Niclas Andersson:

"Vi får helt enkelt tugga i oss det här"

Det var Knuffen som avgjorde Prix d’Amérique. 
Knuffen som välkomnade oss svenskar uti vida världen. 
Men, i sanningens namn – också Knuffen som skipade rättvisa i resultatlistan.
Vi såg en massa starka hästar, en massa skickliga kuskar och en massa fin trav­sport. Men, efteråt;
Knuffen, tacklingen, bredsidan, kyssen, överkörningen, kalla’t va-ni-vill.
Det var ”le Knuff” som avgjorde slaget.
Trea i mål Daniel Redéns Lionel, fyra i mål samme Redéns Propulsion. Framför sig bara två fransmän, som båda satt hermetiskt instängda på väg in i sista sväng – men ändå strax därefter uttacklade och totalt överlägsna etta och tvåa över mållinjen.
Pengarna eller Livet?
Att möta Frankrike, i Paris, i trav, är inte lätt.
Ungefär som att försöka ge sig på Kanada i hockey i Toronto, eller kanske Italien i fotboll i Rom, eller varför inte Mike Tyson i boxning i New York.
Man må vara stark, ha tränat stenhårt och ätit hur mycket gröt som helst.
Men man åker inte bara dit och vinner.
Det är något i luften, något i regelverket, något på läktaren, något hos domaren, ­något i ditt eget medvetande, något överallt, som bara säger STOPP!
Och så efteråt står man där, och undrar vad det var som hände.

Det går ju inte att påstå att Örjan Kihlström är en naiv nykomling. Men han är svensk. Och när den franske supergiganten Jean-Michel Bazire (med Bélina Josselyn) helt enkelt tjongar in sitt ena framhjul under magen på Kihlströms häst, så är det ungefär samma sak som i en gammal Vilda Västern-rulle från förr, när en halt­ande revolverman med stygn i pannan och en cigg i mungipan plötsligt slängde upp dörrarna till saloonen och sa: ”Pengarna eller Livet?”.
Man flyttar sig. För annars smäller det.
I luckan som uppstod bakom murbräckan, åkte den andre giganten Franck ­Nivard (och Bold Eagle), med – och sen körde de båda bufflarna ifrån oss.
– I Sverige hade det där aldrig godkänts. Men här är väl reglerna lite annorlunda, sa Örjan på sitt stillsamma vis efteråt.

Välkomna till Valla!
Kulturskillnad; I Sverige är travet hälften fysik, hälften taktik.
I Frankrike sitter de sällan fast. Bästa hästen får i stort sett alltid chansen att vinna loppet.
Det förefaller inte sannolikt att fransmännen någonsin har, eller någonsin kommer att, diska en P d’A-vinnare, eller tvåa, för en tackling - särskilt inte en inhemsk…
Vi får helt enkelt tugga i oss det här.
Vara stolta över de finfina biroller, som bland annat stall Redéns hästar spelade.
De två klart bästa hästarna var trots allt etta och tvåa i mål. Det kan vi heller aldrig snacka bort.
Samtidigt som vi naturligtvis säger ”välkommen, välkommen” till Bold Eagle och grabbarna till Solvalla i maj…

Och hästen Bold Eagle då, hur bra är han, jämfört med alla andra vinnare i Prix d’Amérique?
Svaret är; mycket, mycket bra.
Eller, ännu enklare; Bäst av dem alla, genom tiderna.
För precis som när man jämför nutidens idrottsmän med gårdagens, så har ju utvecklingen alltid gått framåt år från år, och årtionde efter årtionde. Den senaste superstjärnan, är nästan alltid också den värste genom alla tider.
Är Messi jordens bäste fotbollspelare nånsin? Javisst.
Är Federer den bäste tennisspelaren? Oh ja.
Är Usain Bolt planetens snabbaste ”man ever”? 
Självfallet. Och är Bold Eagle världshistoriens tuffaste travhäst? Ja – jag tycker att det ser så ut.

Så hur man än vänder och vrider på det, med eller utan Knuff, när de står där i vinnarcirkeln med 
Triko­loren i topp och Marseljäsen i högtalarna… jodå, ”Rätt låt vann”!