40 år senare: ”Minns segern mycket väl”

När Travronden besöker Torbjörn Jansson på gården i Almunge rullar allt på som vanligt. Med 14 hästar på träningslistan har stallet sett större dagar,  men när Jansson ett par dagar senare meddelade att tränarrörelsen läggs ner vid årsskiftet kunde han säga det med stolthet.

I dag vet vi att den där segern i Travrondens Guldklocka var starten på något riktigt stort.

– Egentligen har det varit mycket bättre än vad man vågade tro. Jag har upplevt mer än de flesta varit i närheten av och jag har vunnit många av de största loppen snudd på runtom hela världen.

Trots att det har gått 40 år sedan den stora lärlingssegern har nyare framgångar inte suddat ut minnena.

– Första loppet var jag tvåa i, men jag minns inte vad jag fick för lopp riktigt. Andra loppet vann jag med Runar Sandbergs, han som är stallbackschef på Solvalla nu, Jam Jam. Sista loppet blev jag hängande i tredje, men vann ändå sammanlagt.

– Som lärling körde man inte så många lopp på den tiden, så det var ju helt enkelt det största man kunde vinna.

Då jobbade Jansson som lärling hos Gunnar Nordin, precis som Kaj Widell.

– Både jag och Kaj fick köra väldigt mycket på den tiden, vi körde vanliga lopp också. Många tyckte nog att vi körde väldigt mycket, men det är ju ingenting jämfört med nu.

• Hur mycket prestige var det mellan er?
– Ganska mycket, på en skämtsam nivå om man säger så. Vi var ju glada när den andre vann, för det gynnade ju Gunnar Nordins stall. Visst var det intern prestige, men med hjärtat på rätta stället.

• Vad hade du för drömmar och visioner för 40 år sedan?
– Självklart hade man drömmar om att bli egen då och kunna nå framgångar. Det är klart man drömde om det – det är en bransch som bygger på drömmar, eller förväntningar, säger Jansson.

Han får se bilder från segern i Guldklockan. Han minns.

– Det är klart att det här är kul att se. Jag minns det väldigt väl och jag är tacksam för att jag lyckades vinna.

• Vad betydde segern för dig?
– Den hade nog sin betydelse. Den skapade ju lite skriverier och lite snack.

• Har du klockan kvar?
– Ja, det har jag faktiskt. Första åren hade jag den som vanlig klocka, sedan slutade den att fungera och då blev den liggande i någon hylla.

• Finns det några Guldklockanvinnare som har fostrats i ditt stall?
– Nej, det tror jag inte. Pasi Aikio har ju vunnit och kanske någon mer som har jobbat hos mig, men jag kan inte säga att jag direkt har fostrat någon.

Segrar i Kanada, USA och Italien blir till slut en hel lista med länder där Jansson fått besöka vinnarcirkeln. Det har hunnit bli ett par milstolpar genom åren.

– Jag kommer ihåg när jag fick köra två åt Gunnar Nordin i Eskilstuna och jag vann med båda. Det var en riktig höjdare. På Åby fick jag köra Opal H. i gulddivisionen som lärling. Vi vann och det skapade stora rubriker, man fick ett namn liksom.

Och Torbjörn Jansson fick sig ett affischnamn.

– Sedan när jag blev egen tränare var det ju mycket med Meadow Road så klart. Det betydde enormt mycket även om jag redan hade stort stall då. Folk pratar om det där än. När han utklassade världseliten i USA – helt sagolikt.

• Du vann Uppfödningslöpningen med Belker nyligen. Är det samma känsla nu som då att vinna lopp?
– Då man var lärling var man ju ung och het. Nu är man bara ”och”, säger han och skrattar. Men självklart finns hungern kvar.

Däremot har 2018 inte varit någon succé enligt tränaren.

– Det har inte varit något bra år och mina egna hästar har inte gått som förväntat, men så är branschen. Siffrorna visar närmare nio miljoner och då har jag kört färre lopp, då är det ungefär som vanligt. Känslan är ändå att jag har haft ett sämre år. Konkurrensen blir inte lättare direkt.

• Hur ser du på framtiden?
– Jag kommer väl att nöta på så länge det finns någon efterfrågan om man säger så och beroende på hur jag är i kroppen. Men det är ju mitt liv det här, så vad ska jag göra?

• Finns det något kvar på listan att bocka av?
– Ja, det finns ju mycket naturligtvis. Jag har ju vunnit Derbyt, Kriteriet, Elitloppet och Uppfödningslöpningen. Det är ju de största. Men jag har inte vunnit Stochampionatet och jag har inte vunnit Kungapokalen – nog finns det kvar