Sökes: Travpublik - del 2

I ett tre timmar långt möte satt Markus Myron (Solvalla), Jon Walter Pedersen (Åby), Bert-Ola Månsson (Bergsåker/Dannero/Hoting/Oviken/Solänget/Östersund) och Iia Abenius (Åmål) och spånade kring publikfrågan. Ett konstruktivt möte, med högt till tak, som gav ett del idéer men som också utmynnade i en del självkritik samt kritik mot andra parter. 
Frågan som inledde diskussionen:

Är publikfrågan överhuvudtaget ett problem?

– För ett år sedan bläddrade jag i Travronden från slutet av 80-talet. Jag letade efter en annan grej, men det som slog mig var att det var exakt samma fråga man diskuterade då. Då var däremot situationen en annan. TV-exponeringen var annorlunda, dessutom fanns inte streaming, säger Markus Myron.

– Totomatombuden kom i slutet av 80-talet, det var egentligen då som det här snacket startade, med publikfrågan. Tillgängligheten att spela blev större, men däremot inte möjligheten att se loppen. Därför kunde man inte se en rak linje mellan fler totomatombud kontra färre i publiken. Åtminstone var det ingenting som märktes av omedelbart. Så som det är i dag är det ohyggligt många fler som ser tävlingarna, men på andra sätt, säger B-O Månsson.

– Om vi tittar på hur utveckligen blev som den blev, den är egentligen inte så konstig. Enda sättet att spela då var ute på banan. Sedan kom ombuden, därefter tv-sändningar. Numera är internet så utbrett att man till och med kan spela och titta på lopp i sin telefon. Erbjudandet att vara på plats har inte alls utvecklats parallellt med den digitala utvecklingen. Det går inte ens att jämföra, säger Markus Myron.

– Jag brukar snegla mot USA. De ligger ofta ett årtionde före oss, gällande mycket. Det var inte speciellt länge sedan som det var 17.000 personer på Roosevelt, flera dagar i veckan. Det är inte utan att man börjar fundera på vad som hände med sporten under 80-talet? Jag har bland annat kommit fram till att det fanns idoler på ett annat sätt. Lägg därtill inkörsporten. Det är bara att fundera på hur man själv hade det. Hur kom jag i kontakt in i travet? Jo, jag åkte till travbanan på söndagen med familjen, men i dagens läge finns inte den möjligheten. Det finns inte många chanser att komma i närheten av sporten i och med att det sällan körs tävlingar på helgerna. Det finns inte en chans att jag kan ta med mig mina barn till Åby en torsdag med läxläsning och allt annat de har för sig. Dessutom finns det ingenting för dem att göra där heller, säger Jon Walter Pedersen och fortsätter:
– Det gäller också att jämföra oss med andra sporter. Ta fotbollen exempelvis. På Champions League-matcher är det fullsatt, men division fyra lockar inte en kotte. Tidigare var det ändå en del även på sådana matcher. Det är bara att överföra till travet. På stora och häftiga arrangemang kan vi få publik, men en torsdagkväll i januari kanske inte är värd att satsa så mycket på, varken för den generella besökaren eller arrangören.

Tävlingsplaneringen: "Det är lite här och lite där"

B-O Månsson håller med. Framför allt då det är svårt att göra någonting av dagarna i och med hur utspridda de blivit.
– Jag kan tycka, och nu är det möjligt att jag svär i kyrkan, men jag minns hur tävlingsplaneringen var förr i tiden. Då var det trav på olika banor, men på fasta dagar. Sedan arrangerade ATG spel efter det. Nu är det det totalt omvända. Någon ska köra på en tävlingsdag och vill man inte ha den, då finns det alltid andra som köra istället. Då blir man ju på sätt och vis tvingad att ta den. Jag menar, Dannero är exempelvis inte betjänt av att ha lunchtävlingar en måndag. Likadant med Östersund en lördag kväll. Men någon ska tävla och då blir det inte optimala förutsättningar för att få publik. Bergsåker har hamnat i den situationen och det märker jag tydligt. Bergsåker körde alltid på en torsdag. Alla i stan visste om det. Numera kör Bergsåker alla veckans sju dagar. Det är lite här och lite där. Det är ett pussel som är jättesvårt att få ihop. Ser man bara ur publikperspektivet är det självklart så att det är en nackdel. Att köra trav en måndag lunch, sedan nästa vecka är det onsdag kväll och fredag kväll som gäller. Inte konstigt att eventuella besökare blir snurriga. För en arrangör, är det inte optimalt, säger han och tar ett exempel:
– Så vitt jag vet har aldrig Svenska Spel ringt Svenska Fotbollsförbundet och tyckt att det varit för långa matcher... att man ska köra fyra halvlekar à 25 minuter, eller att man för den delen ska starta matcherna klockan sju på morgonen.

