Jorma tillbaka på tronen

Det gångna året bjöd på ett tronskifte på Solvalla. Efter fyra raka kuskchampionat fick Örjan Kihlström se sig besegrad av Jorma Kontio. Den 65-årige finländaren vann 92 lopp på banan i fjol och kan nu blicka tillbaka på en synnerligen lyckad säsong.
– Den var riktigt bra! Det rullade på fint hela året. Både vad gäller segrar och inkörda pengar – det brukar i ju för sig hänga ihop. Det var mitt bästa år på länge och det är inte dåligt för en 65-årig gubbe, säger Jorma Kontio med ett skratt.

Varför vann du kuskligan på Solvalla?
– Det beror givetvis på hästarna – utan dem står man sig slätt. Jag har fått köra många fina tre- och fyraåringar åt Timo Nurmos på Solvalla. Samarbetet med hans stall har pågått ända sedan tiden i Finland och är en mycket viktig del i framgången.

Vilka är dina största styrkor som kusk?
– Oj, det är en fråga som jag helst låter andra bedöma, men min rutin är säkert en faktor. I mars 2019 är det 52 år sedan jag körde mitt första travlopp.

Du flyttade till Sverige för snart 20 år sedan – vad är skillnaden mellan Jorma Kontio då och nu?
– Det är svårt att bedöma själv. Jag brinner för travsporten och åker på tävlingarna så gott som dagligen. Jag kör på ungefär samma nivå i dag som för 20 år sedan och är tacksam att jag kan ha ett arbete som blivit min livsstil. Och jag trivs med mitt yrkesval! Skillnaden... jag landar i att jag har mer rutin nu.

Är du en bättre kusk i dag?
– Nej, det kan jag inte påstå, men jag är nöjd med den nivån jag håller. Jag är trots allt inne på mitt sjätte årtionde som travkusk.

I idrottsvärlden heter det ibland att han eller hon är ”för gammal”. Hur ser du på åldersfixeringen inom travet?
– Den är inom travet på samma sätt som inom övriga delar i livet. När man passerar 60-strecket pratas det oftare om ens ålder än tidigare. Ålder är inget vi rår för utan alla blir vi äldre för varje dag som går. Det är självklart svårt att tillhöra elitskiktet inom fotboll, ishockey eller skidor när man börjar blir äldre. Men inom travsporten kan en gammal gubbe hänga med och det är jag tacksam över.

Du kör långt över 1 000 lopp per säsong – år ut och år in. Vad motiverar dig?
– Travet har blivit min livsstil. Utan den hade mitt liv varit mycket tråkigare. Jag har fått uppleva stora delar av världen och knutit band till många fina vänner. Och det fortsätter varje gång jag ger mig iväg på tävlingar. Nya möten med hästar och människor – där finner jag min motivation.

Du har vunnit det mesta som går att vinna, men inte allt. Vilken seger hägrar mest?
– Den frågan har jag fått många gånger. Ingen kan vinna allt, men jag är tacksam över att jag sedan 1980-talet har haft förmånen att köra hästar som tillhört världseliten. Jag har inga drömmar om speciella lopp utan mitt mål mer än något annat är att vinna nästa lopp som jag kör.

Du körde Readly Express till seger i Kriteriet, Derbyt och Jubileumspokalen, men under förra årets vintermeeting på Vincennes fick du stå åt sidan. Hur kändes det?
– Självklart kändes det tråkigt! Att svara något annat vore ju konstigt, men ägarna och tränaren valde det upplägget. Jag ser inte själv att jag hade gjort några större misstag med Readly Express fram till dess, men nu är det historia och det är inget jag går och ältar över.

När hästen sedan kom tillbaka till Sverige fick du återigen chansen. Var det givet att tacka ja?
– Självklart, det var det inget snack om. Jag är travkusk och åtar mig de uppdrag jag erbjuds.

Men sedan fick Björn Goop köra i Mastersfinalen och i SM. Hur såg du på det?
– Det är som det är och inget jag rår över. Jag har alltid gjort mitt bästa bakom Readly, men det är tränaren och ägaren som gör kuskvalet. Och hästen har fortsatt att visa vilken fin individ det är.

Vad är det konstigaste som hänt dig i ett travlopp?
– Händelsen bakom Global Undecided på Mantorp häromveckan platsar helt klart på den listan. Han trampade på tömmen vilket ledde till att jag tappade den. Det var tur att han var så snäll och medgörlig över upploppet och efter mål. Jag har även varit med om att både hjul och sele lossnat i lopp, men det slutade också på ett lyckligt sätt. Sedan har det hänt vid något tillfälle att jag trodde att det var upploppdags ett varv för tidigt...

Om du inte varit travkusk, vad hade du jobbat med då?
– Jag är uppvuxen med hästar sedan barnsben. Min pappa Mikko hade alltid 10–15 hästar hemma på gården så hästyrket fanns utstakat i ett tidigt skede. En av mina barndomsvänner, Jouko, fick jobb som brevbärare som tonåring och då följde jag med honom vid ett tillfälle av ren nyfikenhet. Efter 30 minuter kände jag att det inte var min grej och åkte tillbaka till stallet. Jouko blev däremot kvar som brevbärare i hela sitt liv och han gick nyligen i pension. Vi har kontakt även i dag, vilket är roligt.

Apropå din pappa Mikko: Du har tidigare nämnt att han är den som har betytt mest för din karriär – kan du utveckla det?
– Utan pappa hade jag inte varit där jag är i dag. Jag var med honom så gott som varje ledig stund. Han hade alltid en positiv syn på saker och ting – oavsett vad som hände. Och med åren växte mitt intresse sig bara större och större och han stöttade och pushade mig i alla mina val. Även när jag gjorde något helt fel tyckte han bara att jag skulle ta lärdom av det. Han följde min karriär och vi hade kontakt så gott som dagligen.

Till sist: Kommer du att vara travkusk om tio år?
– Jag vet inte. Så länge jag är frisk och kry har jag inga planer att lägga av, men jag vill heller inte bli ”gubben” som är i vägen för alla andra i loppen. Jag hoppas att jag inser och tar det beslutet så att ingen annan behöver göra det.