Marika Eriksson: ""Jag har aldrig känt mig så dålig...""

Hejsan!

Dagarna tickar på snabbt här borta och det känns inte alls som att det redan har gått två veckor…vilket det ju har gjort. Vi är ett bra gäng som jobbar tillsammans: fem tjejer och tre killar och jag har verkligen blivit väl mottagen av gänget.

Däremot har det varit lite jobbigt att ”glömma” det jag lärt mig i Sverige och i stället lära sig australiensisk travsport. Mycket är annorlunda, så som hästhållning, träning, fodring. Här nere är hästarna vana vid att man kan knyta ett grimskaft lite varstans, runt ett träd eller en stolpe. De är väldigt stillsamma och har inte alls samma humör som många hästar har hemma i Sverige. Här går många ute dygnet runt och trivs jättebra med det, till skillnad från ”vårt” sätt där hästarna står i box. Å andra sidan skiljer sig ju temperaturen lite också.

Vårt träningsupplägg för dagen består nästan enbart av rundbana. Är det inte fortkörning så är det joggning. De äldre hästarna kan ibland få en liten paus med att simma i vår lilla bassäng.

Eftersom det är så mycket nytt att ta in för min del med passgångare så har jag aldrig känt mig så dålig på att köra häst som nu. Jag har fått börja om från början. Det är nästan som när man var liten och skulle lära sig köra sin ponny, det tog många månader, om inte år, innan man fick fart på skuttburken.

Passgång innebär att hästarna rör sina ben på samma sida samtidigt, det vill säga höger fram och höger bak samtidigt i stället för diagonalt som är fallet i trav. För att hästarna inte ska falla ur gångarten pass så är det vanligt med hobbles, en form av sele runt benen. Något man inte är van vid!
Licensen är inte klar, men vi jobbar på det.

I lördags hade vi en häst som startade på Melton som är en bana belägen strax utanför Melbourne. Jag fick följa med och kolla hur allting går till och vilken upplevelse! Men det sparar jag till en annan gång.

/Marika Eriksson

Samtliga bloggar av Marika finns i spalten till höger.