V86 Xpress: "Mina norska vänner fattar precis ingenting"

När det kommer till publikfrågan finns det ett par väldigt heta frågor. En är V86 Xpress. En företeelse som Solvallas sportchef är emot. Speciellt motarbetad känner han sig däremot inte.
– Vi har ganska många Xpress-dagar, men man märker stor skillnad på hur mycket lättare det är att skaffa sammanhang på allting när vi har egna tävlingsdagar. Med det sagt, känner jag däremot inte att jag är motarbetad. Jag är övertygad om att man från ATG och Svensk Travsports sida inte gjort detta i syfte att jävlas med Solvalla, utan man har gjort det för att man tror att det gynnar sporten ekonomiskt. Samtidigt går det ju inte sticka under stol med att Solvalla är den bana som fått anpassa sig mest i och med att vi får jobba med dessa svåra dagar. Jag kan känna att det inte riktigt går att sy ihop tävlingsdagen till positiv för publik och hästägare. Det har hänt att vi har fått avstå hästägarintervjuer i vinnarcirkeln för att istället gå över till saxbanan för nästkommande V86-lopp. Att inte kunna uppmärksamma hästägarens glädje vid en seger skär i hjärtat, säger Myron.

– V86 Xpress är ingen jättebra lösning publikmässigt. Tävlingsmässigt däremot, kan jag inte säga annat än att det är positivt för Bergsåker. Vi har fått väldigt fina pengar att köra om, säger B-O Månsson.

– Mina norska vänner, fattar precis ingenting av V86 Xpress. Vi pratar om riktigt proffsiga spelare som blir alldeles förvirrade. De kollar på storbildsskärmen, ser att bilen är i rörelse och så kollar de mot banan – då pågår värmningar. Huvudet är helt enkelt inte med. Trots att V86 har fina prispengar och bra sport, lockar det ingen större publik. Det går inte att jämföra med breddloppsdag, eller för den delen V75. Jag tror egna dagar är viktigt, det är enklare att förankra och betydligt lättare att marknadsföra, säger Jon Walter Pedersen och fortsätter:
– Tradition ger besökare, men river man ner en tradition, är den väldigt svår att bygga upp igen.

– Styret, ATG och Svensk Travsport, kan numera backa när man testat någonting som inte blev lyckat, det tycker jag är jättebra. När man har rubbat på en tradition, är däremot skadan till stor del skedd. Det är då svårt att komma tillbaka, säger Myron och fortsätter:
– När det kommer till V86 Xpress finns det ingen direkt uppsida för just Solvalla kopplad till omsättningsökningen, men det blir väldigt tydligt när hästägaren får sin upplevelse till viss del försämrad på grund av stressen. För banorna handlar det om hur många som spelar i den egna regionen, det är vad som påverkar oss ekonomiskt när det kommer till spelet. Jag ser inte den direkta uppsidan av omsättningsökningen, men däremot ser jag de direkta negativa konsekvenserna som V86 Xpress ger. Det är som vi sagt tidigare. En V86 Xpress-dag är det framför allt hästägare och dess bekanta som är vår huvudsakliga publik. Att de då riskerar att inte blir nöjda, är inte bra.

Starttiden för V75: "Det blir varken hackat eller malet"

En annan het fråga är starttiden klockan 16.20 för V75. Nästan hälften av banorna var negativa till det hela, men ändå blev det av.
– Förankringsprocessen var bra skött. Det finns ingenting att säga där, alla som representerar någon form av organisation fick säga sitt. Beslutet däremot, blev ett annat än vad vi på Solvalla hoppats på. Vi kände att det var negativt ur ett rent arrangörsperspektiv. De aktivas föreningar var däremot positiva så länge det genererade mer pengar och då fick banorna som var negativa till det hela gilla läget, säger Myron och fortsätter:
– Det är inte lunch, inte middag. Det är mittemellan, det blir varken hackat eller malet. Det gör det svårt för oss som arrangör.

