Niclas Andersson:
"Något mycket personligt"

Publicerad: 28 maj 2017

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Okej. Nu kör vi! Det är så att man ryser i hela kroppen. Elitloppshelgen är här.

Ni som tror att Elitloppet är ett stort race kan sluta läsa den här texten redan nu.
I så fall kommer ni ändå inte att förstå. Elitloppet är en dröm, en hägring och en livsstil. Över huvud taget så kan ju Elitloppet tyckas vara en av Sveriges mest offentliga publikfester. Det må så vara.
Men jag skulle även vilja påstå att Elitloppet också – i alla fall för mig – är det rakt motsatta; något mycket personligt.
Elitloppet är ju till att börja med inget lopp, inte ens en tävlingsdag, utan en hel helg. Och vi är där nu, efter all denna väntan och längtan, vi är fak- tiskt där nu, oh-la-la.
Men för mig håller Elitloppet på i nästan ett halvår – i vart fall ett kvartal. Nån gång i januari- februari, börjar man ju spekulera. Vilka kommer? Vem ska årsdebutera när? Vilka Prix d’Améri- que-hästar kan vara aktuella? Är det nån nybliven femåring som kan räcka redan i år? Vem skulle du ha bjudit in?
Bara allt det där, ä-l-s-k-a-r man ju.
För precis som med julafton, sommarlovet, semestern eller en vanlig ledig helg – så är ju också Elitloppet kanske som allra, allra bäst just precis innan allt dragit igång.
Förberedelserna är gjorda, hästarna perfekt preppade, banan i toppskick, de nytryckta pro- grammen har man på nattduksbordet, spekulatio- nerna är i full gång, man är snart på väg dit... och alla förväntningar är kvar.
Som... ja, som just precis nu!
Jag tror att den här dan-före-dan-känslan, är det jag gillar allra, allra mest med Elitloppet.
Elitloppet har också några viktiga symbol- värden, för att man ska kunna orientera sig i sin tillvaro, liksom.
När man nu står här igen, med Elitloppsprogram- met i näven, så är det också en signal till en tyst inre röst i huvudet som påminner en om att:
1. Hördu, sommarn och semestern är snart här!
2. Och lönen har just kommit.
3. Man kan gå i kortbyxor – och om inte grillen är framplockad än, så är det verkligen hög tid nu.
4. ...och så glöm för guds skull inte Mors dag, grabben!

Är man ett snäpp nördigare, så kan man också roa sig med att ta fram en lista över alla gamla Elitloppsvinnare.
Det är som att läsa sin egen livs-dagbok.
Man får flashbacks av absolut allt möjligt som man har varit med om.
Alltså, ni vet det där som många säger, att man vet exakt var man var, och vad man gjorde den där dan som (eller det där ögonblicket när man fick veta att) Palme blev skjuten, Estonia sjönk eller tsunamin drabbade Thailand.
Jag har exakt samma förhållande till de allra flesta Elitloppsvinnarna under min vuxna livstid. Prova själva. Ta fram listan och sätt igång bara. 1977 Ego Boy, hm... jag var 7 år då, och kom ihåg att pappa och jag var och lånade hem en färg-TV just i den vevan, för att känna hur det kändes. Fast alla program sändes ju inte i färg.
1984 The Onion, hm... jag hade precis fått körkort, och körde själv hem till några kompisar ett par mil utanför stan å såg loppet.
1988 Mack Lobell, hm... jag hade just varit i USA för första gången i mitt liv, och var totalt super- hookad på allt amerikanskt, när Campbell och Macken plötsligt dök upp här! Smashing!
1992 Billyjojimbob, hm... jag hade precis flyttat till Stockholm och börjat jobba på Expressen, och fick äntligen se mina drömmars lopp på plats, och dessutom skriva om det i tidningen.
1995 Copiad, hm... vi hade gift oss och just varit på bröllopsresa. När vi landade på Arlanda insåg jag att om vi tog taxin direkt till Solvalla istället för hem, så skulle vi hinna exakt lagom till första försöket. Det blev bråk i bilen.
2013 Nahar, hm... yngsta dottern skulle uppträda på Solvalla med sin gympagrupp under invigningen, men det regnade så jädra mycket att absolut i-n-g- e-n kunde titta på dem, och allihop frös så de hacka- de tänder och såg urolyckliga ut, hela bunten.
Ja, ni fattar.
Här tog jag några bara.
Som travfreak har man en livshändelse till nästan varenda en av vinnarna.

