Lars G Dahlgren:

"En bild som säger allt"

Om Ni klickar på den här länken får Ni se en som jag tycker lika fantastisk som tankeväckande bild. Visst, att se Hammarbys Kennedy Bakirciouglü förbereda sig för en frispark i farligt läge mot en AIK-mur är en syn som tilltalar varje bajare, men det är inte det som det handlar om här.

Titta istället bakom Kennedy. På läktarna.

Det här hände i lördags i Stockholm. Över 40.000 åskådare. Just det över fyrtio-tusen! vandrade den långa vägen till och från Solna Centrums t-bana till Friends Arena för att se en (förvisso avgörande) gruppspelsmatch i Svenska Cupen. En grym publikfest. Europeisk toppklass. På publiken och stämningen alltså.

Om alla tre läktaretagen i Friends varit öppna hade det säkert sålts 50.000 biljetter. Blivit proppfullt då också. På Sveriges viktigaste fotbollsarena. I en gruppspelsmatch i Svenska Cupen.

Det känns ju nästan overkligt. 

Det här är en bild som beslutsfattarna i svensk travsport också bör titta länge på och fundera omkring. Ställa sig frågan ”vad har vi gjort för fel? Varför går det 40.000 euforiska entusiastiska stockholmare - en och en halv Elitloppspublik - och tittar på AIK-Hammarby i Svenska Cupen i början  av mars, men kommer knappt en själ längre till travbanorna i allmänhet, och Solvalla i synnerhet?”. Och det går inte heller att säga att tv tog publiken. Matchen sändes direkt i SVT2.

De som var på plats på Solvallas extra V75-omgång söndagen den 1 mars (jag var det inte) berättar om en beklämmande syn. Totalt folktomt. Och det var faktiskt 100 kronor i entréavgift till denna (undermåliga) extra V75-dag! Varav man kan dra slutsatsen att ingen på någon enda nivå i arrangörshieararkin verkar ha ägnat publiken ens en enda sekunds tanke när denna tävlingsdag planerades och genomfördes.

Så vad är det då som gått fel?

Jag skulle vilja peka på något mycket grundläggande, och tyvärr mycket svåråtgärdat, som nu är en enorm brist för Sveriges travbanor. Just travbanorna. Arenorna.  Hur de ser ut och vad publiken nu erbjuds/får.

När jag på helgerna började åka på trav som ännu icke spellaglig (det där med 18-årsgränsen) tonåring så var det Kalmartravet jag lättast tog mig till från där jag bodde. Det var början på 1980-talet. Ett Kalmarbesök en söndag då blev idealiskt om Kalmar FF dessutom hade hemmamatch i allsvenskan. Då hann man med både Kalmartravet och (åtminstone andra halvlek) på Fredrikskans. Sedan fyllde man den omättliga tonårsmagen med en gigantisk Kalmarpizza (störst och godast pizzor i Sverige bakades i Kalmar), och så bussen hem.

På den tiden var Kalmartravet arenan som var i teknisk framkant. Bra högtalaranläggning, intern-tv med löpningsrepriser och oddsvisning. Inglasad läktare. Om man valde att stå ute kom man nere vid bankanten nära hästarna. Såg hur någon stackars stallgrabb efter defileringen fick springa bredvid Magnus Sandgren och hålla upp programmet så att Magnus (mest demonstrativt?!) fick göra en sista-sekunden-påläsning av loppet.

Restaurang för de som hade råd med sådant och/eller inte hellre lade den tillgängliga likviditeten på V5. Vinstutbetalning direkt efter loppen, bara en sån sak! En alldeles vanlig travsöndag, med det lokala hästmaterialet och några gäster från Mantorp, Halmstad och Jägersro var kort sagt en riktigt bra arenaupplevelse. För en tonåring alltså. 

Den obligatoriska kön till totoluckorna minuterna före varje lopp var inte ens jobbig, bara spännande. Jodå, jag kommer att hinna fram. Och kolla, oddset på den jag ska spela går ju upp! Härligt. Bara det nu inte sitter någon sur kärring i just den här kassan som ska börja undra om jag är 18…

För ordningens skull: det fanns totokassörer/kassörskor som följde reglerna och inte lät mig spela. Men det fanns samtidigt de som lite generöst bedömde ”att jag nog var 18”. Kanske  för att det handlade ju bara om oskyldigt spelande med tiokronorssedlar, möjligen så mycket som en 50-lapp i undantagsfall. Jag sneglade rätt så respektfullt på de som stod i kön där skylten ”lägsta insats 100 kronor” var uppsatt, allra längst till vänster i hallen. Undrande vilken häst de säkert hade fått ett bra stalltips på…

