Ledare:

"Vill vi vara en ”riktig” idrott?"

Det har gått några dagar sedan ridsportens fixstjärna Peder Fredricsson fick höja glasskålen till skyarna som vinnare av det folkframröstade Jerringpriset.

Efteråt fick han ta emot en och annan gratulation, men om vi ska vara ärliga fick han – som är en av de främsta i en global sport som utövas av miljoner i världen och hundratusentals i Sverige – mest försvara sig mot en osande kritikerstorm. Likheterna med när Sanna Kallur snuvade Tre Kronor på ”folkets pris” 2006 fanns där, men allra mest och starkast verkar reaktionerna bli när ridsporten hoppar in i de fina salongerna och erövrar folkliga priser. Det svämmade över när Rolf-Göran Bengtsson vann 2011 och svallade återigen upp ifjol när Peder Fredricsson tog sin första glasinskription och i år var det inte mycket mindre.

På ett sätt är det förunderligt att det samlade resultatet av 768 332 (!) röster inte accepteras som giltigt och legitimt av Idrottssverige, utan stämplas som ”röstkupp”. Jerringpriset har i grund och botten länge handlat om folkligt genomslag. Denna gången gick det så långt att Radiosportens chef, Markus Boger, kände sig nödgad att gå ut och ”svara på Jerring-kritiken” och i skrivande stund toppar försvarstalet den officiella sajten. Inte firandet, inte hyllningarna och inte prestationen.

Samtidigt synliggör den en allmän attityd som hästsporten levt med länge och nu – om inte förr – behöver diskutera högt: Vill vi bli tagna på allvar? Eller vill vi skriva försvarstal för våra aktiva? Ses som en ”ful ankunge” i stora (idrottsliga) sammanhang?

I dagsläget betraktas vi inte som en ”riktig idrott” och våra utövare sägs inte vara ”riktiga idrottsmän” som hockey- och fotbollsspelare. Alla som lever med och inom hästsfären vet att det inte är sant. Vi vet vilka svåra utmaningar och prövningar våra aktiva, våra hästar och vi själva ställs inför varje dag för att få sporten att spinna runt. För dem som inte vet behöver vi förklara att samspelet mellan häst och människa innebär år av erfarenhet, hård träning och investeringar. Det är inga småinsatser, det är ingen lek, det är inte en hobby. Det är starka prestationer och enorma insatser, ja, rent av en livsstil som krävs. Den dedikationen förtjänar den största av respekt.

För att vända den negativa, och för sporten skadliga, attityden behöver man samla minst lika mycket kraft som det krävs för att vinna Jerringpris en dag om året. På alla nivåer. Att stryka medhårs, be om förståelse och tigga om anslag duger inte.

Hästsporten omsätter varje år 26 miljarder kronor och sysselsätter årligen 18.000 människor. Det samhällsekonomiska bidraget är långt större än så och i kretsen omkring finns lika många personer som varit engagerade, men valt bort det på grund av de svårigheter och den styvmoderlighet man tvingas leva under. Detta ger en urstark förhandlingspunkt för hästsportförbundens ledningar att använda för att sätta press på myndigheter, riksdag, företag och andra för att kräva förbättringar och större respekt vid statliga reformer och samtidigt stärka sporten mot andra idrotter. Gentemot civilminister Ardalan Shekarabi verkar travsporten har lyckats väl, där verkar återfinansiering av hästsporten tas på allvar.

Men vill travsporten vinna respekt i vardagsrum och på sportredaktioner? Tvätta bort stämplar om ”hästhandlare”? Då bör många av aktiva också titta sig själva i spegeln och enas kring hur vårt dagliga slit ska nå tillbaka till glansdagar som ledde in i Hylands hörna 1958 (reds. anm. Francesdotter och Frances Bulwark).

För att nämna några frågor som ”riktiga” idrotter insett: 1) De är transparenta med kostnader och prisjämförelser. 2) de har moderna regelsystem med god övervakning och tydliga straff för överträdelser, 3) de har proffsiga ledare och personer med rätt kompetens på rätt plats, 4) de förstår värdet av uppmärksamhet och respekterar samspelet med medier, och 5) de tål granskning och kritik samt inser att alla har rätt till en (legal) åsikt i ett fritt och demokratiskt samhälle, 6) deras utövare fokuserar på det de gör bäst – idrotten.

Däremot är det få sporter som är i närheten av samma kvinnliga genomslag (men hur jämställt är det?) och kan erbjuda samma friskvård med gröna ängar och magnifika djur. Bara för att nämna några saker där hästsporten faktiskt står sig stark. Men vi har mycket kvar att förändra och förbättra i vår egen attityd för att få den respekt vi eftertraktar och förtjänar. Vi kan alla påverka synen på hästsporten och allt börjar med dig och det börjar i dag.

JOAKIM SVENSSON

I KORTHET/Bedrövliga stölder

Flera västgötska travtränare har utsatts för stölder på senare tid. Före jul länsades Linda Anderssons stall och nu har Sofia Aronsson blivit av med en tävlingssulky. Bedövande bedrövligt.

I KORTHET/Nu smäller det!

På söndag avgörs ett av årets största lopp, Prix d’Amérique. På Vincennes finns flera svenska segerkandidater. Kan någon av dem hindra Örnen från att flyga förbi alla på upploppet i år igen? Ta chansen, svenskar!

CITATET

...

I flera veckor har Travronden sökt Adrian Kolgjini med anledning av den sex månader långa avstängningen för att ha testat positivt för kokain i samband med en tävlingsdag i december – utan svar.