Rickard Hansson:

"Jag tror på punktinsatser"

Vi kan titta på bilder från Solvalla på 80-talet: publikhav varenda ­tävlingsdag. De som har möjligheten kan minnas tillbaka, och sakna, när folk ­vallfärdade till travbanorna. Att jämföra 80-talet med 2017 är däremot inte sunt. 

Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat och spekulerat i ­publikfrågan. 
Med pappa, som räknar resekostnad, eventuellt boende, entrépris, program, penna och korv: "Man är uppe i 750-760 kronor innan man ens gått in i toton."
Med kompisar: "Hur kul är det att sitta på restaurangen? Dålig öl för 74 kronor, tveksam mat" ...och den ärliga, stående frågan: vem "tvingas" köra?
Med folk som inte åker lika ofta numera: "Lördagskvällarna blir för­störda. Jag får inget grepp om tävlingarna när det är V86 Xpress."
För egen del – det är ofta sunt att börja där – kan jag bara konstatera att jag inte åker alls lika ofta på trav som för sju-åtta år sedan. Förklaringen ryms inte i ett ord, i en starttid, eller i en mening. 

Det är enkelt att skylla på digitaliseringen: ATG Live, andelskoncept så som V75 Tillsammans och så vidare. Jag förstår definitivt den skara som hade önskat att V75, och kanske V86-tävlingarna på sin höjd, visades på tv/datorn. Resten på VHS-band, i princip. För egen del älskade jag att åka till Vaggeryd när tävlingarna inte sändes via ATG Live, då visste jag att mina möjligheter i toton ökade radikalt när vi var en relativt liten krets som såg hästarna och spelet utifrån mer eller mindre var så kallade "döda pengar". Samtidigt är sanningen den att ATG skulle tappat gigantiska marknadsandelar till sina konkurrenter om inte utvecklingen via nätet hängt med. Nu är det (osmakliga) casinon i mobilen, snabba spelmöjligheter på alla tänkbara objekt.

Hockeyn och fotbollen har de senaste åren, trots viss kritik mot evighetslånga serier, lyckats vända en negativ trend. Lagkänsla och stämning kan vara orsaker, samt att förbunden har jobbat intensivt med dessa frågor. Varför det i snitt kom mer än 3 000 personer fler på allsvenskans matcher 2015 jämfört med 2010 kan inte riktigt förklaras med kommande argument, men – återväxten!? Tolvåringar spelar hockey, fotboll, handboll och har idoler i Henrik Lundqvist, Zlatan, Isabelle Gulldén och så vidare. Det är inte konstigt att tolvåringarna besöker arrangemang om fem-tio år, innan de kommit upp i åldern att man blir bekväm. Samtidigt som den här generationen är van vid att få allt paketerat i diverse kanaler, två klick bort i telefonen – vilket knappast är publikfrämjande. Det kan å andra sidan kanske fungera som tändvätska till att då och då verkligen uppleva något live. Men i travet? När jag, för drygt tio år sedan började åka på trav, det fanns ju "inga" i min ålder där. Besök en travbana en vanlig tävlingsdag. Snittålder på ­publikplats... 57? Och då har jag nog inte tagit i. Om det sett ut så i många år är det inte konstigt att publiken minskar, även 57-åringar blir ju äldre.

Det finns "inga" ungdomar på trav en vanlig kväll. Stortrav – absolut! Det finns ingen kultur att heja fram en häst. Om en trettonåring av någon anledning fastnade för Maharajah via tv-skärmen för fem år sedan så startar ju inte han nu, tävlingskarriären är över. Den här kulturen som finns inom lagsporter finns inte inom travet. Hamburg Sport-Verein har – som enda lag – aldrig åkt ur Bundesliga sedan starten 1963. Även om de klarat sig med blotta förskräckelsen på senare år, och har försatt sig i problem i år finns en unik kultur, som är svår att jämföra med annat. Den där gemenskapen, stämningen, kulturen växer fram inom travet när man är ett stort gäng med chans på stora pengar på V75, men det sker ju inte stup i kvarten precis. Jörgen Westholm sa, i samband med en paneldebatt på Solvalla häromåret, att "man skulle ju ha frågat publiken när det väl fanns någon"...och kanske rustat arenorna och moderniserat då, inte nu när ingen kommer.

Jag kan inte relatera till 80-talet. Men jag kommer aldrig glömma den 24 maj 2007 på Åby när vi var 2.541 personer på plats – 57-åringarna och jag. En vanlig V5-torsdag. Och då räknades inte ens aktiva och funktionärer in. Där är vi inte i dag (nyligen hade Axevalla 2.388 personer på V75 – med Nuncio!), och det är inte rimligt att tro att vi kan öka vardagspubliken med tusental. Jag tror på punktinsatser med fokus på vissa ­dagar, att jobba stenhårt för att öka publiken kraftigt året om är, tyvärr, ett omöjligt uppdrag – tror jag, med förhoppningen om att jag har fel. Punktinsatsen att flytta starttiden för V75 – som i runda slängar 80 procent(?) tycker är ­värdelös – känns inte särskilt piggt ur den här synvinkeln.