Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Ledare:
"Det är dags att skifta fokus – vem sköter om skötarna?"

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Vi pratar mycket om djuret inom travfamiljen. Hur hästen ska tas om hand, och må så bra som möjligt. Skötas rätt. Matas rätt. Tränas rätt. Behandlas rätt.

Vi snackar också väldigt mycket om spelaren. Det behövs bättre återbetalningsvillkor. Roligare utbud av spelprodukter. Fler bolag att välja på. Mer detaljerad information. Hur ska vi kunna lugga denna så viktiga kategori på ännu lite mer pengar, för att försörja vår sport?

Och så talar vi även en hel del om ägare och uppfödare. Det har fötts för lite travhästar under en tid på sistone. Hur ska vi klara av att fylla loppen, om inte tillräckligt mycket folk vill köpa, äga eller föda upp nya travhästar längre? Hur kan vi stimulera fler människor att vilja göra detta?

Det är förstås inget fel med att fundera över de här frågorna. Tvärtom – de är alla viktiga.

Men… vem tänker egentligen på den som jobbar i stallet? Tänker lika nogsamt, alltså, som man gör på alla de här andra grupperna? Den aktive har en mycket speciell och utsatt position i kedjan. Framför allt kanske skötaren. Men för all del också tränaren själv. Och deras familjer. Hur funkar egentligen jobbsituationen och livspusslet för en tvåbent slitare på stallgolvet?

Bara under det senaste året har flera av våra bästa och mest kända och passionerade travhästskötare tagit avsked av branschen, och helt enkelt bytt jobb – för att de inte orkade mer. Det är att betrakta som ett nödlarm.

Det är dags att sätta mer fokus på vardagen och villkoren också för den här absolut nödvändiga kärngruppen, i den allra innersta kretsen av vårt travliv.

Det svenska samhället ligger – i ett globalt perspektiv – på många sätt långt fram i synen på hur människor på ett anständigt och humanistiskt sätt ska hantera varandra, både civilt och i yrkeslivet. Fackföreningarna gjorde en gedigen insats under stora delar av 1900-talet. Arbetsrätten har utvecklats enormt genom åren. Kampen för jämlikhet och jämställdhet har parallellt följt med och kuggat i utvecklingen mot ett allt mer öppet och ”fair” samhälle. På senare år har exempelvis pride-kulturen och metoo-rörelsen fyllt på med flera viktiga pusselbitar i samma strävan.

Diskussionerna inom travsporten, har hängt med i samhällets attitydtvätt, på ett… ja, hyggligt sätt, skulle man väl kunna säga.

Mycket har verkligen blivit bättre. Framför allt djurhållningen. Dopingarbetet likaså. Och ansträngningarna med att få till ”rent spel” i loppen.

Men i stallgångarna är det fortfarande mörkt, emellanåt. Eller i alla fall lite halvdunkelt.

Okej, en del tränare är och har varit föregångare, och behandlar numera sin personal betydligt mer schyst än förut. Lönerna har standardiserats och förbättrats. Den ”svarta betalningen” har i de allra flesta fall omvandlats till mer officiell ersättning. Arbetsmiljökrav har tillkommit och, till vissa delar, genomförts.

Sara Westholm på HNS har också gjort ett förnämligt arbete med att försöka stötta just skötarna. Bland annat finns idag ett kollektivavtal som förhandlats fram i Kommunals regi, som säger att en hästskötare (med minst tre års yrkeserfarenhet) ska tjäna minimum 23 222 kronor per månad, samt ha reglerad ob- och övertid.

Men ändå:
Hur är det egentligen med efterlevnaden av allt det här, i varje enskilt personfall? Jag skulle vilja svara… sådär. Hyfsat. Inte mer.

Fortfarande lever många stallarbetare kvar i en miljö med en ganska otidsenlig behandling av anställda. Med 50 år gammal argumentation, som mer liknar den som ideella föreningsmänniskor möts av: ”Du älskar väl ändå att jobba med djur – visst gillar du att vara här, och visst vill du väl inte att dina passhästar ska fara illa?”

Det är dags att ta ett steg till.

Till tränarna: Är det rimligt med åtta-nio hästar att hantera, för varje enskild skötare? Är det över tid hållbart att börja jobba halv sex varje morgon, åka med på tävling på kvällen – och vara tillbaka på jobbet halv sex nästa morgon igen? Är det okej att övernatta i hästbussen? Hur är det med restid, traktamente, arbetskläder, anställningskontrakt, försäkringsavtal, pensionsavsättningar och övertidskompensation?

Hur ser schemat för era anställdas 40-timmarsveckor ut? Hur mottagliga orkar ni vara i utvecklingssamtalen (för sådana har ni väl)?

Och till alla administratörer runt travet: När hela stall-Sverige ropar att de inte pallar med V75/STL på kvällstid på lördagar längre – är vi inte då skyldiga att lyssna väldigt noga på dem? Vilken typ av aktiva ska involveras i lunchtävlandet? Kan organisationen centralt ta fram inte bara rekommendationer, utan färdiga standardiserade mallar för anställningsavtal och andra kringvillkor som travföretagarna m-å-s-t-e använda? Är det kanske, likväl som man har dopingpatruller, läge för att också börja åka ut med ”personalkontrollanter”?

Hästarna i de svenska travstallarna mår, generellt sett, bra. De behandlas med hänsyn, lyhördhet och omtanke.

Människorna bör tas hand om på samma fina sätt. De förtjänar det. Och de kommer att kräva det, för att orka fortsätta. De är varken mer eller mindre viktiga än djuren. Travet är ett finstämt samspel mellan djur o-c-h människa.

I korthet

Vill vi verkligen se Bold Eagle här en sista gång?

De underbara elitloppsspekulationerna är i full gång igen.

Lite eld på brasan:

✔ För två år sedan kom Bold Eagle som en drömgäst och en oslagbar kung till Elitloppet i Sverige – men åkte dit i finalen (efter att ha tömt de bästa krafterna i tidernas mest imponerande försöksheat).

✔ I fjol kom Bold Eagle och hans team tillbaka, fast med kronan lite grann på sned, för att ta revansch – fast då blev det ju skandalscener, när Solvallas startrutiner förvandlade kejsaren till ett nervknippe, och hästen aldrig fick en ärlig chans.

✔ Men nu pratar kretsen runt ”Örnen” likväl om en tredje gång gillt på Valla. Frågan är då bara om V-I verkligen vill ha hit Bold Eagle till Elitloppet i år igen? När karriären så uppenbart håller på att ebba ut? Eller är det kanske bättre för alla parter att i stället få minnas Bold Eagle som den suveräna världsetta han en gång var (även om han då aldrig fick till det i Elitloppet)?

Fortfarande är fransmannen kanske en småkul publikmagnet, och hans namn bär onekligen på en viss magi – fast tänk till… Vore det möjligen rent av snyggare och mera värdigt att avstå från att dela ut just den inbjudan?

NICLAS ANDERSSON

ANNONS


Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.