Jon-Walter Pedersen är också negativ till 16.20-starttiden.
– Jag kunde egentligen tänka mig en ännu senare starttid av V75, under sommartid. Och att man hade en tidigare starttid än 14.30 under vintern. Så som det är nu fungerar det inte så bra. Publiken kollar inte på alla lopp, de åker hem tidigare. Omsättningsökningen som ATG hävdar beror på 16.20 tror jag hade kommit ändå. Och jag tänker inte bara på publiken nu när jag säger så här, utan även de aktiva får hela dagen förstörd. Människan värdesätter tid på ett helt annat sätt i dag, kontra 10-20 år sedan, det måste man ta med i beräkningarna, säger Åbys sportchef.

B-O Månsson är kritisk till hur ATG skötte det hela efter att testperioden var över och organisationerna skulle komma överens om en eventuell fortsättning av 16.20.
– Jag upplevde det inte som att det var lika förankrat andra gången, som den första. Andra gången tog man nämligen med ändrade starttiden som en av de parametrar som låg till grund till omsättningsökningen. Det är någonting man inte vet om. När ATG valde att uttrycka sig på det sättet, vågade man helt enkelt inte gå tillbaka. Så var min känsla, från organisationernas sida tordes man helt enkelt inte byta för att riskera eventuellt pokalår.

Tilldelningen av V75: "Byter mer än gärna ut min V86-omgång"

Kritisk kring frågan om V75 är även Iia Abenius, men av en annan anledning.
– Vad är det som säger att varje svensk travbana inte ska kunna få en V75-omgång? Jag byter mer än gärna ut min V86-omgång till V75. Det ger en helt annan fest och det är ingen skillnad arrangörsmässigt, säger hon, varpå B-O Månsson flikar in:
– Det kan inte bero på att man är rädd för att urvattna varumärket V75 i alla fall. Det argumentet hade jag förstått då det var 52 V75-omgångar per år, men nu har ju det eskalerat. Jag kan hålla med om att det är konstigt. Jag kan bara gå till Dannero. Vi fick en V75-omgång, men på en söndag. Även om det inte är en "riktig" omgång, så betyder den mycket.

Kring V75 vill även banorna få hjälp från ATG.
– För oss på banorna skulle det betyda otroligt mycket om vi kunde synas tydligt i ATGs marknadsföring. Om V75 exempelvis går på Kalmartravet. Syns det på stan i Kalmar, att V75 avgörs på Kalmartravet, är det betydligt större chans att det lockar folk, än om man bara ser en skylt med V75. Jag förstår att det blir större kostnader, men kan det inte vara värt det, för banornas skull, resonerar Myron.

Målgruppen: "Att vi ska locka alla, samtidigt, är inte det ett problem"

En av frågorna som ofta nämns när det kommer till publikfrågan är vem som ingår i målgruppen. En fråga som är relativt komplex.
– Det är klart att man skulle vilja dra till med ett klyschigt svar och säga ungdomar, men riktigt så enkelt är det inte. Framför allt inte eftersom vi verkligen måste se till att ta till vara på de vi har, säger Jon Walter Pedersen innan B-O Månsson tar ton:
– Vi pratar alltid om att travsporten och tävlingsdagarna är till för alla. Är inte det en del av problemet? Att vi ska locka alla, samtidigt. Det blir oerhört spretigt. Det ska vara bra för allt ifrån blöjbarn till pensionärer. Det är en produkt som inte är helt enkel att bygga. För en hel del som går på trav är travet i första hand ett spel och inte en sport. Det gör också det hela klurigt. Och återigen, precis som Jon Walter nämnde tidigare. En torsdagkväll är verkligen ingen familjedag, men däremot en breddloppsdag på Åmåltravet, där kan vi snacka om en perfekt port in i travet.

