Ledare:

"Domarbasen nekar hjälp – värre än tveksamma beslut"

Svensk travsport håller världsklass i många avseenden. Vad gäller spelsäkerhet finns det en hel del övrigt att önska.

Den gångna veckan vittnade precis om det faktumet. I onsdags blev ett målfoto omdiskuterat – var det verkligen rätt att döma dött lopp? I princip samtidigt havererade Solvallas ena kurva till den grad att startbilen inte kunde hålla sin position och därmed släppa i väg startfältet på ett regelmässigt korrekt sätt. I lördags blev en situation i V75-avslutningen synnerligen intressant.

Att domarbeslut och tajta situationer diskuteras är inget annan än fullt naturligt, i alla andra sporter är det vardag. Inte allra minst efter införandet av VAR i delar av fotbollsvärlden. Domare är ständiga hackkycklingar vilket i sig är en smula tragiskt, men det faktum att supportrar och allmänt sportintresserade personer ägnar tid åt intressanta situationer är inte bara ofrånkomligt, det är delar av sportens överlevnad. Skulle ingen bry sig om det så skulle heller ingen bry sig om den magi sport kan skapa.

Vad gäller onsdagens händelse med målfotot är det i närmast givet att en majoritet anser att ena hästen – 5 Axel Ruda – vann loppet ensam av de bilder som kablats ut. Oavsett om vederbörande är travintresserad eller inte, det är svårt att komma ifrån det faktum att Axel Ruda ser ut att vara före sin konkurrent. Det betyder per automatik inte att måldomarnämnden har gjort ett felaktigt beslut. Pöbeln än sällan inlästa på reglementet och där står följande: ”Skulle målkameran vara ur funktion, ett målfoto var otydligt eller av annan anledning ej ge en fullt säker bild av målpassagen, beslutar måldomaren om ordningsföljden med ledning av samtliga föreliggande omständigheter.”

Kan kritikerna med säkerhet säga att Axel Ruda är ensam vinnare? Möjligen med relativ säkerhet och man kan argumentera för att det ska räcka. Det man framför allt bör argumentera för är avsaknaden av relevant teknik. När förutsättningarna är så goda som i onsdags ska det under inga som helst omständigheter finnas möjlighet att tolka ett målfoto på olika sätt. Det är inte värdigt en sport som delar ut 900 miljoner kronor i prispengar eller som omsätter miljardbelopp. Att förbundet inte lägger större vikt vid den här typen av frågor är inget annat än pinsamt. Mer eller mindre samtliga intressenter har nog överseende med att sommarbanor som exempelvis Oviken och Hoting inte har suverän kvalitet från topp till tå, men storbanorna kan inte stå utan den.

Vad gäller händelsen på Åby är den betydligt mer komplex. Reglementet må vara hur tydligt som helst – men det handlar till syvende och sist om en bedömning vilket det ofta gör. Galopperade hästen över tilllåten sträcka? Var det en trängning? Körde kusken snävt? Påföljdsmallen må vara exakt, men att avgöra huruvida det var ett regelbrott eller inte är aldrig tydligt, det är en bedömningsfråga.

Samtalsklimatet är ofta uppskruvat i det här ämnet. Har man en åsikt är den antingen det ena eller det andra. Väldigt sällan öppnas det upp för något annat än att det är svart/vitt. Man glömmer inte sällan bort att det är människor som tar besluten. Det betyder förstås inte att man fråntas rätten att vara av annan åsikt än domarna, däremot bör man nog ha med sig att domarna – generellt – har tillgång till bättre material och kan regelboken utan och innan (får man anta). Det måste vara okej att kritisera domslut, men det är inte troligt att någon av kritikerna anser att en felbeställning, felaktigt strategiskt beslut, kundförlust eller liknande i det egna jobbet skulle föranleda avskedande. Varför ska då den tonen användas mot travets domare?

Förbundets domarbas Jonny Staf fick frågan om varför det inte finns kameror vid 100-metersstolpen för att kunna avgöra om en häst galopperar eller inte. Det är en synnerligen svår bedömning att göra oavsett antal kameravinklar som är i olika tveksamma positioner. Svaret löd:

”Jag ser inte att extra kameror hundra kvar skulle ge säkrare bedömningar kring felaktig gångart på upploppet”.

När domarbasen inte välkomnar ytterligare hjälpmedel för domarkåren och när frågan om spelsäkerhet inte ens är stående på styrelsens möten är det illa. Betydligt värre än att en enskild måldomarnämnd tar ett beslut som känns tveksamt.

RICKARD HANSSON