Christoffer Hansson:

"Blev Propulsion bortkörd?"

Det är över nu, Elitloppet 2018. Tomheten man känner i dag liknar den när man som nittonåring vaknade upp efter studenten. Där blicken jag ser i spegeln tittar tillbaka förvirrat, men vad nu då?

Jag måste i alla fall börja med att titta om på helgens sista torsklir – Propulsion i Elitloppet. Efter försöken fanns det bara två hästar som kunde vinna finalen, men det var en enorm fördel för Daniel Redéns stjärna, i alla fall trodde jag så innan. Hade man utrustad hästen med optimal utrustning redan i försöket så är jag helt säker på att Propulsion hade klivit förbi Ringostarr Treb över upploppet, men det fanns ingen nytta till det då sjuåringen ändå inte hade varit något spetsbud från spår ett eller två. Därför var det ganska så givet att spara de växlarna till en final. I efterhand kan man enkelt säga att det hade varit guld värt med ett andraspår då Lionel mest blev i vägen, men inför finalen kändes som att kretsen kring Stall Zet gjort allting rätt. När jag dessutom nåddes av informationen att Johan Untersteiner hade satt på blinkers på Pastore Bob för att försöka nå ledningen, då fanns dessutom en temposättare där. Inget skulle kunna stoppa Muscle Hill-sonen!

Vad hände i finalen? Örjan Kihlström, ofta omnämnd som världens bästa kusk, somnade in i kön och körde bort segern. Så var i alla fall känslan, med torskbongen i hand, direkt efter loppet. Fast knappast hela sanningen. Via ATG X-labs kan vi få exakta tider på hur Örjan valde att lägga upp loppet.

0-500: 1.11,0
500-1000: 1.09,9
1000-1609: 1.06,7
1400-1609: 1.04,1

I ett "vanligt" storlopp hade det varit perfekt kört av Örjan, bara han kan ha den kylan! Den här gången så fanns det dock en konkurrent med nästan samma speed i kroppen. Så vad skulle han ha gjort annorlunda?

När Lionel öppnade så pass snabbt, 1.04,1 första 100 enligt X-labs, fanns ingen chans att komma förbi och det var helt rätt att backa ner bakom. En satsning framåt hade inneburit tredjespår i första sväng för Propulsion och sedan svar av Ringostarr Treb, tredjespår runt om helt enkelt. Inte heller efter första sväng fanns det möjlighet att gå, farten blev för hög när Johan Untersteiner inte fick hejd på Pastore Bob i ledningen. Det finns dock ett skede där Örjan gör ett stort och enligt mig, helt avgörande misstag. Mellan 1000-700 kvar så dämpas farten rejält, sjuåringen travade dessa på 1.11,1, men i stället för att vrida på i tredjespår, slippa ryggen på Göran Antonsen, som då kämpade för att komma ikapp Dreammoko i andraspår, åkte kusken bara med bakom elitloppsfavoriten och lät Wilhelm Paal stjäla loppet utvändigt ledaren. När Lionel sedan går på i tredjespår 600 kvar med Propulsion i rygg är det för sent, Wilhelm Paal väntar in Örjans attack i fjärdespår och sticker i precis rätt skede när favoriten är på väg ut i fjärdespår. Hela ekipaget från tränare, skötare, häst, och kusk, svarade för en femstjärnig insats bakom vinnaren. Mäkta imponerande!

För Daniel Redén var det ännu en besvikelse i ett av de större loppen. Jag minns hans vrede bakom Call Me Keeper efter misslyckandet i derbykvalen för några år sedan och efter det har han varit trea i Prix d’Amerique och tvåa i Elitloppet - två gånger om. Fortfarande saknas de stora titlarna, men som hästarna har sett ut de senaste åren efter bygget av lerbanan, som nu återigen är som den ska efter att Daniel köpt in en djupare harv, kommer storloppssegrarna att komma. Det viskas om att Perfect Spirit har gått framåt enormt efter segern i Kungapokalen (vad månde bliva?) och Double Exposures insats under lördagen där hon tog ner Peace of Mind från utvändigt ledaren via 1.07,6 sista 800 var minst sagt svettig. Bästa hästen vinner inte jämt, men ofta!

Nu börjar ögonen se ut som de ska igen, det lilla suget efter att ta upp startlistorna till morgondagens V64 på Eskilstuna smyger sig på. Livet som spelare går vidare, det var ju trots allt inte mitt fel att gårdagens lir förlorade, det var ju kuskens…