Just att se till så att man har olika dagar, för olika målgrupper, är någonting som sportcheferna går igång på.
– Det gäller ju att rannsaka sig själv, det är viktigt. Det har alltid varit så att man tänkt i banorna att man ska göra någonting, men så blir det krångligt. Lopp går ju mest hela tiden och man har gömt sig bakom det på något sätt. Därför kanske det är dags att börja ta upp frågeställningen kring om allting måste ske när det är trav? Vad är det som säger att man inte kan göra saker på eftermiddagen innan tävlingar. Eller för den delen en helt annan dag. Vi har alltid valt att knyta saker till tävlingstillfällen, men det kanske är det sämsta tillfället för att möta hästen för en oinvigd, säger B-O Månsson.

Ny publik: "Övervinna personer till travet då det inte är tävlingar"

– Det är ett spännande grepp, faktiskt. Jag har funderat kring öppet hus och då inte under en tävlingsdag. Öppet hus med kringarrangemang, med hästar i fokus. Åtta bakom bilen i tandem. En sådan sak tror jag når en helt annan målgrupp. Den som inte är fast innan den får komma i kontakt med hästen, är ofta det efteråt. Det kan låta jättekonstigt, att man kanske ska försöka övervinna personer till travet då det inte är tävlingar, men det känns som att det blir en låsning under tävlingstillfällena. Det kan tyckas att det är som att få publik till en fotbollsträning dagen innan match, men samtidigt blir det väldigt genuint om man gör det bra, säger Pedersen och fortsätter:
– En sak som var uppskattat och som nådde en helt annan målgrupp än den vi kanske är van vid, var Citytravet i Göteborg. Det visade sig väldigt uppskattat. Att stänga ner hela Göteborg går däremot inte att göra hela tiden, men däremot är det spännande med nya moment. Jag och min kollega Kristofer Jakobsson har funderat kring en tävlingsdag likt tävlingar i skridsko på arena. Två duellanter i ”timglastrav”. Den ena springer invändigt, den andra utvändigt och sedan byter man spår efter halva loppet, så man springer lika långt. Två hästar som möter varandra – det fattar folk. Dessutom är det lätt att göra en sådan tävlingsdag. Därutöver visade det sig att det omsätter mycket, åtminstone om man såg hur mycket det spelades för på Citytravet. Så visst finns det tankar, berättar Åbys sportchef.

Den tanken får dessutom Iia Abenius att gå igång en aning:
– Jag tror det är viktigt att hitta nya former av tävling, det är också något som diskuteras i och med Pegasus. Det handlar om att attrahera ny publik. Varje person ska kunna fatta. Travet i sig är ganska komplext, så därför behövs det lite enklare grepp. Jag är inte framme kring vad för grepp däremot, här uppe, säger Iia Abenius och skrattar samtidigt som hon pekar mot sitt huvud.

När hästägandet förändras: "Vem åker 40 mil en onsdagskväll"

Samtidigt handlar det inte bara om att locka ny publik. Det handlar lika mycket om att behålla de som redan finns.
– Och under de vanliga travdagarna är det sådana med någon form av anknytning till hästarna som utgör den absolut största delen av publiken. Hästägare, men det är även deras kompisar och kompisar till aktiva, säger Myron.

– Därför är man ju besviken när inte ens de är på plats. Man säger åtminstone att man blir besviken, men samtidigt måste jag rätta mig själv. Man äger nämligen inte häst på samma sätt som tidigare. Numera kan hästägare i Belgien äga häst i Sundsvall. Allting handlar om tillgänglighet. Vem åker 40 mil till banan en onsdagskväll, när man kan se värmningar och lopp i god kvalité på internet? Inte är det många, fullt förståeligt, säger Månsson, varpå Jon Walter understryker att hästägandet inte alls är lika lokalt som förr i tiden.