Fredrikskans då? Ja, det var fjärran från Kalmartravet. Man stod där, på marknivå, med löparbana emellan och såg Billy Lansdowne bli jagad av Sven ”Dala” Dahlkvist-typer där ute på gräset. På en arena som…tja, väl knappast hade ändrats i utformning eller attityd till publiken sedan 1960-talet. Matchen ingick helt säkert i stryktipset, som jag också förstås hade spelat. Lämnat in tidigt i veckan; det här var före sånt som Lången och singelspel fanns tillgängligt utom via engelska brevlådebookiesar, som jag och en kompis delade ett konto hos, för övrigt. Den ”spelupplevelse” Fredrikskans gav var alltså huvudsakligen uppdateringen av resultattavlan, och då fanns inte ens alla stryktipsmatcherna med där…

Nu börjar Ni kanske förstå min poäng. På 1980-talet var det travbanorna som låg i överlägsen teknisk framkant både när det gällde sporten (få se loppen i repris) och spel (direktspel, oddsvisning, direkt vinstutbetalning), som var varma och ombonade, som tog hand om sin publik.

Det var lätt att bli travfrälst då.

Nu är det tvärtom. Fotboll och ishockey förstod någonstans med start vid Globens tillblivelse att publiken kan tänkas vilja ha mer än att sitta på träbänkar och köa för kokt varmkorv i pausen. Sedan dess har man inte bara kört om travet utan också skenat ifrån det. Att gå på en Elitseriematch i ishockey är som en smärre rockkonsert. Det är nära, det är tätt (i alla fall om publiksiffran är hyfsad), det är ljud och ljus, jumbotron, det är starkisar i baren i pauserna. Och spel?! Hur lätt som helst, i mobilen. På en uppsjö alternativ, om man har lite olika konton/bolag att bläddra bland.

Fotboll likadant. I Stockholm har nu de av sina lags fans älskade men omoderna Råsunda och Söderstadion ersatts med Friends och Tele2. Djurgården har också övergivit 1912-OS-arenan Stockholms Stadion och flyttat in på Tele2:s konstgräs. Friends dras fortfarande med allvarliga barnsjukdomsproblem, kommunikationerna dit är till exempel ett skämt; ett faktiskt ännu större problem än det Solvalla har. Tele2 ska förutom att vara en toppidrottsarena belägen vid Globens stora köpcenter också hysa en stor ”allaktivitetsplats” i källaren. En toppmodern arena anpassad till en modern publiks krav och förväntningar. 

Hammarby i princip dubblade, just det DUBBLADE!, sin hemmapublik i Superettan från storleksordningen 10.000 per match till 20.000, efter flytten från Söderstadion till Tele2. Man fick med sig hela den befintliga publikkärnan, och hittade lika många till nya som vill se matcherna. Och inte minst dela upplevelsen, känslovågorna, med 19.999 andra.

Så här ser det ut överallt i landet. Moderna fotbolls- och ishockeyarenor dyker upp i varenda stad som har elitlag, ersättande gamla uttjänta saker som ofta var byggda på 1950- och 60-talet. Med de nya arenorna kommer också publiken. Inte minst den unga publiken.

De allra flesta travbanorna är också byggda på 1950- och 60-talet och genomgick sedan på 1970-talet genomgripande moderniseringar. Sedan dess har i princip INGET hänt. Allt tillgängligt investeringsapital som spelet genererat har de senaste 20 åren lagts på tv-satsningar och, som det väl heter nu, digitalisering/internet. Detta har helt säkert varit nödvändigt, men av någon anledning glömde man samtidigt helt bort, eller missade, att vi måste ju få med BANORNA också. Säkra, utveckla och modernisera publikupplevelsen.

40.000 åskådare på en Svenska Cupen-match på Friends. Folktomt på Solvalla även på V75-dagar.

Så vad var det då som gick fel?

Jo, travsporten glömde i den ensidiga totomsättningsjaktens mantra bort att vårda och ta hand om sin publik.

PS. Titta gärna på den fem minuter långa highligts-sammanfattning som finns kopplad till den där länken i början, det ger en bra uppfattning om ”publikupplevelsen”.  Ligger kvar som tillgänglig denna vecka ut. Då ser Ni också att Kennedy drog den där frisparken i ribbans översida.