Ledare:

"Sjabbla inte bort chansen"

Ni vet hur det har varit.

Sedan tidigt 2000-tal har Sveriges travintresserade tvingats se negativa siffror ticka in. År in och år ut, samma visa. Det har varit färre licenser, färre hästar i träning, färre hästägare och oroande tendenser på den tidigare oreglerade spelmarknaden. Många har gett upp sitt intresse eller låtit det slumra in i tron att det kanske inte skulle återvända. För dem som varit aktiva i travet längst har det varit en närmast svindlande och till synes bottenlös spiral.

Som alla branscher i kris uppstår det sprickor i fasaden. Folksporten som en gång svetsades samman av sin gemenskap, hjärtlighet och värme krackelerade och synen av det som blottlagts på senare år har inte alltid varit vacker att skåda, varken från insidan eller utsidan. Det infekterade fallet med Propulsion kanske har splittrat mest av allt. I ekonomisk sörja, söndrat förtroende och urholkat intresse har det uppstått läger, där uppdämd ilska har vällt fram och en ”missnöjesmaffia” har brett ut sig.

Samtidigt har publika forum försvunnit och transparensen från de inre rummen reglerats. På Travronden har vi tagit emot mer än ett upprört debattinlägg och modererat diskussioner för att till slut stänga kommentarsfält. Ingen vill riskera att ”bli slasktratt” eller ”säga fel saker”. En slags ängslighet har fått prägla samtalsklimatet. Den bistra sanningen är kanske att ryktesspridare och demagoger har fått ta för stor del i det konstruktiva samtalet? Även i travet.

Det finns synbara paralleller att dra med den svenska politiken, där antidemokratiska röster grasserat i systemfel, klassklyftor och migrationsfrågor. De missnöjda demokraterna finns numera överallt.

Inom travsporten har besvikelsen och uppgivenheten stampat på möjligheterna att hitta långsiktigt hållbara (kris)lösningar i det nya Sverige som växer fram i ruinerna av det som varit. Beslutsångest och ineffektiv ansvarsfördelning har gjort att vi i dag står med omoderna travbanor, övergivna stallboxar, ofyllda lopp, allmänt kända rättsfall och såväl tomma publikplatser som stallbackar (jo, även utan covid-19).

I sådana tider prövas tilliten mellan varandra, utövarnas och banornas tillit till förbundet, och förbundets tillit till utövarna och banorna. En slags treenighet som kräver sin balans. Om folk tror på förbundet som i sin tur känner tillit till utövarna och banorna uppstår ett slags ömsesidigt förtroende som strategier och visioner vilar tungt mot. Den relationen har fått många hårda törnar de senaste åren och fullmäktige i förra veckan var inget undantag. Till slut krävdes en sluten votering för att bevilja ansvarsfrihet under ett år då travet nått nya framgångar och höjda nivåer.

Förtroendet, som vittrat sönder, behöver återupprättas och det illa kvickt. Än är det inte för sent.

Sverige är på många sätt ett extremt land. Här råder – generellt sett – större tillit än i många andra nationer, vilket inte minst pandemiåret visat. Vi fäster stor vikt vid personligt ansvar och har därför kunnat välja en avvikande väg. Det finns både positivt och negativt i det, men här bygger militären fältsjukhus i stället för att övervaka gator med vapen, och travsporten har fått rulla vidare ostört som arbetsplats.

I spåren av covid-19 har man nu fått en andra chans med långt mycket bättre förutsättningar än en internationell superliga i fotboll.

Spelet, även på hästar, har fått ett rejält uppsving i takt med att människor har fått mer tid och pengar över. ATG blomstrar och är just nu ett av landets mer attraktiva bolag med ljusa framtidsutsikter. Plötsligt visar också antalet hästar i träning, aktiva i travskolor, sökande till Wången och utövare positiva förtecken.

Från ingenstans syns strimmor av hopp som många kanske trodde, eller befarade, tillhörde en svunnen tid. Högsäsongen är i gång, Hail Mary har gjort årsdebut och vaccinet får effekt(er).

Därmed borde travintresserade titta sig själva i spegeln igen och välja vad de vill se. Den halvtomma eller halvfulla hagen, smilgroparna eller bekymmersrynkan. Det finns goda anledningar att välja de positiva spåren och se det som en nystart bortom invanda tankemönster och sjaskigt samtalsklimat. För bojkotter, munkavle, ränkessmidning och förtäckta hot löser sällan någonting.

– Man ska vara väldigt tacksam om man får en andra chans i livet, sade den pensionerade tv-profilen Christer Ulfbåge när han rest sig efter sitt hjärtstopp.

Det finns mycket i de orden.

Svensk Travsport (ST) har för första gången på länge möjlighet att skapa ett batteri av strategiska stimulanspaket för att sätta sporten på ny och rätt köl efter år av skuldsättning och avveckling. Att avstå från förtroenderådets önskan och avväga hur pengarna ska öronmärkas och vilka som ska prioriteras (upp och ned) medför lika stort ansvar som chans att bevisa sig.

Ytterst handlar det om att restaurera den tillit som allt vilar på. Den nya travboomen är troligtvis den bästa chansen som kommer.

Sjabbla inte bort den.