Olika förutsättningar: "Det blir som ett happening i stan"

Just när det kommer till Åmål och arbetet där känner sig sportchef Iia Abenius ganska så stolt.
– Vi har ganska bra publiksiffror, om man får vara lite kaxig. Det krävs däremot stenhårt jobb. Att alltid kika på vad som saknats tidigare, vad som kan förbättras. Sedan tror jag väldigt mycket på det här med kringevenemang, att det ska finnas någonting att göra mellan loppen. Det tror jag bidrar till att hela evenemanget blir intressant. Med ett sådant tänkt tror jag också det är lättare att få sådana som egentligen inte skulle gå på travet till banan. Vi i Åmål har inte samma förutsättningar som storbanorna och därför får vi bygga arrangemanget kring att det ska vara enkelt, men trevlig gemenskap och mysig stämning. Det som är riktigt positivt för oss mindre orter är ju att det blir som en happening i stan. Alla går och man är egentligen nöjda över att det händer någonting, säger Iia Abenius.

Att man på mindre orter har en annan inställning än de i storstäderna, är B-O Månsson helt med på. Han har hand om Bergsåker i Sundsvall, men även Dannero i Kramfors.
– Ju mindre bana, ju mer nöjd publik skulle jag nästan säga. Man har helt andra förväntningar då man går på trav på Bergsåker kontra Dannero. Jag kan uppleva att ingen är nöjd på Bergsåker, trots att det är jättebra tävlingar. Det har väl varit lite traditionellt tänkt – att ju bättre sport – ju mer publik. Så är det däremot inte längre, förutom de allra största dagarna. Det är annat som spelar in.

Fritt inträde eller inte: "Löser inte problemet"

Att en del av lösningen i publikfrågan skulle vara fri entré, slår samtliga undan ganska snabbt.
– Fri entré har Norge haft i många år men det finns inte en kotte på travet bara för att det är gratis. Det är inte så att gratis automatiskt innebär att saker blir mer attraktivt, säger Pedersen och fortsätter.
– I fjol testade vi fri entré på V86, men det är faktiskt så att vi har mer besökare i år på V86 – när vi tar betalt. Nu betalar man entré, får program och dessutom en lott. På den lotten kan man vinna priser. Det har varit uppskattat. Så jag köper inte tänket med att gratis entré löser problemet.

Markus Myron tycker att det finns en viktig sak som många glömmer när det kommer till frågan kring gratis entré.
– Det är väldigt få som debatterar den här frågan som förstår hur det ekonomiska systemet fungerar för banorna. Det finns de som argumenterar för att de ändå spelar på banan så att vi får pengar ändå. Men de förstår inte att 100 kronor i entré ger 100 kronor till banan, men att 100 spelade kronor, ger en bråkdel av det. Det är en viktig fråga. Intäkterna från entréerna är betydande för banans ekonomi, säger Solvallas sportchef som överlag är ganska fundersam kring sättet en del ser på viljan att betala för något.
– Travpubliken har ett ganska lustigt förhållande till pengar och vad saker är värt, säger han - något B-O Månsson håller med om:
– Betalningsviljan är strax under noll hos travpubliken. Man vill helst inte betala alls när man är på trav. Däremot den publik vi får för att det är happening, som på Midnattstravet exempelvis, de kan komma klockan 23.00 och betala 100 kronor. De tycker att det är billigt – och de ska "bara" dit för att ha kul.

Markus Myron har ytterligare ett exempel kring viljan att betala.
– Solvalla investerade i en startbil med sju åskådarplatser och vi hade en ganska lång diskussion kring prissättningen. Vi landande i att ta 100 kronor för en vanlig dag, lite dyrare V75-dagar och ännu lite mer på våra stordagar. Kritiken lät inte vänta på sig, den inre kärnan tyckte att det var för dyrt. Jag har däremot aldrig hört en besökare säga det ordet, tvärtom. Vi har saker som vi måste våga ta betalt för, vi erbjuder spännande saker som man inte kan hitta någon annanstans.

Konkurrensen utifrån: "Ha ett så bra erbjudande som möjligt"

