Ledare:

"Ett avsked för en mästare?"

Hambletonian fick en ovanlig segrare. För första gången sedan 1996, då Continentalvictory vann, och för endast 14:e gången genom tiderna vann ett sto det prestigefyllda årgångsloppet på Meadowlands.

Svenskuppfödda Atlanta (e. Chapter Seven) bjöd på något av en spektakulär triumf natten mot söndagen. I elimineringsloppet rusade hon ifrån konkurrenterna i världsrekordtempo, men fick ge sig på mållinjen sedan kusken Scott Zeron (två Hambo-segrar på tre år) försökt rycka undan tidigare än krafterna tillät. I finalen, lite mer än en timme senare, var järnladyn skoningslös mot herrarna. Efter att tidigt blåst till ledningen släppte hon inte in rivalerna i loppet, utan höll undan på fina 1.08,9/1609 meter.
– Hon studsade tillbaka som en champion, sade Scott Zeron efteråt.

Men Hambletonian får ursäkta. Den 93:e upplagan handlade varken om de fula drivningarna (jo, så klart dem också…), den publikfattiga tillställningen (jämför med Elitloppet!) eller den klassiska segeryran förklädd i blodrött.

Allting handlade om en man: Jimmy Takter.

Kanske sade han också det allra bäst själv i en intervju efter att Tactical Landing (bror till Mission Brief) skrällt sig till final:
– Det här är Hambletonian. Det är galet, en massa skit händer.

Just denna gång gick det inte vägen för tränaren och kusken som alltid gått sina egna vägar och som lämnade svensk mark för East Windsor i New Jersey redan 1982.

Tactical Landing stred heroiskt och var snubblande nära att ge Takters karriär ett perfekt avsked (?). Men även han fick stryka flagg mot Atlanta. Tredjeplatsen får ändå anses som en mindre bragd med tanke på att det endast var femte starten för auktionsdyringen från Lexington (kostade 800 000 dollar) och att hästen knappt kunde trava rakt när hon landade på Takters gård drygt 60 dagar före ”the big happening”.

Trots bronspengen i Hambot lunkade ändå Takter hem med en kvintupel efter seger i Hambletonian Oaks, för femte gången i rad dessutom, seger i Jim Doherty Memorial och seger i Peter Haughton Memorial samt ytterligare två loppvinster från det amerikanska travets nationaldag. 

Ett triumftåg som knappt går att överträffa.

För Jimmy Takter var det här förmodligen sista Hambletonian som egen tränare. I vintras aviserade han att ”motivationen sinade”, att han ville ”göra annat i livet” och skulle ta timeout på obestämd tid. För vissa var det förmodligen ett överraskande besked, men jag minns intervjuer för länge sen där han pratade om att han skulle ”satsa stenhårt till han blev 50”. 

Nu verkar det bli tills han fyllde 58 år.

På meritlistan finns i dag fyra tränarsegrar i Hambletonian (1997, 2010, 2014 och 2015), Prix d’Amérique (1999), Elitloppet (1998) och Kriteriet (1994) – för att nämna några. 2011 valdes han dessutom in i amerikanska Hall Of Fame, som andre europé efter Berndt Lindstedt, och fler svenskar lär följa. Bland hästarna han tränat hittar vi stjärnor som Moni Maker, Malabar Man, Father Patrick, Enjoy Lavec, Kramer Boy och, ja, även en tidig Nuncio… och många fler.

Jimmy Takter har vunnit det mesta som går att vinna och får anses som en av de största travtränarna som gått i ett par svenska skor. Genom åren har han kuvat en kontinent, slipat fram den ena diamanten efter den andra och besegrat en rad skeptiska röster om både det ena och det andra. När han nu åker runt på ”avskedsturné” i det amerikanska travlandskapet gör han det med huvudet högt. Hans livsdåd kommer att eka i historieböckerna på ett sätt som anstår de stora.

Om han väljer att vinka farväl nu gör han det när karriären står i zenit. Det är inte alla som har förmågan att se ”end of the line” när de stora segrarna snurrar in på löpande band. Björn Borg, Marit Björgen och Annika Sörenstam är några makalösa idrottsprofiler som höjt sig ur mängden och sett livet i större perspektiv än idrott. I höst ser de ut att få sällskap av travets erövrare och mästare, också.

Det är bara att ta av sig travkepsen och tacka för showen.

Tack Jimmy!

I KORTHET

DRIVNINGAR. Nej, det går inte att skriva en ledare utan att nämna drivningarna under en av världens bästa travkvällar. Det gör närmast ont i själen att se hur vidrigt vissa behandlar sina hästar i iver och jakt på segrar och stora pengarna. Ibland inte ens det… Man blir bedrövad och upprörd. Nån kanske skulle tillstå att det är på väg åt rätt håll, men räcker det? Nej! Mer måste göras.

INTERVJUN. Under tiden som pausfågeln kvittrade på Meadowlands intervjuades vd Jeff Gural om banans framtid och … kasinots vara eller inte vara på den klassiska och anrika travbanan. Nästan ingenting handlade om travet, hästarna (där ändå Gural äger del i Six Pack) och de fantastiska hästkarlarna som tävlade alldeles invid kommentatorsboxen. Den utvecklingen kan skrämma vem som helst.

CITATET

"Varför pryder bögfärger min Travronden?"

Ett av de bedrövliga mejl som når mig strax efter att vi tagit ställning för mångfald under Prideveckan – och som visar exakt varför det behövs

JOAKIM SVENSSON