Ledare:

"Det måste vara ST som sköter antidopingarbetet"

De senaste veckorna har rykten florerat i särskilt stort omfång där inte ett enda varken har bekräftats eller dementerats i officiella sammanhang.

Tidigare i vår ändrade Svensk Travsport i sitt reglemente: numera är varmblodiga hingstar och valacker tillåtna att starta upp till 14 års ålder. Anledningen sades vara ett led i det harmoniseringsarbete som pågår i Norden. Synnerligen en smal fråga och något ironiskt. Det är knappast så att travsportens stora problem är att äldre hästar inte får tävla vidare, utan snarare så att en del hästar borde ha fått avsluta sin karriär i (rimlig) tid.

Efter den italienska stordagen i Neapel förra onsdagen blossade åter debatten om ett harmoniserande regelverk upp igen. Den här gången rörde det – som det ofta gör från svenskt håll – drivningar. Med våra (ögon) mått mätt var det en hemsk syn att se flera kuskar driva sina hästar på ett sätt som, på svensk mark, sannolikt hade renderat i ett omedelbart djurskyddsärende i flera instanser. Främst handlade det om ”B-finalen” av Gran Premio della Lotteria där svenskfödde Arazi Boko vann.

Det passade den svenska opinionen extra bra, då Alessandro Gocciadoro satt bakom Arazi Boko. Kritiken kom från bred front mot drivningen och den var sannolikt extra påtaglig då Alessandro Gocciadoro besökt Sverige med mycket stor framgång under det senaste året. Då har det inte handlat om drivningar utan om hästar som presterat på en mycket hög nivå, kollegor till honom har mer eller mindre varit öppet kritiska och ifrågasättande: “Hur kan hans hästar vara så bra?” Frågan är komplex eftersom vi i Sverige inte följer den italienska travsporten särskilt väl, eller snarare inte alls, då opinionen inte har något större förtroende för den av olika anledningar.

Därför är det väldigt svårt att slå fast att den, eller den, hästen är ”för bra”. Däremot kan alla som följer travsporten göra en egen bedömning över när prestationer är ovanligt bra för sin klass. När någon/något är ovanligt bra inom sportens korridorer uppkommer ofta misstanke om doping. Så fungerar människan och dessutom tittar densamma gärna med extra kritiska ögon på utövare från andra länder, oavsett om det handlar om svenskar, norrmän eller italienare.

Något som är ytterst anmärkningsvärt inom travsporten är att den är unik vad gäller hur utövarna uttrycker sig på sina egna plattformar. Är det inte bra att markera mot drivningar som ser fasansfulla ut? Självklart är det så. Här är de aktiva ett föredöme och kanske kände sig förbundet, med Marjaana Alaviuhkola i spetsen, manade att ta ton. Sådant har dock skett förr och frågan har diskuterats på sammankomster förr – det tycks dock inte ha hjälpt över huvud taget. Kanske blir det ändring nu.

När det handlar om att misstänkliggöra kollegor för doping blir det genast betydligt mer prekärt. Skulle en humanidrottare på absolut världsnivå anklaga en konkurrent för doping skulle rubrikerna bli enorma, så ser det inte ut i travmedier. Är vi för fega? Låter vi tystnaden tala? Minsta lilla kritik från en humanidrottare till en annan får stort medialt genomslag, tänk om Charlotte Kalla skulle gå till någon form av angrepp mot Frida Karlsson…!

För stunden antyder travtränare, vissa tydligare än andra, att kollegor inte har rent mjöl i påsen. Det är inte mediernas sak att bedöma sanningshalten i rena anklagelser och ofta väljer tabloiderna den enkla utvägen – låtsas som att det regnar – då ämnet är extremt svårt och att, i princip, så lite som en kommatering på fel ställe kan leda till ett rimligt ifrågasättande av hur pressetiskt korrekt ett arbete har utförts. Medier har en utökad yttrandefrihet, men det är likväl åtalbart att peka ut personer som inte är dömda.

Svensk Travsports hästvälfärdsavdelning måste vara de som (helst framgångsrikt) sköter antidopingarbetet och ska förstås vara lyhörda för initierade tips, information och till viss del även rykten. De senaste veckorna har dock rykten florerat i särskilt stort omfång där inte ett enda varken har bekräftats eller dementerats i officiella sammanhang. En tillvaro som inte är särskilt bra, för någon.

RICKARD HANSSON