Joakim Svensson:

"Sluta trolla - när pressfriheten inte längre är självklar"

Det finns de som gjort det till en sport att ”trolla” och ”hata” på nätet. De borde sluta med det och skämmas istället.

Samtidigt som jag slår upp det silverfärgade locket på min dator och sätter den i knäet ser jag en fantastisk prestation av Daniel Redéns senaste stjärnsto, Double Exposure (e. Donato Hanover). 1.09,8 i regnet på Rättvik skojas inte bort. 

Det för mig osökt in på ämnet jag tänkte ägna en ”vanlig” fredagskväll åt. Jag gör det inte för att jag måste eller för att någon sagt åt mig, utan jag gör det för att jag tycker det är viktigt.

För både dig och mig.

Det är Pressfrihetens dag och pressfrihet är nämligen inte längre någon självklarhet i det demokratiska samhället. Det gör mig inte bara bedrövad, det gör mig förskräckt.

Jag har varit journalist sedan barnsben. Mina föräldrar säger att jag nog alltid var ämnad för ämbetet, fast jag kanske länge hade en avlägsen dröm om att en vacker dag får glida ut på isen i NHL.

I alla tider har jag varit stolt över mitt yrkesval. Jag tycker det är angeläget och nödvändigt att skriva och berätta (mer) för varandra. Att upplysa någon. Att granska de som missköter sig. Att sätta saker i sammanhang. Ge perspektiv. Ja, för all del att utbilda. Många av dessa delar sitter djupt borrade i en journalists själ. Någon säger att vi föds till det, att vissa har en talang för att förmedla information och budskap. I mitt fall har det alltid handlat om ”envist och hårt jäkla arbete”. En inre iver och vilja till något mer. När andra pratar om det eller försöker tysta ned med en stillsamt vaggande handflata så öppnar vi, jag och mina kollegor, våra anteckningsblock, slår på våra diktafoner, spetsar våra öron och noterar för att dokumentera.

En god journalist vet hur man berättar en historia så att den blir relevant och intressant utan att tumma på vad som är sant, utan att tappa tråden eller misstolka (och när det blir fel, så rättar vi). De skickligate av oss har dessutom en fascinerande förmåga att fängsla. På Travronden finns flera reportrar som har dessa verktyg i sin låda, några av dem håller absolut världsklass. Jag vet, för jag har jobbat med många av de bästa och älskat varje ögonblick av det. Alla har inte älskat mig, det ska gudarna veta, men det är inte det riktig journalistik handlar om.

Att bli omtyckt. Det handlar om att sprida ordet.

När viljan att göra det hotas bör fler än jag (och mina kollegor) lyfta på ögonbrynet och fundera på vilket samhälle vi vill skapa och leva i. På min lista står det fria ordet (nära) högst.

Vi sätter det i perspektiv. Förra året dödades nästan 100 journalister över världen, enligt UNESCO. 99 för att vara korrekt. Det är en bedövande bedrövande siffra. För när våra röster tystnar försvinner också viktiga delar av det jag nyss berättat om. I många länder sker de dödliga attackerna medvetet och med ett enda syfte: Att tysta.

I Dagens Nyheter läser jag Cilla Benkö, vd på Sveriges Radio, som skriver om Daphne Caruana Galizia som avslöjade politiska missförhållanden på Malta och senare hittades död, om Viktoria Marinova som skrev om korruption och förskingring av EU-medel i Bulgarien och mördades på vidrigt vis och jag läser om Ján Kuciak som granskade den italienska maffian och mördades tillsammans med sin sambo i Bratislava.

De dödades för att de gjorde sitt jobb.

I USA har det journalistiska förfallet gått snabbt. Inte bara på grund av folks (första) ovilja att betala för nyheter och berättande digitalt, utan också på grund av deras egen landsledare.

– Det är för att de har en president som kallar medier för folkets fiende. Donald Trump har inte fördömt de hot och attacker som riktats mor journalister och redaktioner i landet. Det finns otroligt många små redaktioner som lever under svåra omständigheter, säger Erik Halkjaer på ”Reportrar utan gränser, till Göteborgs-Posten.

Enligt samma organisation, som mäter pressfriheten runt om i världen, växer en rädsla fram bland journalister. Den tydligaste trenden är ledande personers fientlighet och hot som leder till självcensur. Många orkar inte längre ta den dagliga striden mot varken troll och "sanningsägare" eller debattörer och makthavare. Det är en ytterst oroande utveckling som borde skrämma både mig och dig.

På Travronden står vi inte utanför de bistra samhällsvindarna. Jag har reportrar, och även tipsters, som ofta tvingas utstå ”spott och spe”. Några av dem när berättar om missförhållanden, orättvisor eller tvivelaktigheter. Andra för att de ”rankat ned” en häst eller skrivit en kommentar på en mindre bra insats. Eller för att de står upp för något de tror på i vår ledare. Exemplen är inte från förr, de är i allra högsta grad nutida, och sker så gott som varje vecka. Vissa av dem är obehagliga viskningar i slutna system, andra sker öppet på Facebook i flöden nära dig. Inte sällan går de till personangrepp och ganska ofta får de stöd av en svans. Personerna kan vara arga över att vi skrivit om en särskild händelse eller att inte skrivit om en händelse alls. De vet (så klart) bättre och raljerar gärna över det utan att besvära sig med att kontrollera omständigheter eller sammanhang. En del av dem kanske inte tänker sig för, andra kanske inte veta bättre, men i detta finns också en fara. På Travronden pratar vi om det och har fortfarande resurser för att hantera det, men alla har inte det. Samtalet kring travsporten är inte heller längre vad det en gång var och det beror, högst troligt, inte enbart på ett minskat intresse för hästar och sport, utan också det bistra och arga(!) klimatet som skapats runt omkring oss. Där vi, du och jag, alla, ett gemensamt ansvar i att lyfta det goda, ta debatten mot det onda och faktiskt säga ifrån när det går överstyr.

Alla har så klart rätt till sin åsikt och ska med all rimlighet kunna uttrycka den. Det är därför yttrandefriheten finns. Det är också därför tryckfriheten finns var och pressfriheten fortfarande får stöd av en majoritet i den politiska sfären. Men när åsikt övergår i trakasserier, misskreditering eller hat, då har den där gränsen för vad som är rimligt passerats.

Som chefredaktör på Travronden har jag, likt många av mina kollegor, ett ansvar i detta. Att stå upp och försvara det fria ordet. Stå upp och uppmuntra även det svåra journalistiska arbetet i komplicerade tider. Det borde du också göra. För travsporten behöver det mer än någonsin, inte bara för att skapa synlighet i en krympande intressesfär, utan också för att någon behöver granska makten, ifrågasätta missförhållanden och motverka orättvisor, väcka debatt och främja det öppna och goda samtalet.

Genom att prenumerera på Travronden eller stå upp i debatten värnar du också om det fria ordet och det demokratiska (trav)samhället.

I dessa tider är det stödet ovärderligt.