Wilhelm Askebring:

"Jag har inte tvättat handen sedan dess"

Hur gammal är du egentligen? Det intalar jag mig själv varje morgon när jag stänker det kalla vattnet i ansiktet och stirrar på mig själv i badrumsspegeln. 
Åldern är för många bara en siffra. Det är väl hur man är i sinnet som räknas, väl?
Tycker fortfarande att det är vansinnigt kul med sad Michael Jordan-memes på Instagram och står valet mellan att gå in i en järnaffär och leksaksbutik kan ni ­säkert gissa vilken dörr jag går in genom. Men när elementet i lägenheten börja droppa är det jag som måste jag kamma mig och kontakta försäkringsbolaget. Numera dricker jag dessutom bara ett glas coca-cola till maten, även om jag har ännu mer läsk i kylen. 
Man kan kalla mig en jovial 20-åring i en ansvarstagande och småluttrad 36-årings kropp. När man passerat 35 har man redan hunnit se en hel del travhästar springa förbi linsen. I Sverige har vi blivit bortskämda med sådan magnifik trav­sport genom åren och jag hade inte velat ha det på något annat vis. Vi har fått se så många spännande dueller, så gastkramande upplopp och sporten har filmats och bevakats på ett sådant noggrant sätt att man – tyvärr – blir avtrubbad på kuppen.

Jag och min bästa kompis skämtar alltid om att vi gör vissa saker – uppdaterar eller kommenterar något konstigt på Facebook eller anmäler oss till någon vuxenkurs i hur man spikar ihop en fågelholk – bara för att framkalla någon form av ­reaktion, väcka någon form av känsla. 
Visst, 36 år är ingen ålder, men när man passerat trettio har man redan hunnit höra så många travfloskler att öronen blöder och det ena svenska rekordet efter det andra har till slut gjort dig totalt fartblind. De där kickarna man fick när man följde med pappa på V75 i 14-årsåldern blir allt färre och det var länge sedan gåshuden spred sig över min lätt förfallna kropp. 
När det väl händer är det däremot som att öppna en dammlucka.
Förra veckan var jag i Frankrike och bevakade Prix de Belgique. Dagen efter B-loppet åkte jag iväg på en reportageresa till Normandie för att träffa Frankrikes bästa tränare och den store Prix d'Amérique-favoriten. I Sverige vet vi att mannen bakom hästen heter Sébastien Guarato, att han förstås är mycket skicklig och att Bold Eagle är hästen alla vill slå. Men Guarato kan över huvud taget ingen engelska och de svenska medierna har bara lyckats skrapa lite på ytan på den franske succétränaren. Bold Eagle vet vi är ett monster på tävlingsbanan, men hur han egentligen är när han inte har selen på sig? Tja, det vet faktiskt inte särskilt många. 

Jag var väldigt spänd när jag satte mig i bilen och körde till Le Ménil-Bérard och de pittoreska gårdarna och det fantastiska landskapet lugnade mig bara tillfälligt. Stämningen piskades upp igen när jag väntade på att de mekaniska grindarna till Guaratos gård skulle öppnas. Sébastien var upptagen och – via tolk – föreslog han att vi tog en runda på gården och att vi sedan kunde avsluta med att hälsa på Bold Eagle i en hage i närheten. 
Efter promenaden var det dags för mig och fotogarafen ­Simon Hagen att hälsa på ”monstret”. Vi närmade oss hagen och jag kände att hjärtat började slå lite extra. Kanske var jag på väg att börja känna något igen, för första gången på mycket länge? 
Där i en hörna stod han. Hästen som krossat det mesta, sprungit in närmare 22 miljoner kronor och som i mångas ögon räknas som världens bästa häst. Sexåringen som till och med håller hov minuterna innan han ska beträda kol­stybben på Vincennes.
Sébastien Guarato och skötaren Hughues Monthulé fixar i stallet. Nu är det bara jag och Simon, öga mot öga med Hästen.

Jag är ju vuxen, jag kan behärska mig, men inombords är jag så starstruck att det är löjligt. Han är inte onormalt stor och står mest och småsover. Det hela är en envägskonversation, men jag klappar på och njuter hela vägen. Tre minuter senare är tiden ute för den joviale 20-åringen och dags för den gamle 36-åringen att ta över. Jag rättar till halsduken, tar på mig handskarna och stänger ner Instagram-appen. Det är på ­tiden att gå på djupet på Sébastien Guarato och du läser reportaget på sidorna 10-15.
Men handen som rörde vid det franska fenomenet har jag i alla fall inte tvättat ­sedan dess. Sådetså!

Läs hela reportaget från besöket hemma hos Bold Eagle och Sébastien Guarato.