Dennis Engelbo:

"Kärlek övervinner hat"

Under veckan strålar Stockholm och Solvallas logga i ­regn­bågens alla färger, Prideveckan är här. Inom travet och sport rent generellt finns fortfarande massvis att göra – för allas lika värde.

Prideveckan är här och vi har sett en del ställningstaganden i travets sfär, bland annat skiftade Solvallas logga färg från solens färg, till de så inkluderande och mångfacetterade regnbågens färger.
För drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag en ledare i ämnet, där jag försökte få till ett nytt, mer förstående och agerande synsätt från travsportens sida gällande HBTQ-frågan. Vi kan inte göra allt, men alla kan vi göra någonting.

Inom alla branscher finns det mer och mindre klokt folk. Efter ledaren fick jag motta flertalet mail, flertalet positiva, men också mängder med svarta texter. Det som ena stunden gjorde mig glad att läsa, gjorde mig andra stunden mer bekymrad än ledsen. Har vi inte kommit längre i världen, än att folk ska bry sig om vem, hur och varför man älskar någon?
”Jag läste din ledare på tunnelbanan och det är väldigt sällan ledaren i Travronden berör, men där och då kunde jag inte sluta le, trots att jag satt bland mängder av folk i morgonrusningen”, skrev någon.
”Dessa jävla flator och bögar överallt, finns det inget vettigt folk?”, skrev en annan.

Jag vill dela med mig av ett annat av alla meddelanden som jag fick ta emot. I min ledare refererade jag till Hot Pride, och kring ägarkretsen som tydligt tagit ett ställningstagande för HBTQ-människor genom att låta Hot Pride utrustas med en regnbågsfärgad mask. Hur kom man då på detta?
När man skulle köpa hästen vägrade en av de tilltänkta delägarna att vara med, då han hette Pride. ”Jag ska inte vara med på någon jävla böghäst, ni får byta namn om jag ska vara med.” De övriga ägarna bytte aldrig namn, och personen som uttryckte sig på det osmakliga sättet lämnades utan del i hästen.
”Vi kom på idén att göra ett ställningstagande eftersom det är så många trångsynta människor därute och i travet pratas det inte om sådana här frågor överhuvudtaget”, meddelar ägargänget.

Jag hoppas att det inte dröjer mer än ett par år innan det är fullständigt ­accepterat att vara HBTQ-­person inom sport­världen.

Tack vare Hot Pride och ägarnas val av sida, bidrar man till att frågan hamnar i varje hushåll som spelar på V75, en spelform som Hot Pride varit med på flera gånger. Det är ingen stor grej, men ändå är den så viktig. Om det så är Emma Greens målade naglar i Ryssland, om det så är fotbollsspelares flerfärgade skosnören under VM, eller Hot Prides mask...
Frågan är för viktig för att sopa under mattan. Framför allt då det än i dag finns barn som mobbas för att de agerar annorlunda, det finns ungdomar som tar livet av sig för att de inte ser någon annan utväg, och det finns äldre som inte vågat komma ut för sina närmaste i rädsla för vad som kan komma att ske.

Lägg därtill att vi har en riksdagsledamot som säger: ”Kärnfamiljen ska bestå av en mamma och en pappa” (Lars Adaktusson, KD). Eller för den delen talmannen Björn Söder, SD, som i en blogg för ett antal år sedan skrev ”Vad är det som säger att den så kallade normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili?”.
En dag hoppas jag att HBTQ-frågan inte är en fråga, utan en självklarhet, men den dagen är långt ifrån kommen.  Fram tills den dagen behöver den arbetas med. Och jag ser mer än gärna att travet går i bräschen för HBTQ-människors värde. Tyvärr är sportvärlden långt ifrån i framkant när det kommer till det arbetet. Men det går väl att ändra på?

Siffrorna som jag belyste i ledaren för ett och ett halvt år sedan är fortsatt mycket anmärkningsvärda. I en studie som gjordes 2015 deltog 9 500 personer elitidrottare. Endast en procent (!) kände att en annan sexualitet än heterosexualitet är helt ­accepterad i idrottsvärlden.
I en annan undersökning, vilken gjordes av Ungdomsstyrelsen för några år sedan, uppgav åtta procent av killarna i 13–20-årsåldern att de upplevde att deras ledare inte gillade homosexuella. Dåliga förebilder på högt uppsatta positioner som uttrycker sina åsikter hjälper inte för HBTQ-personer.

I början av 80-talet kom damtennisspelaren Billie Jean King ut som homosexuell efter sin karriär. Då var hon en av de första sportpersonligheterna att ta steget. 2013 blev Jason Collins den förste spelaren någonsin i någon av de högsta amerikanska ligorna i baseball, basket, amerikansk fotboll och ishockey att komma ut som homosexuell under tiden som aktiv.
Det går stadigt framåt i frågan – men fortsatt verkar det finnas ett motstånd att komma ut som HBTQ-person under sin aktiva karriär. Därför blir också travsporten extra drabbad – i och med att karriärerna ofta fortsätter även efter pensionsålder. Jag hoppas att det inte dröjer mer än ett par år innan det är fullständigt accepterat att vara HBTQ-person inom sportvärlden. Men då måste det ändras inställning i leden. En sak är i alla fall säker. Kärlek övervinner hat. I alla lägen. Det får aldrig någonsin glömmas bort.