Ledare:

"Hambletonian – med kluvna känslor"

I helgen smäller det – Hambletonian Stakes i USA. Och som alltid när det gäller Amerika, så har omvärlden – och inte minst vi svenskar – en kluven syn på det hela.

Elitloppet och Prix d’Amérique i all ära, men Hambletonian är nog ändå det travlopp som av de flesta bedömare anses som världens största.

Vilket stöttas inte minst av prissumman – en miljon dollar på spel, bara i själva huvudloppet. Över fem miljoner kronor till vinnaren. Ja, hela tävlingsdagen på Meadowlands i New York, dryper av storlopp och mångmiljonrace; treåringarnas stora slag, Hambot, förstås, men också Peter Haughton Memorial (för tvååringar) och stolopp som Hambletonian Oaks och Merrie Annabelle Stakes.

Partyfaktorn på lördag kväll, är på en nivå som bara eventarrangörer i ”the land of the free, and the home of the braves” kan fixa.

Detta får oss svenskar att flacka med blicken, och dela upp oss i två läger. Vår självpåtagna roll som världssamvete och ”bättre-vetande”, kolliderar med beundran och inspiration.

Som det nästan alltid blir när vi ska förhålla oss till USA. Politiskt förfasas vi över Trump och stormaktsfasoner och ohämmad kapitalism och generösa vapenlagar.

Samtidigt är många tyst tacksamma när amerikanerna griper in som kraftfull världspolis i konflikthärdar, och tar tag i alltför obehagliga externa och aggressiva hot, som vare sig FN, EU eller några andra enskilda länder rår på.

Kulturellt baktalar vi också gärna jänkarna emellanåt, och beskyller dem för dåliga matvanor, ytligt smalltalk-umgänge och diverse andra enfaldigheter.

På samma gång finns det inget annat land i hela världen, som vi i så hög utsträckning influeras av, importerar ifrån, utvandrar till och på många sätt efterhärmar – vare sig det gäller musik, filmer, kläder, livsstil, ideal, resmål, etc etc.

Vi svenskar lever – inte alla enskilda individer, men totalt som nation – i ett, minst sagt, komplicerat och tudelat förhållande till The United States.

Detta gäller i allra högsta grad också inom travsporten. Hur bra snurr vi nu än har, och har haft, på travet här hemma, så har ett flertal av våra absolut största travstjärnor till sist ändå flyttat iväg ”over there”.

Till och med Sören Nordin gjorde ju det. Berndt Lindstedt och Håkan Wallner. Jimmy Takter. Åke Svanstedt. Och några till.

Just Svanstedt – likväl som Takter-arvingarna Nancy Johansson och Per Engblom – är några av de tränare vars hästar kommer att ha huvudroller under tävlingarna på lördag.

Men allra hetast blir nu förmodligen blott 27-årige komettränaren Marcus Melander. Tillsammans med en av världens största travhästägare, det vill säga Anders Ström, så ligger Melander bakom de t-r-e mest betrodda hästarna i årets Hambletonian Stakes; storfavoriten Greenshoe, andrahandaren Gimpanzee och luringen Green Manalishi.

Det ligger en oerhörd lockelse, nerv och glamour i detta. En prestation och en status som är i det närmaste ofattbar. Melander/Ström har verkligen erövrat (trav-) världen.

Andra sidan av myntet är förstås hur travsporten sköts och fungerar borta i Amerika – och vad många svenskar anser om det.

Systemet med insatslopp, istället för spelfinansierade prissummor, har vi med tiden lärt oss att acceptera.

Den extrema satsningen på unghästar, har både svenskar och fransoser länge haft svårt för. Fortfarande är många kritiska till dessa kortare blixtkarriärer. Även om vi svenskar därvidlag på senare år lite mer närmat oss den amerikanska modellen ändå, och antagit en typ av blandkultur, med mer stora pengar än förr i unghästlopp – för att öka motivationen och återbetalningstakten hos storsatsande hästägare.

Kvar finns i alla fall fortfarande betydande frågetecken för djurhållningen. Förvisso tycks USA ha den särklassiga uppfödningen, och de saftigaste hagarna.

Men samtidigt är regelverket, och praxisen, kring vilka medikament och preparat som man bör och får stoppa i sina hästar, långt-långt ifrån den svenska uppfattningen om vad som är lämpligt – juridiskt, likväl som moraliskt.

Och, vid sidan av det – drivningen under loppen. När Ström/Melander vann VM-loppet på Yonkers i New York i höstas med Cruzado dela Noche, var det många som förfasades över kusken Brian Sears yviga och upprepade enhandsrapp, hela upploppet ner.

Just på Meadowlands och i Hambletonian är man lite grann på det här – och arbetar numera för att försöka dämpa spöanvändandet. Men fortfarande är det i USA vi befinner oss. Med det regelverk och den körkultur som de har. Vill man ge sig in i deras lek, är det också deras villkor som gäller. Så… hur gör DU efter ett par hårda slutstrider på lördag kväll – jublar och förtjusas – eller rasar och förfäras?

/NICLAS ANDERSSON

I KORTHET/"Swedens man on the moon"

Helgens upplaga blir den 94:e. Hambletonian har körts varje år sedan 1926. Ända fram till 80-talet var detta en ensidigt amerikansk historia. Men sedan dess har en hel del svenskar vunnit loppet. Mest uppmärksammat blev det kanske när Stefan Melander 2001 åkte över och vann Hambletonian med Scarlet Knight – som både tränare och kusk. ”Swedens man on the moon”, som löpningsreferenten smått poetiskt beskrev det, när ekipaget korsade mållinjen. Utöver det, så har följande (utvandrade) svenska tränare också vunnit ”Hambot”: Jimmy Takter 4 gånger, Per Eriksson, 3 gånger, samt Jan ”F:et” Johnson och Åke Svanstedt, varsin gång. Åke (2017, med Perfect Spirit) och Jimmy (2014, Trixton) – plus ”Tarzan” då – är de svenskar som också har vunnit Hambletonian i sulkyn.

I KORTHET/Gissa vem som är president, då...?

...och på tal om Hambletonian – ni vet väl vem som är chef för det loppet nuförtiden? Jajamensan – ingen mindre än John Duncan Campbell. Han har själv vunnit över 11 000 lopp som driver, till exempel just Hambletonian sex gånger. Men mest minns förstås de flesta av oss svenskar honom när han kom till Elitloppet på Solvalla, 1988, med Mack Lobell. Med jättemustach, feta pilotbrillor och ascoolt bakåtlutad stil, vann Campbell racet i överlägsen stil – och fick hela Travsverige att bli totalt starstruck. I dag är Campbell 64 år, och har avslutat sin aktiva karriär – men nu har han alltså en ny nyckelroll inom amerikansk travsport, som ”president” för Hambletonian Society. Och som sådan har han bland annat satt igång en kamp mot just det som vi skriver om i ledaren här intill – Campbell vill försöka tona ner de alltför aggressiva spödrivningarna.