Elitloppet är också en massa små-små minnen. En gång satt jag vid bordet bredvid en som vann 20 millar. Nån gång hade jag ett helt övertänt partygäng från landet boende i mitt vardagsrum. En annan gång hittade jag en vinstbong på golvet medan jag satt på muggen uppe vid restaurangen. Ett år hade min egenägda häst faktiskt slagit en av helgens V75-vinnare, veckan före. Nån gång var jag så slut efter fredagen och lördagen på och runt Valla, att jag – i smyg för mina kompisar – säckade hemma i soffan och såg själva Elitloppet halvsovande vid teven.
Loppet i sig då?
Nja, loppet och loppet. Jag tänker egentligen inte så mycket på själva finalen.
Visst är den kul.
Men Elitloppet är ju 30-40 otroliga lopp, i en enda lång rad, och i mina ögon och i min mage och i min kropp känner jag nästan lika mycket för vartenda ett av dem. I alla fall i förväg.

Elitloppet är också en påminnelse om hur allt var förr.
E-läktaren knökafull, i princip utan möjlighet till plats, om man inte tränger eller minglar sig fram väldigt listigt.
Teorierna och ryktena och surret om den och den hästen, är totalt hysteriska. Några spännande sanningar, en hel del ljug, mest en massa fria spekulationer – och massor av stenklara, från alla håll.
Att vistas på publikplats under Elitloppet, är också en rätt frisk fläkt av vida världen; Flaggor och hejar- klackar, olika språk och röster, mat och lukter från när och fjärran, klädstilar man sällan ser till vardags, folk på glatt humör, inga huliganer, och, ja...
Så grymt mysigt, alltihop!

Några saker med Elitloppet är däremot lite överskattade;
Kan man vinna pengar där?
Nej, det ska mycket till. Alla lopp är så otroligt väl- scoutade och genomanalyserade, att det är väldigt svårt att hitta några helt egna stallskrik eller göra några personliga fynd.
Kan man vara social och ta med sig familjen till banan? Ja, jo – men för barn och lite mindre travsportintresserade familjemedlemmar, blir ut- hålligheten och koncentrationen förr eller senare ett problem. Det här är trots allt en väääldigt lång och rätt så rörig dag/helg.
Kan man veta vem som vinner? Nej, det är omöjligt. Alla säger tvärsäkert en vinnare, i förväg. Men egentligen är det hopplöst svårförutsägbart. Några kommer från Frankrike och helt andra för- hållanden, andra har rest från USA och helt andra förhållanden, och våra hemmaekipage är nervösa och inget är riktigt som det brukar. Jag har aldrig nån aning om vem som vinner. Jo, kanske en aning – men det stämmer sällan.
Hörni... vi kör nu!

Jaja, okej då...
...Bold Eagle får stryk.
Ovan vid att resa, fel distans, stimmig miljö, andra domarregler och hårdare motstånd än nånsin förut.
Jag fäller megajättefavoriten.
Vem som vinner vet jag däremot inte. Det får ni lösa själva.

ANNONS

Niclas Andersson
Ledarskribent och reporter

Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.

Niclas Andersson:
"Något mycket personligt"

"Resten blev, och är, historia"

Viktigt att hylla andra också

Så kör man det perfekta loppet...

Vad vill man ha tillbaka?

V75 runt – på 30 dagar