Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Låt pokalåret bli Pokaltåget

Foto: null
Niclas Andersson debuterar idag som gästkrönikör i Travronden.

Pokalåret är snart här.
Och frestelsen uppenbar;
Men… slicka för guds skull i-n-t-e i er all honungen.
Låt pokalåret bli Pokaltåget istället!
Kanal75:s före detta vd Niclas Andersson debuterar som gästkrönikör i Travronden och ger sin syn på var pengarna ska satsas.

Publicerad:

Jag hör att många nu undrar över, och spekulerar i, hur det ska bli med det så kallade ”pokalåret”;  1) Är det vettigt att avstå intäkter i flera år för att få ut mera, långt senare?  2) Kommer Skarplöth och Denninger på ekonomi-motorn ATG verkligen att leverera degen, över huvud taget?  3) Och vad ska vi då göra med den?

1) Japp, det är absolut klokt – all långsiktig verksamhet kräver investerings-faser.
2) Jadå, det känns ganska sannolikt – de gör ju förstås fortfarande av med en massa pengar, men på ett eller annat sätt tror jag att deras stolthet och gnuggande kommer att få dem att hitta ett sätt att leverera det som de har lovat stallbacken.
3) PASS UPP!

Ett Joakim von Anka-bad bland stålarna?
När de 300 nya millarna väl dyker upp, den 1 januari 2018, står trav- och galoppsporten inför den mest förföriska frestelsen på flera decennier;

  • Äta kakan, vräka ut guldet och låta en massa svältfödda särintressen frossa och spinna ett tag?
  • Eller hålla i stålarna, göra många interna grovarbetare besvikna, satsa långsiktigt och syresätta trav- och galoppsporten för kommande generation(er)?

För mig är det ingen tvekan. Jag vet att herrar Ljungkvist/Lindberg på travet, och Nordström/Hörnberg på galoppen, allihop har satt sin heder i pant på att de ska gödsla landet med tusenlappar under 2018.
Men i detta läget krävs det mer än nånsin hårda och ansvarsfulla nypor hos ledarna inom Svensk Travsport och Svensk Galopp. Om vi verkligen menar allvar med att vi älskar den här sporten.
Många tänker nu ”prispengar”.
Inte jag. För guds skull – nej. Inte. Not.
Hoppas nu verkligen, för kommande generationers skull, att de här gubbarna som håller i börsen, inte går i populist-fällan och tömmer hela innehållet ur den smashade sparbössan, i det stora svarta prispenninghålet.
Det f-i-n-n-s fina pengar att tävla om i hästsporten i lilla Sverige. Inte de allra högsta i världen, men bland de högre. För de som är duktiga nog att konkurrera sig fram.
Men ett regn av prispengar de luxe under 2018… vad skulle det leda till?
Först en massa kackel om var och hur och när stålarna ska delas ut. Därefter hyfsat tyst i leden under ett knappt år. Och sen samma gamla kris-snack igen. Med samma gamla förutsättningar.
Visst, ta en skvätt, säg tio procent, till att lyxa till det lite, här å där.
Men resten av pengarna måste jobba mycket längre än så.
Hästsporten i landet behöver vattnas – inte skördas av.

De tjänar…
Massor av människor tjänar kontinuerligt (löne-)pengar på trav och galopp;
Tränare, kuskar, stallpersonal, foderleverantörer, banskötare, Hästsportens Hus-anställda, materialfabrikanter, transportörer mfl mfl.
Tillsammans är det närmare 30 000 människor som har betydande delar av sin försörjning via den svenska springa-ikapp-med-häst-idrotten. Vilket i sig är okänt för många – men helt fantastiskt!
Allihop tjänar de i faktisk bemärkelse pengar på trav och galopp. För lite pengar, tycker nästan samtliga av dem, visserligen – precis som alla andra löntagare i världen… Men dock drar de in stålar nog för att leva ett rätt så hyggligt liv.
Dessutom blir det ju också en rejäl sudd över även till statskassan.

