Travsporten måste haka på resten av världen

Nu har väl ingen undgått den världsomspännande och omskakande hashtaggen metoo?

När det visade sig att en av filmvärldens mäktigaste människor, Harvey Weinstein, i flera årtionden missbrukat sin makt för att sexuellt trakassera och utnyttja kvinnor var det som att fördämningarna brast. Miljoner kvinnor har berättat om sina egna upplevelser under #metoo, och en av de senaste årens starkaste och viktigaste rörelser är ett faktum.

Någonting händer. Världen är sig inte längre lik.

När jag ser hur oerhört många som någon gång på något sätt utsatts för sexuella trakasserier av män blir jag mörkrädd, men också stärkt i att jag inte är ensam. Det är med ett stort och rungande FY FAN i kroppen som jag scrollar mig igenom sociala medier och dagligen matas av media om vad offentliga personer har tagit sig friheten att göra. Det SKA inte behöva ske!

Tack alla som orkar träda fram. Ni är modiga!

Jag har varit aktiv inom travsporten i över tio år och inom hästsport i närmare tjugofem. Travsporten är fantastisk på så många sätt och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv helt utan den. Trav är en sport där män och kvinnor tävlar på lika villkor, där det finns en gemenskap och hjälpsamhet hos de aktiva som är svårslagen. Och visst, travsporten handlar i stor utsträckning om prestationer och pengar, där resultat är betydande och nödvändigt för många. Men det handlar också om, vad jag anser som viktigast, kärleken till hästen. 

Det gör att travsporten, liksom annan hästsport, är en sport som lockar många unga hästälskande tjejer. Tjejer som lätt hamnar i beroendeställning. Och precis som det nu visar sig i resten av samhället finns även ett utbrett problem inom travsporten. Ett problem som handlar om sexuella övergrepp och trakasserier. Ett problem som det inte pratas högt om. Förrän kanske nu?

För mig är det skrämmande hur tyst det har varit inom travsporten, även den senaste tiden. Vad är det som gör att kvinnor i resten av samhället vågar berätta men från travet, där jag av egen erfarenhet vet hur illa det kan vara och är, hörs ingenting? Som en tyst överenskommelse och med acceptans. 

Jag har också varit tyst. Det är svårt att sätta ord på vad det är som gör att det är så. Varför ett så pass utbrett problem normaliseras och ursäktas. Men skrämmande är det. Nu har vi chansen att haka på resten av världen, om vi vågar lyfta fram problemet.

När #metoo kom började jag fundera på hur det är faktiskt är där ute i stallarna. Självklart så pågår det inte överallt och inte i alla stall, men i allt för stor utsträckning och mörkertalet vill jag helst slippa tänka på. Jag kan inte ens räkna antal gånger jag själv på något sätt har blivit utsatt för trakasserier eller övergrepp, majoriteten av händelserna av män med anknytning till sporten. Tränare, kollegor och hästägare. Så varför gjorde jag inget åt det då?

Visst har det hänt att jag sagt ifrån och gjort motstånd, både verbalt och ibland även fysiskt. Mer än en gång. Men till slut har jag inte orkat bry mig. Man hittar sätt att hantera det på, man skakar av sig olustkänslorna och man lär sig rycka på axlarna. Tänker att ”det är så det är”, ”det var nog inte så farligt”, ”lite får jag kanske tåla” och ”han menade nog inget illa”. Man lär sig för sitt eget bästa att vara tyst. Travsporten är en liten värld där ”alla känner alla” och det pratas. Det sista man vill är att få dåligt rykte.

Helt ärligt tror jag att de flesta kvinnor har varit med om något, någon gång i sitt liv. Något som för dem inte känts okej. Men vi har lärt oss att avfärda den här typen av händelser, alternativt så har vi genast funderat på vår egen skuld i det som skett, vad vi kunde ha gjort annorlunda eller vilka slags signaler vi har sänt ut. Innerst inne kändes det aldrig rätt och det kändes definitivt inte okej. Men det var säkrare att vara tyst, för vem skulle tro mig om jag berättade och vad skulle de tänka... Bara att skriva de här orden får mig att må illa.

Jag är så fruktansvärt trött på gränslösa män som tar sig friheter och ger sig själva rätten. Jag vill inte avskräcka någon till att ta ett hästjobb. Det är helt fantastiskt att få jobba med dessa djur och travsporten är, som jag skrev tidigare, något jag inte skulle vilja vara utan. Det kan vara en ovärderlig erfarenhet och otroligt utvecklande när du hamnar rätt. Men som vi vet finns det rötägg i de flesta branscher, så även bland oss.

Vi vet att inte alla män är våldtäktsmän. Det har aldrig varit vad diskussionen handlat om heller. Men vi vet samtidigt att majoriteten av alla kvinnor har utsatts för ett eller flera övergrepp, övertramp och trakasserier genom sitt liv. Så någonstans ligger felet. Och det bör även alla de män som inte är förövare hålla med om och vilja ändra på. Eller?

Sen finns också gruppen med anhöriga och vänner. Både till dem som utsätter andra för ett beteende som inte är okej, eller till dem som har blivit utsatta. Vad är det som får även dessa människor att vara tysta, titta åt det andra hållet, att inte ingripa, att blunda för problemet. Rädsla och maktlöshet skulle jag tro. Kan det bli en förändring även där nu?

Alla är vi olika och alla har vi olika referensramar. Men känner du att något inte är okej, då är det inte okej. Och till alla er som på ett eller annat sätt känner er påhoppade i skuggan av #metoo, ta en titt i spegeln och fundera en stund över varför det är så. Ingen har påstått att alla begår övergrepp eller trakasserar, bara att det är ett skrämmande antal som gör det. Hur vill du att personer 
behandlar din dotter eller son i fram­tiden och hur fostrar vi de människor som är travsportens framtid?

Anledningen till varför jag berättar är att jag, precis som många andra, har funnit någon slags styrka i att inte vara ensam och #metoo har gett mig hopp om att det skulle kunna bli en förändring i hur samhället ser ut.

För någonting händer. Världen är sig inte längre lik. Och kanske kan vi via ett gemensamt krafttag lyfta problemen i ljuset, skapa medvetenhet om hur utbrett det faktiskt är, så att vi också kan förändra travsporten. Det är dags för fördämningarna att brista, även för oss.

Sofia Nyström jobbar som projektledare och redaktör för bland annat breedly.com på MileMedia/TR Media och som produktionsassistent på Kanal75. Hon har gått gymnasiet på Wången, varit ledare på Solvalla travskola, jobbat som hästskötare samt haft både monté- och B-tränarlicens