt som gynnar tystnadskulturen – i stället för att kämpa emot den.

Det är dags att vi faktiskt arbetar mot samma mål. Att få sporten att blomstra och inte att den fortgår med konstgjord andning. För varje dag som går där hästens hälsa inte sätts i främsta rummet är en dag för mycket. Där har alla ett ansvar, både i det vardagliga och i tävlingssammanhang.

En kraftigt utökad kontrollapparat är ett måste. Det är för allas intresse. Vi måste börja spärra upp ögonen i stället för att kisa, vi måste öppna munnen i stället för att stänga den när felaktigheter sker. Först då är vi värdiga att få ha hästen som vår tävlingspartner.