Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Niclas Andersson:
"Kriteriet och Oaks: "Ska man bli glad eller deppig?""

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Trenden är supertydlig;
Unghästloppen väger tyngre och tyngre, även i svenskt trav.
Frågan är bara;
Ska man bli glad eller deppig över det?
Jag känner både och.

En Valla-söndag med Kriteriet och Oaks är ju en alldeles underbar tillställning.
Klassen på våra unga travtalanger blir allt högre. Tiderna snabbare. Konkurrensen hårdare. Prissummorna fetare.
Och årets 3-åringskull känns som en riktigt, riktigt stark årgång.

Det blev dessutom lite halvskräll i båda finalerna;
Spelarna var inte helt övertygade om att ”Rödluvan” skulle ta hem Oaks (5,5 gånger pengarna) och rejält överraskade av Inti Boko i Kriteriet (till nästan 20 gånger).
Roligt. Lite sensationer piggar alltid upp. Och visar på att det också finns en bredd, även i toppen av de här fina kullarna.

Men;
Vad var det för typ av skrällar, egentligen?
Conrads Rödluva: Uppfödare Ove Conradsson. Ägare Bengt Ågerup. Tränare Daniel Redén. Kusk Örjan Kihlström.
Inti Boko: Uppfödare Boko-stuteriet. Ägare Timo Nurmos och hans kompisar. Tränare Nurmos. Och kusk: Johnny Takter.
Visst, dessa båda hästarna var lite halvt om halvt skrällvinnare.

Men de är också idel ädel adel, från allra första början, rakt igenom.
Superstjärnor, rikingar och extremproffs, i alla led, runt båda segerhästarna.
Med dynamitstam, dessutom - och svindyra att köpa, redan som föl.

Men när kommer det en fullständig outsider, en gatukorsning, en liten amatör-dröm, en hemavlad häst från hagen runt hörnet, och vinner ett stort unghästlopp?
När kommer det en Express Gaxe eller Ina Scot, och erövrar världen igen?
Svaret; Det gör det aldrig mera. Den tiden är förbi.

Med fyra millar i förstapris i Kriteriet, och 2,8 miljoner kronor till vinnaren i Oaks, så är det slut med små amatörer och hemodlade familjehästar som tar hem de här loppen.
Oaks har ändå haft några hyfsade chockvinnare under de senaste 20 åren; Pine Princess (1997), Sissel Godiva (2007), Vincennes (-11) och Candy la Marc (ifjol). I alla fall någorlunda åt det hållet.
I Kriteriet och Derbyt, däremot, var det en evighet sen det small till på riktigt.
Och värre kommer det att bli.

De allt fler stora unghästloppen för 2- och framför allt 3- och 4-åringar, med allt fetare segercheckar, har för alltid förändrat strukturen på vår travsport.
Det blir allt snabbare besked och allt snabbare pay-back för uppfödare, ägare och tränare.
I och med detta blir också konkurrensen allt hårdare, allt tidigare.

För att få fram en vinnare i ett stort, klassiskt juniorrace, så MÅSTE du ha toppstam, handla hos en etablerad uppfödare, sätta din unghäst i träning hos ett superproffs, och därifrån hyra in en toppkusk. Och betala därefter.
Det finns inte längre något annat sätt att vinna ett klassiskt unghästlopp.

När det skräller - som i helgen - så är skrällarna ändå fortfarande stöpta inom den här mallen - adelsstam, proffsuppfödning, jättetränare, elitkusk.
Nu är ju inte det här något konstigt.
Det är så det ser ut i alla möjliga andra sporter också;

Real Madrid, Barca, Juve, Bayern München, Man City eller Liverpool kommer att vinna Champions League.
Bara AIK, Malmö och Norrköping kan - numera - ta hem allsvenskan i fotboll.
Och vill du som barn bli elitidrottare, så måste du special- och spets-tränas redan från 10-årsåldern.
Allt det här vet man.
Det skräller inte - på riktigt - i de stora sportsammanhangen längre.

Ju större pengarna blir inom någon idrott, desto mindre utrymme för drömmar, romantik och riktiga ”bonnskrällar”.

Är jag knäckt över det här? Förbannad? Desillusionerad? Bitter? Var allt bättre förr?
Nja. Trots allt inte.
På nåt sätt är det rimligt att utvecklingen går åt det här hållet. Kanske rent av sunt. Eller till och med rättvist.
Dem som lägger in stora investeringar, har en långsiktig plan, jobbar seriöst, förvärvar kunskap under många år - och är noggrann ner i minsta detalj… det måste väl också vara den, som kan anses förtjäna framgång?

Jorå, jag är med på det.
Men nånstans är jag ändå in i själen en tillräckligt mycket gammeldags drömmare, för att i alla fall fortsätta fantisera om en envis å tjurig liten bonde långt ute på landet nånstans, som plötsligt bara trollar fram en personlig gullehäst ur sin hage där hemmavid, å sopar hem ett storlopp.
Det k-a-n fortfarande hända (Harry Haythrow, typ), i ett V75- eller snabblopp, någonstans.
Fast aldrig mer i ett klassiskt unghästlopp. Där är dörren, och just den drömmen, för alltid stängd.

ANNONS


Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.