Lars G Dahlgren:

"Wenngarn-debattörerna sköt bom"

 

Som så många gånger förr kom stora delar av debatten, som arrangerades på Wenngarn i samband med den nya fina auktionen där i tisdags, att handla om teknikaliteter. Efter den korta pausen var man fullständigt vilse. Drivningar, monté och hur bra tv-folket presenterar travsporten i tv har väl ytterst lite med drivkrafterna, förutsättningarna, förväntningarna och kraven kopplat till och runt hästägandet att göra?

 

 

Att man fastnar i interna detaljfrågor var en av de kritiska synpunkter som hördes om Pegasus 2020-mötena vilka arrangerades på banorna i våras som en grundsten i arbetet med att hitta hur travsporten ska se ut i framtiden. När nu samma sak hände i debatten på Wenngarn börjar omedelbart en obehaglig tanke skava innanför det solbrända pannbenet – har de så dålig koll på det övergripande och helheten där i Hästsportens hus? Tror de att huvudfrågor gällande det framtida hästägandet är hur kuskarna får använda körspöet och hur banorna skriver ut montéloppen?

 

Att sitta och recensera tv-sändningars inriktning, kvalitet och resursåtgången för att göra tv-programmen i en debatt som ska handla om hästägande…oj, det hade varit bättre att jag lämnat lyssnarsoffan och gått ner till stallen för att ta en närmare titt på den unge och superentusiastiske (pappers)uppfödaren Joakim Boholms (han har sina hästar på Långeruds gård) Le Crack Sox som senare på kvällen skulle komma att säljas för 1.100.000 kronor.

 

Grattis Jocke, där fick Du betalt för alla tusentals timmar Du lagt på duktigt grundliga och djupa härstamningsanalyser – och på insatt kapital i fölston och avelshingstar!

 

Men tillbaka till det väsentliga – det framtida hästägandet. Av det som sades drog jag en avgörande slutsats. ST, ja alla, verkar när det gäller hästägandet ha samma dyra och felaktiga grundinställning till hästägarrekryteringen som ATG har när det gäller spelarrekrytering och omsättningsjakt. Man tror att allt handlar om att hitta nya kunder. Hela tiden. Nya kunder. Nya grupper. Och så glömmer man bort att vårda och ta hand om de kunder, de spelare, de hästägare, man redan har.

 

Linn Andersson var på väg att tassa in på det spåret när hon sade att ”jag tycker vi är bra på att rekrytera hästägare, utmaningen är att behålla dem!”. ST-ordförande Hans Ljungkvist var också i de markerna och tassade när han sade att ”trösklarna in till hästägandet är för höga, och utan att ha en första kontakt (in i stallen, eller till någon som säljer hästar och hjälper till med hästköpet, menade han) är det väldigt svårt. Där började man ana en inlindad kritik gällande hur alla travsällskaps hästägaransvariga sköter sitt jobb och kanske inte lyckas överdrivet bra. Men sedan föll liksom den infallsvinkeln bort – moderatorn Per Skoglund lät den passera utan att plocka upp tråden. 

 

Fast någonstans där finns, anser jag, en väldigt stor grundformel i hur hästägarrekrytering ska gå till. Om man säger så här: vilka är de överlägset bästa rekryterarna av nya hästägare? Jag besvarar det själv: Jo det är förstås de som i nuläget är nöjda hästägare! 

 

Om travhästägare i hela sin bekantskapskrets sprider uppfattningen att det här med att äga travhäst, det är fantastiskt kul, grym social samvaro, det ger dessutom chans till lite ekonomiskt grädde på moset om man har turen att ha en bra häst, då är väl chansen stor att nästa gång den ägaren tänker köpa en ny häst så har han/hon fått med en eller flera hyfsat nyfikna och sugna släktingar/vänner i projektet?

 

Då är dessutom den där höga tröskeln som Hans Ljungkvist talade om nerfräst till att möjligtvis vara en liten golvlist. Steget in i sporten för den nyfikne oinvigde blir att han/hon tas i handen av en i sporten engagerad och bevandrad person som den nyfikne redan känner och litar på.

 

Kontentan av det här resonemanget är därför busenkel: för att automatiskt och självdrivande få fart på rekryteringen av nya hästägare så ser man till att göra de som är hästägare nu så nöjda som möjligt! Både vad gäller hårda (ekonomiska) värden och mjuka (upplevelse)värden. 

