Ledare:

"Domarna tvingas till onödiga bedömningar"

Klockorna har ringt ut det gamla och in det nya. Alla vinner på att travsportens reglemente gör samma sak. Det är inte något nytt ämne, särskilt inte på den här platsen i tidningen men frustrationen är stor. Många vill se en förändring samtidigt som hjulen snurrar alldeles för långsamt. Dessvärre är ämnet ständigt aktuellt. 

På Solvalla den 26 december bötfälldes Oskar Kylin Blom för snäv körning i början av upploppet, men han fick behålla segern med Morotai Degato. Alla med sunt förnuft anser att det lönar sig att bryta mot reglementet, men inte förbundet. Domarbas Jonny Staf i Travronden den 18 december 2020:

• ”Vi tillåter inte regelbrott men man får skilja på regelbrott och hur de bestraffas å ena sidan och diskvalifikation som är en resultatkorrigering å andra sidan.”

Han har visserligen helt rätt. Anser domarna att fel begåtts går man inte fri, men man får en bestraffning som är snudd på irrelevant för den aktive men hånfull för spelarna.

Vi kommer aldrig att eliminera bedömningar i den här sporten. Problemet är att domarna tvingas till onödiga bedömningar. Helheten blir löjeväckande när det först ska bedömas om fel begåtts, sedan om felet är grovt nog. Möjligen kan det finnas någon sport där det är acceptabelt men majoriteten blåser i pipan direkt. Är bollen utanför sidlinjen är det inte tillåtet att göra mål därefter. 

Händer det inte att fotbollsdomare missar en sådan händelse då? Jo, självfallet. Den stora skillnaden är dock att travets domare, som i ovan nämnt exempel, inte missar incidenten utan anser den regelvidrig (och dömer kusken till böter) men ekipaget får ändå behålla segern. Vad är det för regelverk? Hur kan ST:s ledning acceptera det?

V75-finalerna på nyårsafton omsatte nästan 160 miljoner kronor och spelarna är i händerna på domare som har alldeles för dåligt regelverk att stötta sig emot samt sannolikt en rädsla för att frångå gängse (tafatta) rutiner. Det är inte värdigt en business som omsätter enorma slantar. Såväl ATG som ST är mån om att poängtera hur många arbetstillfällen sporten skapar, varför finns inte engagemanget för ett rimligt regelverk? 

Politikerna struntar i regelverk och spelarna ska bara tacka och ta emot? Ett antal regelfrågor togs upp på styrelsenivå i november, men den glödheta frågan om körning utanför bangränsen där det – enligt riksdomaren Jan Törnqvist i Travronden den 10 februari 2020 – tillåts körning utanför ”ett fåtal pinnar”, vidrördes inte över huvud taget.

Finns det något argument som är starkt nog för att inte slipa till regelverket per omgående? Hur kan en, enligt ordförande Marjaana Alaviuhkola, professionell styrelse sitta tämligen nöjda med aktuellt reglemente? I enskilda sammanhang drabbar det bara ett ekipage, men den dagen då samma kusk blivit offer för att en konkurrent genat genom sista sväng i tre raka grupp I-löpningar utan resultatkorrigering kommer nog bägaren att rinna över. 

Problemet är att åsikter är mindre värda än pengar. 160 miljoner på nyårsafton är inget annat än en stor succé – men med sådana siffror kommer ansvar.

”Styrelsen har under denna höst tagit ett beslut av en totalöversyn av hela reglementet för att göra en sammantagen djup analys”, säger Marjaana Alaviuhkola (Travronden den 18 december 2020).

Visst låter det bra, problemet är det att arbetet tar onödigt lång tid och budskapet är svepande. Reglementet behöver säkert en ”totalöversyn” men det skulle omedelbart vakna till liv om förbundet i stället tog tag i punkt efter punkt som brinner. När det uppenbart finns punkter i regelverket som inte håller måttet vore det väl bättre att börja där i stället för att ödsla tid på en ”totalöversyn” som kommer att pågå alldeles för länge.

En punkt, utöver nyss nämnda exempel, som bör ses över snarast är paragraf 45. Följande står att läsa:

• ”Vid materialfel har ekipaget cirka 5 min på sig att åtgärda felet. Tar det längre tid eller bedömer ekipagekontrollanten att det kommer att ta längre tid äger måldomarnämnden rätt att utesluta ekipaget.”

Antalet hästar som strukits på grund av fördröjning är noll. Paragrafen är luddigt skriven (cirka fem minuter!?), då måldomarnämnden inte ska – utan äger rätt – att utesluta ekipaget. Alltså gör inte måldomarnämnden fel om ekipage inte utesluts efter tio (eller trettiofem) minuter – vilket gör att få, om ens någon, måldomarnämnd kommer att utesluta ekipage efter sju minuter. Regelverket måste vara solklart! 

Visst är det ett tufft slag mot hästägaren, men reglementet lider av ett rättvisepatos som är snedvridet: enskilda personer ska inte drabbas då det anses populistiskt, men den breda massan får gärna göra det då det inte syns lika tydligt. Fördröjning av starten kan ödelägga flera hästars möjligheter i loppet. Rimmar det med djurskyddet? Ska det vara möjligt att starten skjuts upp med 50 minuter om olika hästar får materialfel?

Styrelseordföranden Marjaana Alaviuhkola och domarbas Jonny Staf måste ringa sönder 2020 års klockor och installera nya. Dags för skärpning.