Rickard Hansson:

"Svårt att ha öron i varje fikarum, men..."

Två år har avverkas.
Nu hörs inga skrikiga röster längre.
Ni vet vad det innebär.

Beslutet var omdebatterat och ifrågasatt hösten 2015 – tränarna måste ju få välja balans själva!
Och när förbudet väl sjösattes uppkom en ny kort snackis redan första dagarna: plastade hovar då?
Efter en vinter med lite muttrande här och var accepterades regeln. I år har jag varken sett, läst eller hört något särskilt kring barfotaförbudet. Nu är det svårt att ha öron i varje fikarum – men saker har åtminstone inte uppmärksammats i media i någon större utsträckning. Det kan ha sin förklaring i att banornas underlag har hamnat i skottgluggen den senaste månaden i stället, förvisso.

Sett till hur vi – aktiva, medier, spelare och så vidare – brukar reagera på förändringar skulle jag vilja påstå att den här förändringen har accepterats snabbast, sett till vilken stor förändring det är.
Något som inte behöver vara synonymt med att regeln är bra eller att alla är nöjda med den. I det här fallet är det nog så att en majoritet har förlikat sig med regelverket och tycker att det är ganska sunt.
Om man ser till alternativet: dag-för-dag-beslut av en grupp bestående av någon aktiv, banpersonal, banveterinär så upplever jag det här som mycket smidigare. 
Med all respekt för tusentals människor i landet som kan hovens anatomi, material på travbanor betydligt bättre. 

Nu vet alla vad som gäller och spelarna (även om det primära fokuset är djurskydd!) verkar nöjda med upplägget.
Och det är ju trots allt så att samma tränare, kuskar och i viss mån hästar, vinner flest lopp även under den här perioden.
Fortsätt på samma sätt kommande år också.