Rickard Hansson:

""Så surrealistiskt att jag inte kunde hoppa ur taxin""

”Åk.”
Nyhetschef Johanna Reimers skriver det i ett meddelande till mig en tisdagskväll i början av oktober.
Tidigare under dagen har vi bollat fram och tillbaka. Ett knäck till Vinternumret ska handla om Tomas Thell som några timmar tidigare berättat att han ska till Frankrike dagen därpå.

Blir det bättre? Ger det något? Är det värt att åka ned?
Vi stötte och blötte och kom till slut fram till att det var värt en chansning, om inte annat.

Jag satt på Jägersro utan någon packad resväska. Således hem efter tävlingarna, fem timmars blund och tåget mot Kastrup. Väl på Charles du Gaulle i Paris – närmast jämförbar med GeKås i Ullared en lönehelg – så ska jag ta taxi till Enghien. Som brukligt står ett antal förare i ankomsthallen och jag hakar på en filur.

Väl i bilen känner jag att…det här är inte precis Taxi Stockholm. Försöker att få ett hum om kostnad och samtidigt inleda en dialog. Det känns inte riktigt bra. 
”Ah…lite beroende på trafik – mellan 70-75 euro” svarar taxichauffören.
Jaja, men vi ska ju en bit. Låt gå. Bara hans prisintervall…fem euro skillnad vid eventuell trafik som skulle kunna försena resan med långt mer än det dubbla…är ju så surrealistiskt att man inte kan hoppa ur.

Chaufför: – Are you from Finland?
Jag: – No, Sweden.
Chaufför: – Ah…Zlatan!
Jag: – Yes, but…I’m not his biggest fan. Actually far away from it…

...så var vi bundisar. Det där är väldigt intressant. Även om jag inte ordförande i Zlatans fanclub är det fascinerande hur en person så starkt förknippas med ett land (cred!) och är en icebreaker. Resan kostade 70 euro.
Vi slapp nämligen problem i trafiken.

Senare på kvällen sitter jag på en väldigt trevlig middag i den lilla byn Mézidon-Canon i Normandie, tillsammans med bland annat Philippe Allaire. Han är ju dock inte ”min kille”, den här gången. Exakt ett dygn tidigare blev resan bestämd. Och så nu Allaire vid middagsbordet som en ren bonus. Jag åkte, mer eller mindre, ned med ett blankt papper. Utan koll på upplägg över de två dagarna. Och så kommer ankan in – och vi pratar om allt möjligt i travets värld. 

Där och då kan man känna dåligt samvete över att det här är mitt jobb. Inte för att varje dag ser ut så – långt därifrån – men just den här. Jag avnjuter en ytterst trevlig middag samtidigt som jag jobbar. Varannan bestick, varannan penna och anteckningsblock…

40 timmar senare lyfter jag hemåt igen.
Resultatet kan du läsa i Vinternumret. Jag hoppas verkligen att jag lyckats fånga känslan i reportaget. Så här i efterhand känner man, så gott som alltid, att vissa saker kunde ha gjorts på annorlunda vis. Helheten känns faktiskt ganska bra den här gången. Förhoppningsvis tycker du som läsare det också.

Det reportaget är ett av – väldigt – många. Hela redaktionen har varit mycket delaktiga i att producera ett fullmatat Vinternummer med en bra mix. När vi klistrat upp alla sidor på väggen så ser vi absolut att det finns förbättringspotential, inte allra minst eftersom att upplägget har justerats något. Vi tar gärna emot din synpunkt. Vi gör Vinternumret för dig som läsare, inte för någon annan.

I dag, fredag, har vi releasefest för årets upplaga.
På tisdag dimper den ner i brevlådan och är ute i butik.
Trevlig läsning!