Hur ska då banorna kunna konkurrera med övriga evenemang som sker runtom i området? När det kommer till stockholmaren får Solvalla kämpa mot hundratals andra evenemang.
– Vi har 200-300 evenemang som vi konkurrerar med. Storleken på marknaden utgör givetvis mycket. I grund och botten tror jag det handlar om att ha ett så bra erbjudande som möjligt och bli kända för det, vilket ger ringar på vattnet. Våra restauranger har vi förhoppningar om ska kunna ge oss just det. Hittills har vi fått mycket beröm och på sikt hoppas jag att det ska ge avtryck i antalet besökare. En bra restaurang på Solvalla ska åtminstone kunna vara en bidragande anledning till besök, säger Myron och ger ett exempel:
– Min pappa var i Malmö tre gånger förra året, vilket inte är helt givet eftersom han bor i Stockholm. Han åt på samma restaurang alla gånger. Tredje gången blev han bemött med ett: "Nämen, hej. Är du här igen? Vad roligt."
– Vet du vad som hände? När han berättade om restaurangbesöket för mig, handlade det inte om vad det var för mat, vad det var för typ av restaurang, eller vad det var för inredning. Han kunde inte sluta prata om hur uppskattad han kände sig, han var igenkänd. Kan vi förmedla den känslan, när våra gäster kommer till Solvalla, då ligger det närmare till hans att de kommer fler gånger.

– Det handlar mycket om att hitta ett koncept, som fungerar "hemma hos mig". En gång är ingen gång, det gäller att gå på devisen håll i, håll ut. Sedan måste man alltid vara mottaglig för kritik, både positiv och negativ. Jag tror verkligen att gästen på travbanan märker om man tar deras inspel på allvar, eller inte. Det är viktigt att gästen känner sig sedd. Där har vi en del att jobba på, alla banor runtom i landet, säger Abenius.

Att våga testa nytt och att inte ge upp i första taget, ser B-O Månsson som en viktig del i arbetet.
– Vi inom travet har aldrig varit speciellt uthålliga, historiskt sett. Det har testats en miljard olika saker, en gång. Sedan om det då inte kommer 10 000 personer är vi jättebesvikna och då är vi inte heller sena med att berätta för alla kollegor hur djävulskt dåligt det gick och så väljer man att aldrig göra om det. Är det någon som kommer med samma idé, då avråder man och säger att man testat, men att det inte blev någon succé. Det tänket känns märkligt, det är ju faktiskt så att det kan bli en succé på lång sikt, men det är som att vi aldrig orkat. Vad beror det på? Tål vi inte kritik? Jag vet inte vad det är, men vad man kan säga är ju att det inte är speciellt ekonomiskt smart att testa saker en gång, för att sedan kasta det i sjön.

Hästen som marknadsförare: "Vi utnyttjar inte det fullt ut"

Något som alltid lockar, är hästen. Närheten till det fyrbenta djuret.
– Egentligen är det skrämmande att vi inte använder hästen mer än vad vi gör i dag, säger Iia Abenius - varpå Jon Walter Pedersen håller med:
– Att exempelvis låta personer få köra tandem... Den dynamiken... Det är så nära och så äkta som man bara kan få till det. Vi säger ofta att vi har hästen i centrum, men vi utnyttjar inte det fullt ut. Jag tog in en ponny och en större häst i entréhallen förra året. Det blev ju väldig anstormning dit – personer ville ta selfies. Närheten till de aktiva lockar och när man är på travbanan vill man ha känsla av häst.

Ett problem som sportcheferna ser är kanske att de aktiva inte riktigt förstår hur uppskattade de egentligen är av besökarna.
– Vi behöver de aktiva. De är större än vad de tror att de är. Publiken ser gärna att de bjuder på sig själva. Jag tycker Jan-Olov Persson gjorde ett mycket fint jobb med Järvsöfaks då han fortfarande var aktiv. Han lät publiken hälsa på Järvsöfaks och åkte runt och promotade travsporten. Det tänket saknar jag lite, säger Abenius.

– Frågan är om de aktiva kanske inte vågar bruka hästen på samma sätt? Torvald Palema gick Citytrav i Tidaholm veckan innan Elitloppet. Är det mindre marginaler i dag? Hur som helst, så är sådant otroligt uppskattat. Vi behöver våra förebilder, både två- och fyrbenta. Ta Bold Eagle som exempel. Självklart är det speciellt i och med att han kanske är världens bästa häst, men det arbetet som ägare Pierre Pilarski gör, för att promota hästen, är föredömligt, säger Pedersen innan B-O Månsson kommer med en tankeställning:
– Går det att få in Nuncio in till stan ett par dagar innan start? Säg en måndag lunch om han ska starta på onsdag... Vi måste utnyttja det mer än vad vi gör, men en fråga. Vad gör en häst som Nuncio då han startar, i ren publik?
– De siffrorna har jag inte i huvudet, men till Solvalla är det ganska marginellt. När Nuncio gör första starten för året på Solvalla exempelvis kanske vi pratar några hundra personer. Med tanke på den sport som man då får ta del av kan det kanske tyckas lite, säger Myron.

