"Jag finner nästan inga ord"

Det är fredag eftermiddag och Solvalla kör lunchtrav, men Carolin Eliasson har ingen starthäst och kan ta det lite lugnare hemma på gården i Tillinge. När Travronden får tag på henne har hon precis varit ute och joggat Digital History. Nu väntar pyssel med hästarna resten av eftermiddagen i Melanders ”gamla stall”.  
Carolin är 33 år och Enköpingstjej ut i fingerspetsarna. Att det blev hästar och trav skyller hon på sin kusin och ponnytrav var en av hennes tidigaste intressen. 
Efter gymnasiet började hon jobba – ”skotta skit”, som hon själv beskriver det – på Dragboda Stuteri i Enköping. Efter det jobbade hon i Kjell Wennerbergs privatstall och där var även Daniel Redén. Daniel hade hört att Stefan Melander hade en ledig plats och Carolin tog chansen. 

Lever i drömtillvaro
Elva år senare kan hon lugnt konstatera att det var det bästa karriärsteget hon gjort. 
– Stefan sa inte så mycket när jag började, det mesta fick jag lära mig av de andra skötarna. Men det har varit en drömtillvaro från första stund. När jag slutar här kommer jag troligtvis att sluta helt med hästskötandet och bara träna lite hästar hemma, för skojs skull, säger hon. 
Varför trivs du så bra?
– Vi är ett härligt gäng och vi skötare får sköta oss själva och ta mycket eget ansvar. I början var jag mesig och blyg. De andra fick komma ner i stallet och hämta mig när vi skulle käka lunch, säger hon och skrattar.
Och skrattat har hon gjort en hel del genom åren. Haraldinho, Jodas Julia och Aisle Stand är bara några av topphästarna hon passat. Calizza Boko var den senaste i raden. ”Var” ska sägas. Den ganska färska V75-vinnaren såldes till Frankrike förra veckan. 
– Jag finner nästan inga ord. Calizza var så speciell i allt hon gjorde och utvecklades så mycket under det året som jag hade henne, säger hon. 
Berätta lite om dagen du nåddes av beskedet att hon var såld.
– Stefan ringde mig kl 6 på morgonen och berättade, tre timmar senare var hästen borta. Vi åkte på lunchtrav och kom sedan hem till en tom box. Det var en väldigt jobbig dag, men jag är inte sur på Stefan. Det här är sådant som hästskötare får räkna med och vi får tidigt lära oss att inte fästa oss vid hästarna för mycket. Även om det i vissa fall är väldigt svårt eftersom vi umgås med dem många timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Hoppas på framtida stjärnor
Istället får Caroline hoppas på någon annan av sina nio passhästar. Fem tvååringar, Maximum Endurance, Sunrise Boulevard, nämnda Digital History och Escape Rope. 
– Det är väldigt skoj att vara med från början med tvååringarna, men jag lever för tävlandet och det är tråkigt att det dröjer så länge innan de får börja springa i lopp. 
Hur är stämningen med topphästar som Uncle Lasse, Cruzado dela Noche och Nuncio i stallet?
– Allting blir förstås roligare och det är en morot för oss skötare. Fyra av mina fem tvååringar ser riktigt fina ut och drömmen om en ny topphäst finns där så klart. 
Nuncio blev nyligen struken för en febersläng. Ni som ser honom varje dag, hur är läget med honom?
– Bara bra! Han var så otroligt kaxig när ”Cattis” skulle plocka in honom från hagen i eftermiddags att jag undrade om det verkligen var ”Nunne” som hon höll i. Vi hoppas förstås som alla andra att det blir ett Frankrikeäventyr för honom den här vintern, säger hon. 
Det är vinter och snart jul. Vad önskar du dig i julklapp?
– En vit, men inte för kall vinter. Det blir så mycket enklare att träna och passa hästarna då. 
Så svarar bara en riktig hästnörd.