Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Dennis Engelbo:
"Därför måste krafttag tas"

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Väldigt mycket sägs, men ändå så lite. Så mycket görs, men ändå så lite. 

Den senaste veckan har varit ganska så kaotisk när det kommer till Svensk Travsport och antidopingarbetet. Det hela handlar om hur de ska arbeta framöver – framför allt handlar det om på vilket sätt de ska kunna utföra sitt arbete – och hur de ska kunna bestraffa sådana som uppenbart tillhör kategorin som de allra flesta ogillar: fuskarna.

Det går inte komma ifrån. De senaste åren har det varit smått anmärkningsvärt när det kommer till en del domar som skötts av Svensk Travsport. Jag tänker inte bara på den ägare som fick skämtsamma 5.000 kronor i böter då han hotade tjänstemän när de skulle ta dopingprov i träning. Nej, jag tänker även på Estlandsfallet, där tränaren för de förolyckade hästarna gick fri från ansvar. Två rejäla övertramp mot reglementet. Men "ingenting" händer, av olika anledningar.

Nu på sistone har det blossat upp en stor debatt. Den ena tränaren efter den andra är under allmänhetens och många av de aktivas ögon. Ryktena florerar: ”den tränaren dopar med ozon”, ”den tränaren milkshakear”, ”den använder sig av DMSO inom karenstiden”. Och som det är just nu står tjänstemännen snudd på handfallna. De kan ingenting göra på grund av ett gammalmodigt och direkt mossigt reglemente.

ST:s tillförordnade vd Ulf Hörnberg säger att det går att göra ett bra arbete med dagens reglemente. ST:s ordförande Marjaana Alaviuhkola, å andra sidan, anser att det finns att göra och att man måste anpassa sig till den situation som i dag finns inom travet. En situation som antingen inte fanns för 10-20 år sedan eller snarare, som jag tror, att problematiken inte lyftes fram på grund av okunskap eller att man blundade för den.

Att blunda för doping, fusk och svärta, det är fel väg att gå. Det räcker med att se hur det gått för den italienska travsporten. Men samtidigt ska det sägas att även om Sverige enligt många är världsledande när det kommer till hästvälfärd, så tas det förvånansvärt få dopingprov.

Drygt 4.000 prov (prov i träning inkluderat) tas per år och antalet lopp i Sverige per år ligger runt 8.500 stycken. Mindre än 0,5 prov per lopp tas alltså – att exempelvis jämföra med Australiens 28.000 prov (prov i träning inkluderat) på drygt 14.000 lopp, vilket innebär 1,5 prov mer per lopp, i jämförelse med Sverige. Siffrorna är anmärkningsvärda, och visar på hur mycket som finns att göra.

Sverige har en lång väg kvar att vandra för att vara i toppen när det kommer till antidopingarbetet. Vi har haft tur, tur att svenskt trav varit förskonat från de riktigt stora, hemska rubrikerna. Om reglementet fortsätter som i dag kommer det heller aldrig att ske, inte beroende på att fuskarna hotas av reglementet, nej. För med dagens reglemente kommer fuskarna allt som oftast undan.

En sport som vill vara trovärdig måste ha frågan om lika villkor högst upp på agendan, tillsammans med djurvälfärden.
I dag verkar det däremot som att det, precis som Joakim Lövgren uttrycker så bra, är bagatellerna som står högst upp på prioriteringen. Att ge 10.000 kronor till Mikael Melefors för att ha satt in en icke ägd häst på träningslistan som amatör samtidigt som man ger 5.000 kronor i böter till någon som försvårar antidopingarbetet genom att hota tjänstemän... Det sistnämnda försökte man dessutom hemliggöra, medan fallet Mikael Melefors stolt publicerades ut på hemsidan... Det tycker jag säger det mesta om Svensk Travsports prioriteringar i antidopingfrågan de senaste åren.

Låt oss nu hoppas att det blir så som Marjaana Alaviuhkola säger: Att man från Svensk Travsports sida anser att uppgiften att få till ett fungerande antidopingarbete som är anpassat till dagens situation är deras viktigaste uppdrag och den viktigaste framtidsfrågan. Då ser det ljust ut.

Jag skulle däremot inte bli alldeles förvånad om vi, när vi sammanfattar 2019, anser att det gått åt helsicke för långsamt i jakten på sportens svarta får. Svarta får som Svensk Travsports hästvälfärdavdelningen garanterat redan är på spåren men som de inte kan göra någonting åt med nuvarande reglemente, nuvarande juridik och nuvarande tänk.

I Carats reglementsförslag, som Svensk Travsports styrelse godkände men sedan rev upp, finns en helt annan tydlighet än tidigare. I reglementsförslaget som inte är officiellt, men som Travronden genom källor tagit del av, står tydligt vad som inte får göras, vad som inte får innehas av tränare, hur man inte får uppträda. Just för att fuskarna ska kunna sättas dit utom rimligt tvivel.

I dag åker inte fuskarna fast överhuvudtaget. De är så duktiga att de vet precis vad som syns i ett prov och inte, och hur lång tid rester finns kvar i kroppen. Därför måste det till ett reglemente där man inte bara kan straffa någon där ett dopingprov visar positivt utan man behöver även kunna döma för dopingbrott om man innehar utrustning och/eller mediciner som man inte är behörig till att ha. Något sådant måste till, för att inte varje förundersökning ska behöva innebära en fullt så stor apparat som den då Mika Haapakangas åkte dit för att ha anlitat en obehörig behandlare att utföra en ledpunktion. Spaningsarbetet i det fallet hade i stort sett den svenska polisen blivit avundsjuka på, men det kostade också därefter.

En tränare med rent mjöl i påsen går till veterinär när hästen är sjuk och han tränar för att få hästen i form. Han anlitar inte obehöriga behandlare eller tillför ämnen i hästens kropp för att få den att orka mer. Tränaren med rent mjöl i påsen kommer aldrig få problem med antidopingavdelningen. Och det är tränare med rent mjöl i påsen som jag vill se i sporten, ingenting annat.

Därför måste krafttag tas. 
Mer pengar måste satsas på antidopingarbetet, mycket mer pengar. Men först och främst måste ett starkare antidopingreglemente måste komma på plats.

ANNONS


Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.