Travrondens redaktion:

"Aj, aj, aj – utelåst på Vincennes"

Utelåst utan dator och ackreditering.
Svetten började rinna.
Vincennes-besöket kunde ha börjat bättre.

”Je ne parle français…anglais?”
Ungefär där är jag i det franska språket. Vilket, naturligtvis, betyder att min franska inte är så bra (den snälla varianten). Att jag inte förstår särskilt mycket mer än enstaka ord är den andra, mer korrekta, beskrivningen.

Vilket både är skrämmande och lite kittlande, det brukar lösa sig – även om fransmän kan vara lite konservativa. I morgon är det dags för Prix de Belgique och för att ”reka” lite åkte jag och fotograf Matilda Öhrman ut till Vincennes. Det var trots allt ett antal år sedan jag var här och då var det inte i en arbetsroll.

På nya ställen vill jag gärna bekanta mig med en del logistiska ting, så som: stallbacke, pressrum och dylikt. Pressrum må vara lite 2006, men en lugn plats att sitta och skriva på samt ladda dator, kanske ställa ifrån sig en väska är bra att ha. 

Det visade sig vara lite svårare än jag hade räknat med. Den engelskspråkige entrévärden var mycket hjälpsam och förklarade tydligt vart jag skulle ta vägen: ”Plan fyra i den hissen.”
Bara ett problem. För att komma upp dit behövdes passerkort, likt hotell. 

Något sådant hade jag (förstås) inte tilldelats och efter att ha inkluderat halva förbundet i det här banala ärendet så…började det ljusna. En ”fixare” bad oss haka på, korridorer, kontor, samtal med X antal kollegor. Till slut åker vi upp till något som verkar vara måldomarnas rum där fransosen lyckas få tag i ett kort som fungerar i hissen. 

Okej, det var inte Johan Lindbergs motsvarighet, men likväl en tjänsteman som jobbade med lite annat. Tänk er Per Wetterholm guida upp två tyska medierepresentanter till måldomartornet för att hämta passerkort en Elitloppshelg. Det händer inte. 

I europeiska länder är ”fixar-mentaliteten” större, det ska surras och fixas på sätt som tycks involvera halva staben. Hjälpsamt och fascinerande. 
Väl så – i hissen tillsammans med min guide…genom en korridor smal som ett sugrör och lång som en Karl Marx Allé i Berlin var vi framme. Lyckades få tag i ett ”bås” med utsikt över banan – internet som fungerar! – och ja, det blev ju ganska bra.

Toaletten, var är den? frågade jag min granne.
Han visade vägen, ned för en spiraltrappa och genom en dörr. 
”Merci!” sa jag och klev ut genom dörren.

Som låste sig. Helt plötsligt stod jag i en mindre restaurang på ett annat våningsplan. Utan min ackreditering och dator.
Aj, aj, aj. Tog ju ”halva dagen” att ta sig upp och nu hade jag verkligen inte mycket på mig som styrkte att jag hade där uppe att göra och mina tillhörigheter har jag helst nära mig.

Nya ansikten. Nya samtal. Nya fixare.
Till slut fixarnas fixare som halade upp ett passerkort och släppte in mig. 
Upp för spiraltrappan igen och till mitt lilla utkiksbås.
Det är antingen eller som gäller. Uppe eller nere. 

Morgondagen blir spännande. På många vis.
Bold Eagles tränare, Sébastien Guarato, såg avslappnad ut i dag (ja, stallbacken var inte riktigt lika knepig att strosa omkring på) och hästen lättas i balansen i morgon.
Ska han verkligen förlora fyra gånger i rad!?

/RICKARD HANSSON