Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Niclas Andersson:
"Värst av allt… Prix d'Amérique!"

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

I helgen smäller det.
Vi vänder alla våra blickar mot Frankrike.
Det ska bli… magnifique!
MEN…

Missförstå mig inte nu;
J'aime la France.
Verkligen.
Det är i själva verket ett av mina verkliga favoritländer i världen - kanske till och med nummer ett av dem alla.

Hela den franska livsstilen i sig, är ju en enda stor uppvisning i vad man egentligen borde ägna sig  ännu mycket mer åt; Livsnjutning.
I skuggan av olivträd och vingårdar har de lyckats samla det absolut bästa av en hel massa saker som många skulle beskriva som ”onödigt”, men sånt som jag nog skulle vilja kalla ”totalt underbart” eller, helt enkelt, ”det som gör livet värt att leva”.
I Frankrike finns det bästa vinet, de snyggaste kläderna, de eldigaste älskarna, den coolaste kulturen och - framför allt - världens i särklass mest förnämliga kök.

En av mina mest förbluffande och charmerande upplevelser någonsin, var när jag för sisådär 15 år sen råkade hamnade på nån sorts studiebesök i parfym-fabriken Fragonard, i Grasse, i den bästa (södra) delen av landet.
Vi gick runt ett bra tag och kollade på fräscha kontor å kokande vätskor å listiga marknadsplaner och lite av varje, innan vår värdperson plötsligt slutade prata, och istället började viska… låste upp en, två, tre hemliga dörrar… ”…och här ska ni få se…”, väste hon… Nu kom vi fram till en sorts glasbur, med mest bara en läderfåtölj och ett skrivbord i. Där inne satt en naturligt nonchalant och arrogant man med fötterna på bordet, som en sorts mänsklig guldfisk. Han bevärdigade oss inte ens med en blick, utan tittade och sniffade ner i en liten burk. ”Här är han”, viskade guiden. ”Det är… Näsan! Den bästa i världen. Han kan känna skillnaden på mer än 3 000 dofter, om inget stör honom”. Sen smög vi ut igen.

Bara i Frankrike.

Blunda å njut!

Slappna av, häng med, blunda och njut ett litet tag, vi tar en mindre avstickare till;
Mat: Foie gras, escargot, moules a la cremes, quenelle, eclair, bouef bourguignon, tryffel till allt - och så självklart pain riche, baguette och de franska bagarnas gudomliga gåva till mänskligheten; croissant.
Alkohol: Bordeaux, Provence, Alsace. Pinot Noir, Chardonnay. Och givetvis det goda livets parad-dryck, Champagne, skumpan, såsom till exempel Moet et Chandon, Veuve Cliquot, Bollinger, Pol Roger å alla de där.
Sport: Tour de France, Roland Garros, Parc de Princes. Cantona, Zidane, Platini, Griezmann, men även Alain Prost, Marie-José Perec, Jean-Claude Killy och Gael Monfils - och så förstås gamle OS-urfadern Pierre de Coubertin.
Städer: 1) Nice,  2) Marseille, 3) Paris - alla med en atmosfär i absolut världsklass.
Stil och klass: Yves Saint-Laurent, Coco Chanel, Louis Vutton, Christian Dior, Gaultier, Givenchy, Laroche, Lacroix… de tar aldrig slut.
Gillar du böcker och bokstäver:  Descartes, Camus, Voltaire, Rimbaud, Zola, Victor Hugo.
Roliga målarkluddare:   Hela Louvren förstås, och Monet å Matisse och en hel massa andra gubbar med skojiga hattar.
Lite av varje annat, icke att förglömma;  Triumfbågen, L´Equipe, choklad, ostar, kasinon, alptoppar, Charlie Hebdo, Brigitte Bardot, Napoleon Bonaparte och för all del också det gamla hederliga Eiffeltornet.

En idealisk upplevelse!

Och då har vi ännu inte ens kommit in på travet och hästarna;
Vi snackar ju här även världens absolut mest förträffliga sulkysport-nation. Det måste man faktiskt, utan prut, medge.
Med hästar, banor, kultur (och prispengar!), på en nivå som till och med vi svenskar på riktigt bara måste avundas och se upp till.

För egen del minns jag fortfarande som igår, när jag som ung tonårig travnörd för första gången fick se Ideal du Gazeau… det var så att man tappade andan. Ett kolsvart muskelpaket, med sin väldiga vita bläs där i fronten. Det sög till i maggropen. Så makalöst läcker. Så vacker. Så mäktig.

