Sveriges ledande travtidning
Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Ledare:
"Hur behåller man glöden året om?"

Foto: PETRI JOHANSSON
Arkivbild. Foto: PETRI JOHANSSON

Det finns mycket som är unikt med travsporten i Sverige. Men en av de absolut svåraste, mest fascinerande och mest imponerande detaljerna med vårt trav, är bristen på säsonger.

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Att vi håller på alltid. Utan början, utan slut, utan pauser.

Detta faktum tas utav många för givet, men så rulllar vi alltså på, år ut och år in. Säsongslösheten ställer enorma krav på verksamheten – både centralt, planeringsmässigt och ute i den dagliga verksamheten, bland alla typer av aktiva, inklusive alla former av underhåll av anläggningar, med mera.

Ingen annan idrott kan matcha eller mäta sig med det här året-runt-trycket. Ingen. Vissa idrotter har långa säsonger, andra har korta. Men alla har någon form av indelning i ”on” eller ”off” season. En högsäsong. En försäsong. En uppbyggnadsperiod. En årscykel med än det ena, än det andra. Vissa proffsidrotter, på elitnivå, blir längre och längre – men ingen idrott har kommit på den stenhårda idén att verkligen hålla liv i hela cirkusen 365 dagar om året.

Traditionellt brukar det svenska travets viktigaste och alla finaste tid anses vara ungefär nu. Högsommaren. Med fina banor, mycket publik, flest lopp, härligt väder och många förstagångsbesökare där ute. Fast det kan lika gärna vändas totalt på; Under vintern, låt säga i november-december-januari, är själva travspelet som absolut hetast. Det är den period när allra flest människor intresserar sig för travet, via tv, dator och olika former av högtryck kring spelet.

Med stort häst- och travsporthjärta skulle man förstås också kunna hävda att våren, från mars-maj, är den korrekta högsäsongen. När alla nya jättetalanger och vintervilande storstjärnor kommer ut på banorna igen, och hur allting sedan byggs upp mer och mer mot den makalösa elitloppshelgen i slutet av maj. Eller så kan man peka på hösten; De stora unghästloppens, klassikernas, högtid på året. Vi har, kort och gott, högsäsong jämt.

Att det har blivit så här, kan naturligtvis till stora delar förklaras av försörjningsmodellen. Tävlingssäsongen inom det svenska travet skulle nog för all del, rent sportsligt, kunna inriktas och koncentreras till 9-10 månader per år – med en ordentlig återhämtnings- och uppbyggnadspaus däremellan. Men eftersom varje kategori av aktiva, på ena eller anda sättet är beroende och försörjer sig via de spelpengar som flyter in varje dag, så har man helt enkelt hamnat i en situation där ingen vågar ta risken att boka in tävlings- och intäktsfria månader – eftersom det sannolikt ”i onödan” skulle riskera att dra ner den totala ekonomin kring hästsporten, i alla fall på kort sikt.

Självklart måste vi ändå konstruera små dolda säsongsvariationer. För varje enskild häst. Ingen kan vara igång och tävla stupalöst, året om. Det där klarar tränare, ägare, uppfödare, skötare med flera, alldeles utmärkt. Var och en av alla svenska tävlingshästar, har ändå sin egen långsiktiga plan, sin årscykel, sitt säsongsupplägg. Inga svenska hästar ”offras” för tolvmånaderstävlande. Så kloka är vi.

Men om man ser på till exempel fotboll, löpning, simning eller vilken idrott som helst, så är det inte bara de aktiva som behöver paus då och då – utan också hela organisationen runtom. Inte minst människorna. För återhämtning. För reflektion. Och för utveckling. Här har travet sin svårighet med det eviga året-runt-hjulet: När får tränarna semester, på riktigt? När kan kuskarna checka ut och faktiskt vila upp sig? När blir det en lugn period för skötarna? När kan alla administratörer slappna av och pusta ut? Och när kan travet som sport, som organisation, som tävlingsarrangör, ta ett steg åt sidan, dra sig tillbaka ett tag, betrakta sin egen situation, fundera igenom vad som är bra och inte, och hur saker och ting kanske borde fungera i en framtid?

Och: I många sporter innebär en tävlingspaus i några månader, att man därefter också bygger upp ett sug, en nyfikenhet, en längtan, som så småningom mynnar ut i ett medialt fokus och en kollektiv jättekick, en nystart, i samband med den nya säsongspremiären. Kanske är det till och med så att fansen och publiken är de som är i allra mest behov av en säsongspaus – för att sen kunna komma infarande med ny energi igen.

Det finns ingen anledning att riva ner ett system som fungerar. Det svenska travets tolvmånadersdrift är utan tvekan en framgångsmodell. Ändå kan det ibland finnas anledning att ta ett halvt kliv tillbaka och koppla på ett huvudlag med maximal vidvinkelsyn:

Gör vi långsiktigt helt rätt? Hur skulle ett möjligt kortare säsongsstopp kunna se ut? När skulle det möjligtvis i så fall ligga? Vad skulle en treveckorspaus riskera att kosta oss? Vad skulle vi kunna vinna med ett sådant upplägg? Rätt svar är troligen: Rör inte det som funkar. Men att tänka till, och i alla fall l-å-t-s-a-s som om man hade ett totalstopp, kan kanske, bara det, ge lite nya tankar och ny inspiration.

CITATET

“Det tog mig 24 lopp att få till min första seger. Sen har det rullat på.”

Amerikanske kusken Dave Palone, 60, efter att nyligen ha tagit sin 20 000:e seger i sulkyn. På dryga 77 000 starttillfällen. Vilket innebär en segerstatistik på en bra bit över 25 procent. Eller osannolika 1,4 segrar per dag – i 39 års tid.

ANNONS

Ämnen i artikeln

Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.