 

Hur detta ska göras är den springande punkten och där var panelen bitvis rätt på det. Till exempel vurmade Tristan Sjöberg för att travbanorna måste moderniseras och anpassas till dagens publiks behov. Där är det ju så att för 30 år sedan var de svenska travbanorna i framkant tekniskt och publikfacilitetsmässigt med restauranger, intern-tv med löpningsrepriser, intervjuer med de som vann loppen, löpningsreferent och totoluckor. Detta medan de som gick på fotboll och ishockey satt på träbänkar, genomled dansbandet Schytts saxparty nummer 82 i skrälliga högtalare i pausen, då de i bästa fall hann köpa en varm korv innan andra halvlek började om inte kön var för lång, och där resultatredovisningen gick ut på att någon manuellt bytte siffror på tavlan runt matchklockan där en ensam lång visare arbetade sig 270 grader från noll till ”kvart i” (nu snackar vi alltså fotboll).

 

Någonstans från och med Globen-invigningen (1989?) har det svängt till att nu vara helt tvärtom. Medan sportpubliken flockas i trivsamma fräscha idrottsarenor i varenda stor och mellanstor stad i landet sitter travsällskapen och funderar på varför deras anläggningar, där det känns som man knappt ens bytt bordsdukar på restaurangerna sedan 1982, är folktomma…

 

Hästägandet hänger förstås samman med detta. Utan en bra arenaupplevele när hästen startar, så är, som Linn Andersson sade, utmaningen att BEHÅLLA hästägarna. Inte hitta dem.

 

En viktig sak i det sammanhanget, i kategorin de mjuka värdena, som panelen ocskå totalbrände, var det övergripande tävlingsprogrammets betydelse för hästägarnas upplevelse. Eftersom Svensk Travsport, i praktiken därmed banorna själva, gått med på att ge ATG veto gällande att tävlingsprogrammet ska vara SPELoptimerat och inte SPORToptimerat så har man också lämnat ifrån sig ett viktigt instrument för att hålla hästägarna nöjda. Där känns det som att hela systemet gått vilse.

 

Om det beror på att banorna inte bryr sig, inte orkar, blir överkörda av de centrala funktionerna, eller vad det nu är, må vara ett ”blame-game” som det kanske inte hör hemma att diskutera när sex viktiga personer sitter på varsin spånbal på Wenngarn. Men man borde kunnat diskutera runt att problemet finns där.

 

Att banorna inte utnyttjar de ljusa, sköna och varma månaderna på året bättre i tävlingskalendern, när det är som skönast och roligast att uppleva travsport, och när folk dessutom är lediga och upplevelsesugna, är både ett mysterium och haveri. Jag har varit inne här på det tidigare och bland annat förfasats över att det söndagen den 9 juli endast kördes trav på en bana i Sverige: breddlopp i Lindesberg. Jag upptäckte sedan att det var i princip lika katastrofalt illa i söndags, den 14 augusti. En bana körde då. Nio lopps ”V4-söndag” på Åmålstravet! Här får ni faktiskt skämmas, alla tävlingsdagsplanerare och banchefer!

 

Så kanske det blir när det blir så att en del av debatten runt det framtida hästägandet kretsade runt ATG:s kvartalsrapport och där det som efterfrågades var rykande färsk information om ATG:s spelsiffror, medan det inte fanns en tanke på att fråga efter om det finns några indikationer på om årets betäckningssäsong varit bra eller dålig.

 

Det sistnämnda är faktiskt oerhört viktigt - kanske viktigare än ATG:s kvartalsrapport. Men där är tyvärr ST:s, och hingsthållarnas, rapporteringssystem gällande språngrullorna så föråldrat att det inte går att veta  vad som är fakta och vad som är fiktion förrän hingsthållarna slutrapporterat årets språngrullor till ST i september.

 

Betäckningssiffrorna bör i år ha vänt uppåt.  Det råder nu klart mer positiv stämning  jämfört med för ett år sedan i sporten. Och i travsällskapsstyrelserummen borde betäckningssiffrorna vara lika relevanta som ATG:s ekonomiska rapporter.

 

Det är ju nämligen så att med de födelsetal som gällt de senaste åren  - under 3.000 svenskfödda travhästar - så kommer det knappast att gå att upprätthålla nuvarande tävlingsvolym om fem-tio år. Helt enkelt för att det inte finns tillräckligt många hästar. Och en travbana utan hästar och hästägare knutna till sig, det är liksom inte mycket att vare sig ha eller satsa på att modernisera.