Största begränsningen: "En pott pengar att ta av finns inte"

Att det finns idéer hos sportcheferna runtom i landet förstår nog de flesta. Idéer som allt som oftast stannar i just det stadiet också.
– Leva ut sina drömmar, det finns det inte i närheten av resurser för. Varje gång som jag ska göra någonting som jag tror på, känner jag att jag måste sälja in någonting annat för att kunna betala för mig. En pott pengar att ta av finns inte. Driften vi har, är blödande. Vissa säger att Åby har det gott ställt och att det inte borde vara några bekymmer. Låt vara att vi har det gott ställt, men det är våra reserver. Vår drift klarar inte av att bära runt banan, det är den krassa sanningen. Så nej, du kan inte göra vad du vill, det är helt omöjligt, säger Pedersen.

– Det är lättare att motivera att lägga pengar på prispengar, eller för den delen grus. Sådant som är direkt kopplat till kärnverksamheten helt enkelt. Att äska pengar till någonting som man inte har en aning om huruvida det ger payback eller inte, är tufft. Så precis som Jon Walter måste jag säga att svaret är nej. Det är sällan man känner att pengar räcker till någonting extra, kommenterar Månsson.

När det kommer till Åmålstravet har de litet annat sätt att jobba.
– För oss är den största utmaningen att hitta samverkanspartners. Affärsnytta för båda parter, att vi hjälper varandra. Det kanske är enklare att jobba så på en mindre bana, men köper jag dina tjänster, så kan väl du köpa någonting tillbaka? Vi har tio tävlingsdagar. Vi måste göra max av alla de tio, det är ju få tävlingsdagar som ska hjälpa mig resten av året. Alla dagar är vässade, så här ser det lite annorlunda ut om man jämför mot exempelvis Solvalla. Samtidigt har jag ju full respekt för att det inte går att satsa tolv månader om året, säger Abenius.

– Vi disponerar andra resurser, framför allt när det kommer till större evenemang. Klart det finns nackdelar respektive fördelar med att vara storbana eller en mindre. Iia kan planera varje tävlingsdag väldigt noggrant. Jag ska villigt erkänna att vårt fokus främst ligger på V75-dagar och större event. Sedan kan vi lägga kraft på mindre tävlingsdagar också, men där snackar vi ett mindre antal utöver ett bra grunderbjudande såklart, kommenterar Myron och fortsätter:
– Kan vi göra vad vi vill? Nej. Det tror jag inte någon kan, i någon bransch. Eller åtminstone så är det få förunnat. Sedan är det nog så att det är ännu svårare att få till pengar för att prova saker ute på travbanor. Mycket marknadsföring görs, men det är främst kopplat till spelet. Ur konkurrensperspektiv har vi på Solvalla inte så bra förutsättningar, men ur travbaneperspektiv har vi det däremot väldigt bra. Många tävlingsdagar ger mer pengar från den centrala tilldelningen av medel till banorna. Att vi dessutom har en mycket duktig stab när det kommer till kommersiella intäkter och sponsring, har skapat medel. Däremot hjälper inte alla medel i världen så länge man inte erbjuder ett gott värdskap. Kommer en person bara en gång till oss, blir personen dyr. Kommer de däremot tillbaka, är vi nöjda. Det vi gör ska vi alltid kunna göra bättre. Det är inte alltid man lyckas med det, men ambitionen finns alltid där. Vi jobbar mycket med det goda värdskapet på Solvalla.

