Ledare: "Fällan Paralympiatravet inte riktigt kommer undan"

Samhället vimlar av vårtecken just nu: Vitsippor, för naturmänniskor. Gator som sopas från vinterns grus, för oss stadsråttor. Allsvensk fotboll, för idrottsfantaster. En massa extra ledighetsdagar, för skolelever. Ljus och sol och undanlagda vinterskor, för de allra flesta av oss.

Och för den svenska travbranschen: Paralympiatravet.

Det är en signal så god som någon, om varmare tider. Efter en vinter med stabil V75-cirkus och vilande storstjärnor, så kryper de nu så sakteliga fram igen – de fyrbenta profilerna.

Paralympiatravet (tidigare Olympiatravet) med alla sina försöksomgångar, och så småningom den pampiga finalen på Åbytravet, är en mycket tydlig indikation på att våren är här.

Vår och sommar är också lika med högsäsong för travet – som sport.

På vinterhalvåret är det ont om storlopp. De närmaste sex månaderna, däremot, vimlar det av dem. Vissa av dem drunknar nästan i flödet, bland varandra. Nuförtiden behöver man i många sammanhang sticka ut mer, vara mer speciell och ha en mycket tydlig särprägel, för att märkas. Alla ”mindre storlopp” märktes mer förr. De fick större glory och högre status.

Men Paralympiatravet har klarat sig skapligt på så vis. Att nå upp till 1,5 miljoner kronor i förstapris sätter förstås en viss nivå på loppet.

Fast Paralympiatravets självklara plats på scenen förklaras också mycket av den tydliga profilen att man är just det f-ö-r-s-t-a riktiga storloppet för året. I och med Paralympiatravet så är storloppssäsongen i gång.

Dessutom är upplägget med den för tillfället pågående serien av direktkvalificerande uttagningslopp även den typisk för Paralympiatravet.

I fjol förändrades förutsättningarna för tävlingsserien drastiskt. Efter 40 års succéfyllt samarbete mellan Sveriges Olympiska Kommitté och ATG, så drog sig SOK ur partnerskapet. Det hotade travarrangemanget i grunden. Lösningen blev att stafettpinnen togs över av Sveriges Paralympiska Kommitté, det vill säga handikappidrottsförbundet, som tidigare var en del av SOK, men som numera står på egna ben.

Detta fick ett antal olika effekter, för travets del:

✔ Travets stämpel som ”good guy” ute i samhället räddades kvar. Kanske till och med stärktes. För 42 år sen, när Olympiatravet uppfanns, ansågs det av många människor som en ädel sak att travet ekonomiskt bidrog till svenska olympiska framgångar.

I dag, när elitidrotten i övrigt är så genomkommersialiserad, kan det nog rent goodwillmässigt till och med ses som m-e-r snyggt och generöst, att stötta den mindre bortskämda handikappidrotten.

✔ Tävlingskalendern och traditionen klarade sig också oskadd. I stället för att lägga ner, döpa om eller totalt förändra gamla Olympiatravet, så kunde Åby, ST och ATG nu med en elegant namnjustering bibehålla hela det inkörda och framgångsrika upplägget i alla fall.

✔Däremot blev man ju av med några rejäla status- och uppmärksamhetsmarkörer. Travet kan inte längre använda sig av de olympiska ringarna – en av världens högst värderade marknadssymboler.

Och de bästa handikappidrottarna som frontfigurer i all ära – men deras aura och PR-värde i dag, kan inte på långa vägar jämföras med de tider när travet, via SOK, har kunnat komma åt ambassadörer som Ingemar Stenmark, J-O Waldner, Carolina Klüft och Peter Forsberg, mitt uppe på toppen av deras karriärer. Det var en reklamkraft utan dess like.

Cirka åtta-tio miljoner kronor per år (vilket var vad samarbetet på slutet kostade travet) för OS-ringarna och de där superstarsen var – med facit och historien i hand – ett närmast osannolikt billigt pris för den enorma effekt som travsporten och spelet fick ut i andra änden, i form av social acceptans och samhällelig spridning av travet.

Kostnaden för kopplingen till parasporten ligger inte alls på samma nivåer. Det är en betydligt billigare investering. Därmed är sannolikt även den prisvärd, eftersom konstruktionen med Paralympiatravet – den sänkta stjärnglansen till trots – fortfarande räddar hela eventet.

Däremot kvarstår förstås ett annat bekymmer för Åby och Paralympiatravet – precis som för alla andra storlopp som tittar fram redan på vårkanten:

Att leva i giganten Elitloppets skugga.

Lopp som Hugo Åbergs (i juli) och Åby Stora (i augusti) lever på något sätt sina egna liv, och erbjuder sina egna ärofyllda titlar. Precis som många årgångslopp gör – och en hel del andra stora sommarlopp runtom i Skandinavien, för travets högsta seniorelit.

Men om man som nordisk travarrangör kryper ut i hetluften med ett lopp för den etablerade eliten, och i årskalendern placerar sig f-ö-r-e den sista helgen i maj, så löper man också en uppenbar risk att reduceras till ett preparélopp till Elitloppet. I matchning, i spekulationer, i folkligt snack – och i status.

”Okej, du vann Paralympiatravet. Grattis, då får nu en inbjudan till att vara med i Elitloppet!”.

1,5 miljoner i förstapris och över 40 års stolt historik – men den fällan kommer Paralympiatravet inte riktigt undan.