Hon är Arvikas nya chef

Travbanan i Arvika, drygt en handfull mil nordväst om Karlstad, är en av landets minsta banor, på flera sätt: fyra tävlingsdagar årligen och bankroppen är endast 800 meter lång. Arbetsuppgifter saknas däremot inte för platschefen Josefine Bood.
– Fyra tävlingsdagar är jättemycket! När jag tillträdde i höstas var min tjänst 75 procent men nu under sommaren jobbar jag heltid, säger hon.
Hon var 21 år gammal när hon fick jobbet.
– För mig var det lite oväntat faktiskt.
Varför?
– Jag såg en annons och sökte, därefter fick jag komma på intervju och vi var fem-sex stycken som blev kallade på intervju och jag hade ju ingen erfarenhet av att jobba med sådana här saker. 

Inte administrativt – men hästar har funnits i familjen i flera decennier.
– Min gammelmormor, Elsa Johansson, var den första kvinnan som körde lopp i Sverige. Jag och min syster gick på travskola som barn och bråkade om vår ponny som vi hade. Vi jobbade helger på Lökene när vi var 13-14 år och det föll sig naturligt att gå över till stora hästar.
Systern Caroline jobbar som hästskötare hos Mattias Djuse på Söderby gård i Märsta medan Josefine själv har tre hästar på träningslistan och den bäste, Super Photo Bood, vann ett V75-lopp förra våren.
– Tyvärr trampade han sig illa när han galopperade senast, men nu tränar han fint igen. Det är främst jag och mamma som hjälps åt med hästarna och på senare tid även lillebror André som precis tagit körlicens.

För stunden kretsar det mesta i Josefines huvud kring sommarens fyra tävlingsdagar på Arvika.
– När jag ska somna på kvällarna kommer jag på saker som ska göras, man är så rädd att något ska missas.
Vilka är dina huvudsakliga arbetsuppgifter som platschef på Arvikatravet?
– Oj, många olika saker!  Allt från att klippa gräs, städa boxar och toaletter, sköta travshopen, anordna provlopp, ragga sponsorer, koka kaffe åt aktiva som kommer förbi och pratar.
Säkert fördomsfullt, men det låter lite genuint värmländskt mysigt på något sätt.
– Haha ja, kanske det. Jag trivs med det! Folk är där dagligen för att komma förbi och köra sina hästar och prata. Själva arbetet med banunderlaget sköter Tomas Gustafsson och Per Erik Sjökvist två dagar i veckan.
Vad har varit – och är – det roligaste respektive svåraste under det här dryga halvåret?
– Ansvaret, som svar på båda frågorna egentligen. Det är roligt samtidigt som det inte är helt enkelt, jag har inga direkta lathundar över saker som ska göras, man är rädd att missa något, men jag har också stöd och daglig kontakt med Färjestadstravet om det är något jag undrar över.
Just för att du, i sammanhanget inte har den rutinen som många kollegor har, samt sticker ut från mängden bland de ”vanliga” travbanecheferna – har du stött på motstånd? 
– Nja, det finns väl alltid någon som inte gillar en, men tror det mest handlar om avundsjuka. Överlag har det varit mycket positivt. Jag var inte rädd för att ta jobbet även om jag förstod att det skulle kunna finnas en risk för det du nämner. 

På måndag är det alltså dags för årspremiär.
– Först och främst är målsättningen att allt ska fungera utan strul, att det kommer mycket folk och att vädret är bra.
Senare i sommar hoppas Josefine att publikrekordet på 3 500 personer från 2002 slås.
– I slutet av juli när vi har vår tredje tävlingsdag för året så arrangeras orienteringstävlingen O-Ringen i Arvika vilket innebär att det är omkring 20 000 fler människor än vanligt i området. Så på den tävlingsdagen har jag stora förväntningar.
Hur ser dina framtidsplaner ut? Vill du avancera yrkesmässigt inom travsporten?
– Jag har alltid velat bli polis och det ska jag bli någon gång. Testerna är gjorda och godkända, i januari blev jag antagen men det var ju inte aktuellt eftersom jag har den här arbetsrollen, men någon i framtiden är tanken att bli polis.
Vad för typ av tester fick du göra då?
– Fysiska, lösningsorienterade test på dator, läkarintervju, arbetsintervju och samtal med psykolog till exempel. Den dagen jag gjorde testerna var vi 60 personer och jag var en av två som blev godkänd.
Oj!
– Jag har alltid haft målsättningen att bli polis, så jag har gått in för det mycket. Häromåret gjorde jag faktiskt testerna till Försvarsmakten också, och även det gick bra. Men det var bara för skojs skull jag testade mig själv.
Arbetsmålen är tydliga och likaså kärleken till hästarna.
– Hästarna släpper jag knappast, jag vet inte vad folk som inte har hästar gör på sin fritid egentligen.