…och de pröjsar
Så vem betalar alla de här då?
Svar:
Två grupper – spelarna och hästägarna. Bara dom två. Inga andra.
Det är deras stålar som ni/vi alla kalasar på.
Hästägarna skvimpar ut i runda slängar tre miljarder kronor per år – och får tillbaka en.
Lirarna har det ännu värre; De stänker in bortåt 15 miljarder spänn om året på hästspel – och får tillbaka sisådär 10.
2 miljarder kronor netto från hästägarna och 4,5 miljarder från spelarna, ser alltså till att försörja alla de som på något sätt är aktiva eller förvärvsarbetande i, runtom, eller i utkanten av, hela den här kapplöpningssmeten.

Gör det härligare att torska!
Självfallet är det frestande att ställa till med pokal-kalas för många av de där 28 eller 30 000 kämparna, i form av höjda prispengar, eller andra typer av lönepåslag.
Men tro mig – det skulle inte leda någon vart.
Bara ge en kortsiktig kissa-på-sig-värme.
Branschen på sikt stärks däremot ingenting av ett sånt engångsparty, utan sen står vi där igen, med murriga gubbar, mossiga spel, och våra flagnande faciliteter i gammelsovjetisk stil.

Istället handlar det om att till varje pris hålla dem som pröjsar på glatt humör.
Att få ihop s-å mycket pengar – 6,5 miljarder kronor – att både lirare och hästägare faktiskt t-j-ä-n-a-r mer än de stoppar in, är och förblir en absolut omöjlighet. Den ekvationen kommer aldrig att gå och lösa. Försök inte ens det.
Spelarna kan bara vinna pengar av varann. Men inte mer än vad som stoppas in, utan mindre. Exakt samma med hästägarna.
Extra pokaljackpottar eller chockhöjda förstapriser skulle bara ge dem en kortkort njutning.
Tricket är alltså att få spelare och hästägare att fortsätta vilja stoppa in sina stålar, att fortsätta förlora pengar, i många år framåt – och tycka att det är jätteroligt att vara med ändå.

Och hur gör man det?

  • Satsa på anläggningarna.

Fotbollen och ishockeyn har varit oerhört bra på att bygga nytt och fräscht, ute på arenorna – och öka publiken.
Travet samtidigt uselt, på samma sak.
Upplevelsen av att gå på trav behöver bli trevlig, social, ombonad, modern, fräsch och prisvärd.

  • Satsa på spelutveckling.

Spelmarknaden har formligen exploderat de senaste tio åren.
ATG har några bra produkter. Men alldeles för få, alldeles för många av gammaldags sort, och alldeles för lite live-inriktade.
Det måste bli mycket roligare att lira på ATG:s produkter.

  • Satsa på rekrytering av nya generationer.

Både spelare och ägare är för gamla. På tok för gamla.
Varje gång jag ser en dödsannons i DN, fruktar jag – på alltför goda grunder – att det är en ATG-kund eller en hästägare som gått förlorad.
Att locka in intressenter från nya generationer kräver mer än att bara köra 13,5 istället för 14,5 första 500.
I dag sitter det tyvärr alldeles för många gamla travgubbar överallt i organisationen, ofta snälla och dråpliga och rutinerade, men också med kavajfickorna fulla av personlig prestige och inaktuell yrkeskunskap, som bromsar farten i utvecklingen.
Travet och galoppen behöver vädra ut. Bli fräschare, hippare och yngre.
Vi behöver dessutom bemöta omvärlden med mer charm, värme och glatt humör.
Och allt det där kostar, i dagens samhälle; Hobbyfolk räcker inte längre. Vi behöver köpa in proffs-ansträngningar; Smarta, välutbildade, marknadsorienterade, osentimentala och moderna människor.

  • Satsa på höjda prispengar

…NO!
Nej tack.
Det kommer inte att leda någon vart.
Pokalåret – oh yes, sååå efterlängtat.
Men vi behöver ett pokaltåg, som tuffar framåt, länge – inte ett kortsiktigt pokalbad.

 

FAKTA

Niclas Andersson

Niclas Andersson är grundare och mångårig fd VD för hästsportens mediabolag Kanal 75. Han har även jobbat under lång tid som kontroversiell sportkrönikör på Expressen, och nu senast varit VD för House of Sports, och där producerat sport-TV-sändningar åt C More. Niclas är också travbanebesökare sedan barnsben.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.