Sen dess har ju fransmännen förstås bjudit oss på Ourasi, General du Pommeau, Kesaco Phedo, Ready Cash, Bold Eagle, å, ja, ni minns ju själva… men i min värld sitter just det där första Idealen-intrycket allra, allra djupast.

(Som om inte synintrycket i sig vore nog, eller meriterna, så dog ju också Ideal du Gazeau, typiskt nog, på sin ålders höst, det som just fransmännen kallat för ”Den Underbara Döden” - han avled mitt under en avels- och kärleksakt!)

Hallo, Hollande - hur tänker ni?

Så; Hoppas nu då att jag har smörat tillräckligt mycket för er, och ert sinne för förföriska ljuvligheter… för att jag här och nu också ska kunna få såga er åt pepparn:

Bilar har ni aldrig kunnat göra. Folket på Renault, Peugeot och Citroen sliter nog säkert på efter bästa förmåga för att putsa ryktet - men i min bok är de för alltid hopplösa rosthäckar.
Musiken är miserabel. All right, nationalsången är väl okej, men alla andra chansons, med Edith Piaf, Mirelle Mathieu, Vanessa Paradis med flera… bah! Man får ju ”öronskräckel”, som min ena dotter brukar säga.
Fast värst av allt… Prix d'Amérique!

Mon Dieu, hur i hela h-e har de kunnat lägga detta travvärldens smycke, under den mest människofientliga helgen på hela året?

Man lägger inte sin festligaste utomhus-aktivitet what-so-ever, när vädret är som sämst och klimatet katastrof.
"Att möta våren i Paris" är ett känt begrepp, i alla fall för oss i norra delarna av Europa. Det betyder bland annat att man som svensk kan få tjyvsmaka på härligt vår- å försommarväder, å fika på trottoar, redan i mars/april. Eller att man kan förlänga sommaren med några ljumna och behagliga oktoberdagar där nere.
Men i januari. Kom igen. Medeltemperaturen i Paris januari är 6 grader, det är nattfrost nästan jämt, regnar i princip varannan dag, vinden är isande och själva peaken av när Paris är som absolut m-i-n-s-t njutbart är… exactemente, just precis sista helgen i januari.
Man åker inte till Paris då. Man håller sig därifrån.
Minsta lilla barn förstår det.

I januari är man hemma, går in, eller skottar snö. Ska man åka nånstans, drar man till Asien, eller Afrika, eller nån solig långt-bort-ö, någonstans.
Paris är aldrig kass, utan alltid klass.
Utom i januari.
För människor, för hästar - och för evenemangsbesökare.
Ert midvinterväder är ju knappt bättre än vårt. Så om ni inte v-i-l-l ha besök, så gör ni väl kanske rätt. Men jag trodde att ni var större än så, nuförtiden.

Se och lär, frassar!

Solvalla och Elitloppet har fattat det här. Hambletonian har fattat det. OS ordnas alltid utifrån detta, alla konserter gör det förstås, festivaler, karnevaler, ja, vad du än ska göra utomhus, så gör du det när det är skönt att vara ute.
På detta responderar fransoserna med sitt vintermeeting.
Vintermeetinget är en dålig idé, från början till slut.
Det är världens bästa travsport, samlad under en intensiv period på ett och samma ställe, säger många.
Nja, säger jag.
Nuncio står hemma i stallvärmen.
Inte ens alla de bästa inhemska franska hästarna är igång, så här års.
Själv ligger jag helst hemma vid teven.
Och de som trots allt åker till Paris och Hippodrome de Vincennes den här helgen, är i alla fall ändå inte ute å kollar på världsstjärnorna, utan småspringer från taxin och in till LeTrot, där man någorlunda människovärdigt kan söka skydd mot snålblåsten och på-tvärsen-regnet, och istället moffa i sig sniglar och musslor och gåslever, utan nån större kontakt egentligen, med själva huvudfigurerna, dvs hästarna, nere på den småfrusna kolstybben, där ingen vill vara.

Till president Hollande, till monsieur Nivard och till familjerna Bazire och Abrivard och Raffin och allt vad ni nu heter;
Merci för allt som ert underbara land bidrar med.
Men lär er att ordna en riktig fest.
Det gör man inte mitt i pissvintern.

ANNONS


Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.