Slitna arenor: "Har stänkt på ny olja på staketet"

Att travbanorna i Sverige är gamla, det är någonting de får dras med. En bana som dock är på väg mot stor förändring är Åbytravet.
– Vi sätter mycket på spel med att vara först ute med en ny arena. Kommer det inte mer publik på vår storsatsning, är vi lite rökta. Vi bygger hotell/mässa på Åbytravet. Vi river en av totohallarna och således ska också anläggningen minskas. Med hotellet och mässan får vi rörelse och därmed människor på Åby sju dagar i veckan. Vi vill skapa en atmosfär, skapa ett inneställe. Ett inneställe med småaffärer, det ska verkligen osa nytt och fräscht. Det här som vi kan göra, är det inte många andra som har förutsättning för att göra. Det är väl Solvalla, Bergsåker och någon bana till kanske. Vi tror det ska gå, annars hade vi aldrig gjort det. Samtidigt är det nervöst att vara först ut. Det hela bygger däremot på att man ska kunna gå till Åby utan att i första hand gå på trav; man ska till exempel kunna gå på restaurangen för att det är fruktansvärt bra mat. Dessutom ska vi göra om en del i övrigt också. Lyon och Goopsalen ska byggas om till en sportbar och tanken är att kuskar ska kunna ta trappan upp från Stallbacken för att kunna snacka med besökare. Jag hoppas verkligen att det ska bli lyckat. Det här är någonting som sker nu, vi pratar inte fem år framåt, säger Pedersen.

– Vi är glada över att Åby är före oss, om jag säger så. Vi står inför en liknande resa på Solvalla i och med att en ny stadsdel byggs i området. Dessutom är tanken att Solvalla ska bli en modern arena för travsport. Så som det är i dag är det ingen jättestor skillnad att besöka travbanan kontra då man gick på 80-talet. Det största och häftigaste som hänt på Solvalla, om man ser till arenan, var 1984 då Kongressen byggdes. Det är alltså 33 år sedan. Efter det har det visserligen hänt saker, men i mindre skala. I ett samarbete med en extern partner har vi byggt nya verandor, vilket är trevligt under somrarna. Ytterligare platser byggs nu vid Pershing. Sedan ska man inte underskatta små förbättringar. Det är lätt att man missar dem. Vi gjorde en rundvandring för en tid sedan där vi noterade alla möjliga småsaker. Varje enskild sak spelar kanske ingen roll, men alla tillsammans bidrog till ett negativt intryck. Klisterbitar från gamla affisher på stolpar togs bort, vi bytte ut någon trasig klinkerplatta och en massa annat. Som sagt, det var bara småsaker, men det var sånt man slapp irritera sig på sen. Hålla efter det man har och inte bara se sådant man inte har, är viktigt, berättar Myron.

Just det här med småfix är vad Åmålstravet arbetat med.
– Vi har stänkt på ny olja på staketet, exempelvis. Det kostar inte många kronor men det gör att det ser snyggare ut och det är vad vi har resurser för. Det kan jag väl säga, Åmål har inga planer på att bygga hotell/mässa, säger Abenius skämtsamt, men fortsätter:
– Värdskapet, det är vad vi får spinna vidare på. Oavsett om det gäller publiksidan eller aktivas publiksida, så är det gemytlig och trevlig stämning som man ska nås av. Att man känner sig hemma. Det jag kan känna att vi saknar är möjlighet att hålla till under tak, men där har vi tältlösningar som fungerar för de tävlingsdagar som vi har.

Att "bara" bygga nytt, är ingen enkel uppgift. Framför allt inte billig.
– Allting som man inte ser, är väldigt gammalt. Stammar och så vidare, är i dåligt skick. Vi räknade själva och det hade kostat 100 miljoner bara att återställa allting. Det för med sig en del problem att allting är så gammalt. Egentligen vill vi stänga ner ena totohallen, men i och med att det är så gammalt vågar vi inte det. Temperaturen riskerar nämligen bli så låg att toalettbatterier går sönder och så vidare. Det är synd, för det blir ju en kostnad att hålla allting öppet, säger Pedersen och avslutar mötet:
– Våra totohallar runtom i Sverige är ju lite av öststatsmodell, mycket grått och stora pelare. Det går däremot att få till med ganska små medel. Jägersro har varit ett föredöme här. De har lyckats få det ganska fint, bara genom lite färg, gardiner och mattor.

Nya mattor, nya starttider och några nya sätt att tänka kring när man faktiskt har störst möjlighet att rekrytera ny travpublik. Små som stora förändringar - men och en rad konkreta förslag, från fyra av landets sportchefer.