Ledare: "Fräcka grepp är bäst i Visby"

Hur gör man nåt torrt till nåt roligt? Hur kan man diskutera viktiga och komplicerade saker på ett sätt som gör att de flesta ändå förstår?
På vilket sätt kan man få gemene man att ­sätta sig in i ganska invecklade och komplexa resonemang? Är det möjligt att få makthavare att verkligen lyssna på vanligt folk, och ­kanske även ta intryck av vad vi säger? Och går det dessutom att få allt det här att till och med framstå som ­underhållande, både på plats och i media?

Det är nog mycket lätt att svara nej på ovanstående frågebatteri. Särskilt om det gäller att pricka av alla frågorna, i en klump.
”Nej, det går absolut inte.”
Men så kom Almedalen. 
Det är nu nästan exakt 50 år sedan, som Olof Palme för första gången – mest av en slump – tog till orda i den numera världsberömda hamnlunden på Gotland. Det var i slutet av juli 1968, som en ung ­Palme och hans kollega Krister Wickman (båda då högaktuella som möjliga kandidater till att ta över som partiledare efter Tage Erlander) ställde sig på en liten provisorisk scen vid Kruttornet i Alme­dalen, där precis intill Visbys ringmur, och talade till en massa sommarturistande svenskar.

Företeelsen Almedalen har blivit ett fantastiskt fenomen i svensk politik, och för hela vårt land – och för alla oss som lever här. Under politikerveckan på Gotland finns en scen för absolut alla. Dina utspel må gälla i stort sett vad som helst. Men hela Sverige lyssnar. ”Alla” är där. Politiska partier. Intresse­organisationer. Medier. Samtliga stora näringar och deras branschorgan. Plus en massa alldeles vanliga semesterfirare. Och alla är de nyfikna på att få ta del av ny argumentation.

Efter att Palme mördats (1986) trodde många att Almedalentraditionen skulle tyna bort, men istället har den ökat lavinartat i betydelse. Varje år sedan 1991, har samtliga svenska ledare för alla våra riksdagspartier varit på plats under ­Almedalsveckan, i början av juli.
År som dessa – valår, alltså – är det extra upphaussat, då Almedalen blir själva starten på  valrörelsen, och därmed en rejäl första flirt med väljarna. Alltihop under enorm uppmärksamhet i media.
Tänk på allt detta – och svaren på de inledande frågorna är plötsligt; ”Javisst, absolut - det går jättebra. Om man gör det på rätt sätt.”

Hästsporten och travet gör också sina ­framstötar under Gotlandsveckan. Med PR-­offensiver runt tävlingarna på Skrubbs. Med styrelsefolk och inhyrda lobbyister som käkar lunch med ”rätt” politiker. Och en hel del andra officiella framträdanden och utspel. I år var det ST och Johan Lindberg som i tisdags kastade sig in i en speldebatt, ”30 000 jobb på spel”, och på onsdagen följdes det upp med ett HNS-styrt seminarium, ”Hästen, Sverige och samhällsnyttan”, där Stefan Johansson och ­Jessica Ortiz Bergström ägde agendan. Tillsammans utgjorde de en god representation av hästsporten.

Just Almedalsveckan är ett utomordentligt tillfälle att faktiskt få fram våra branschpoänger, såsom hästhållningen, sysselsättningen, den levande landsbygden – plusfaktorer som på sikt kan påverka skattesatser, licensförfaranden, spellagstiftningar, olika former av stöd och ­bidrag, etc etc, till hästsportens fördel.
Det är bara att redan nu börja pyssla å tänka å skissa på nästa års politikervecka–performance. Att förbereda seriösa, tydliga men också ­retoriskt roliga hästframträdanden i Almedalen, är en oerhört viktig uppgift. Allra helst ska det till nya, fräscha, fräcka grepp varje år för att verkligen höras. Ju mer offensiv och påhittig man är, desto större chans att samla poäng i de här sammanhangen. 
Om budskapet (lovsången till hästen) förs fram tillräckligt bra under ­Almedalsveckan, är det ett jobb och en resurs­åtgång som kan ge många gånger pengarna ­tillbaka.

Ett par förslag till:

• 1) Travet borde också fundera på om det finns andra, mindre, sammanhang av liknande sort där man kan ingå, debattera – och göra sin röst hörd. Andra hästevent som drar till sig samhällets uppmärksamhet? Andra mediatäta ­platser där man på ett rimligt sätt kan klämma in ett hästresonemang? Andra politiska debattforum där våra frågor borde kunna platsa? ­Andra frågor eller vinklar av vår verksamhet som vi kan belysa, för att passa in nånstans?
• 2)  Kan travet och/eller hästsporten möjligen skapa ett eget Almedalen, i miniatyr? Jag tillbringade förra veckan i Lappland, i Lycksele. I denna lilla envisa småstad, mitt i ­ingenstans, hade man runt travets tre tävlingsdagar lyckats klämma in en ”Hästveckan”. 

Vart man än såg, i hela stan, var det hästar, hästar och åter hästar; på ridskolan, på travbanan, på torget mitt inne i centrum, på ålderdomshemmen (!), all over the place, såg man häst, samlades runt häst, pratade om häst, ­hyllade häst.

Bland annat deltog ett flertal lokala politiker själva i lekarna och uppvisningarna. Går det skapa såna här forum på många fler plats­er runtom i landet? På alla travorter? Eller kan man centralt, på riksplanet, skapa en hästvecka, som sätter detta älskade djur – och branschens behov – i fokus?

Hästfolket i det här landet har stretat och gnuggat i tysthet, länge nog. Nu är det dags att lyfta fram alla tysta ­hjältar, och deras oförtröttliga jobb, och kolla hur ­beredda folk och ledare i allmänhet är att ­stötta den utomordentligt viktiga kulturella och ­politiska gärning som alla som ­arbetar med travsporten faktiskt gör för vårt land.
 

I KORTHET
 

Almedalen Stefan Johansson, chefen för Häst­sportens ­nationella stiftelse, lyfte i ett seminarium som hette ”­Hästen, Sverige och samhällsnyttan” fram en massa ­statistik som tydligt visade på hästnäringens allt ­större ­betydelse för hela det svenska näringslivet.
Statssekreterare Elisabeth Backteman summerade en stor del av resonemanget när hon sa:
– Hästnäringen är en brygga mellan stad och landsbygd. Men den måste tillåtas att gå från att vara en hobby, till att ses som en professionell verksamhet.

Almedalen Onsdagen utropades i år som ”Idrottens dag” under Almedalsveckan. Travet är ju inte med i RF (Riksidrottsförbundet) – men det är däremot Svenska Ridsportförbundet, som också tog chansen att bli en så kallad prova-på-­aktivitet, mitt inne i Visby. Ridfolket fick mycket cred under sin stund i rampljuset, bland annat för sitt arbete vad avser jämställdhet.
– Men våra stallanställda är inte bara glada och trevliga tjejer. De ska framför allt ses som yrkesarbetande proffs, sade Kicki Ronnerberg Bäckman på Ridsportförbundet.

NICLAS ANDERSSON