Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Vi är många i korpen

Är man som liten hästägare värd mindre än en hästägare med stark ekonomi? Jag trodde verkligen inte att man skulle behöva känna så i svensk travsport, men efter ett uttalande förra veckan av Lutfi Kolgjini, som ska vara något av ambasadör för vår sport, börjar jag fundera.

Publicerad:

Jag är inte den som ofta blir riktigt förbannad. Eller visst kan man brusa upp ibland, men inte på grund av hur någon enskild person uttryckt sig allmänt. Och jag blev kanske inte direkt förbannad heller när jag läste Lutfi Kolgjinis krönika i en kvällstidning, snarare uppriktigt ledsen. För jag, och säkert många andra med mig, kände mig väldigt träffad av följande meningar;
”De som behöver sitt socialbidrag tillför knappast sporten något. Mer än möjligen korpverksamhet. Korp och elit hör knappast samman. I några sammanhang”.

 


Jag gillar normalt Kolgjini skarpt. Han är en idol för mig och därför både hoppas och tror jag att han blivit något felciterad och kanske även var lite stressad när krönikan skulle göras, med tanke på allt han har att tänka på den kommande helgen.
Det hela handlar om Premiechansningen och att hans Derbyfinalist Archangel Am är med i den. Givetvis ska de som vill ha chansen till dubbla prispengar i årgångslopp ta den, men man ska inte behöva känna sig liten och nedtryckt om man hellre ser fram emot en morot i de 20.000 kronor ett premielopp kan generera med sin unghäst som kostar ex antal kronor att ha i träning varje månad.
Lutfi Kolgjini uttryckte att dessa pengar ansågs som ett litet socialbidrag. För han och hans hästägare var det självklart att avstå från bidraget och istället vara med och köra om de stora pengarna. För det är de stora potterna som tilldrar sig kapitalet. Med kapitalet menade han folk som satsar på hästar som har kostat mycket pengar. Samtidigt stod samme Lutfi Kolgjini efter Derbykvalen och sade att ”pengar spelar ingen roll när det kommer till sådana här lopp, det är inte det som är viktigt”.
För det första, utan bredd skulle det aldrig finnas någon elit. Skulle det då inte finnas premiepengar som gör att många amatörer kan fortsätta med sina hästar utan bara storpamparna, ja då hade travet varit ett minne blott.

 


För det andra, jag som liten hästägare vill också kunna drömma om att stå där en dag i en klassisk löpning oavsett om min häst kostat 10.000 kronor eller en miljon. Med hjälp av eventuella premiepengar täcker dessa upp en hel del av insatserna till årgångsloppen. Och jag vet mycket väl att jag kanske inte får stå där någon gång, men lik förbannat drömmer jag om det när jag betalar insats efter insats för min tvååring. Detta i sin tur leder till att jag är med och betalar kalaset när prispengarna ska delas ut till Lutfi Kolgjini och hans hästägare i storloppen. Tillför jag inte sporten något då?
En annan som inte tillför sporten något om man ska gå på Lutfi Kolgjinis riktlinje är Stefan Melander. Ja, ni hörde rätt. För Solvallatränaren hade ju faktiskt ut nio hästar i premielopp så sent som förra onsdagen. Eller förlåt, socialbidragsjägaren hade ut nio hästar. Tillför inte han heller sporten något?

 


Jag kan lova er, om jag en dag står där som hästägare till en klassisk vinnare, då kommer känslorna tala sitt tydliga språk. Och då kommer jag hålla med Kolgjini om en sak. Prispengarna spelar absolut ingen roll just då, det är bara ett medel som ändå kommer ta slut förr eller senare. Men upplevelsen att stå där högst upp, insupa allt och försöka förstå vad man verkligen varit med om, den känslan kommer jag garanterat ha med mig ner i graven.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.